11 maj 2007

Land och ledning

”Sköldpaddan” kallades Jonas Wenströms första fungerande dynamomaskin för framställning av likström som 1883 lade grunden till den svenska indstrijätten ASEA. Historien om Wenström, ASEA och elektrifieringen av landet berättas på Tekniska Muséets temasida som också innehåller mängder av vackra bilder från industrialiseringens nybyggarepok.

Jonas Wenström är en av de många kreativa ingenjörer som i Jules Vernes anda befolkade sekelskiftet och förberedde välfärdsstaten. Han var inte mer än 23 år gammal, och fortfarande student, när han tittade på ritningar över befintliga dynamomaskiner från England och tänkte: ”det här kan jag göra bättre”.

1893 tillämpades för första gången det system för kraftöverföring med trefas växelström som Wenström utvecklat åt ASEA. Växelströmmen möjliggjorde att el kunde transformeras upp till högre spänning och transporteras över längre avstånd utan stora överföringsförluster. Energikällorna på landsbygden – och framförallt vid Norrlands älvar - kunde börja knytas till tätorterna. Utan dem hade tätorternas megalomaniska tillväxt inte varit möjlig. Nu behövde människorna inte längre bo och arbeta precis vid energikällan.

Krångede kraftverk

En av det moderna samhällets många osynliga försörjningsstationer, Krångede kraftverk i Indalsälven stod klart 1936. Med en kombination av en 20 meter hög damm och turbinerna installerade i ett underjordiskt bergrum kunde Krångede utnyttja en fallhöjd på 60 meter. Det var det dittills största kraftverksprojektet i Sverige och kopplades till Stockholm via en 340 kilometer lång högspänningsledning som var den första delen i det som kom att bli ett statligt stamlinjenät till vilket enskilda kraftproducenter kunde koppla upp sig för att sälja elproduktion från norrlands älvar till hela landet. Numera drivs stamlinjenätet av statliga myndigheten Svenska Kraftnät.

Ställverksbyggnaden vid Lilla Edets kraftverk, arkitekt: Erik Hahr

Idag är det svenska elnätet cirka 62 000 mil långt, varav 26 000 mil är nerplöjd eller nersprängd jordkabel och 36 000 mil är luftledning. Ryggraden, stamlinjenätet, är mätt i siffror bara en liten del av det hela, ungefär 1500 mil.

Svenska stamnätet av idag


Näringsdistribution i ett blad, foto: Giles Revell


Elektrifieringen har förstås fått genomgripande effekter för vårt samhälle. Den långväga kraftöverföringen har varit en förutsättning för skolväsendets utveckling, sjukvården, de allmänna kommunikationerna, tillverknings- och skogsindustrin och förstås för datorns genombrott.

Vi står på jättars axlar, säger man ibland. Det är en vacker formulering och i fråga om kraftinfrastrukturen är den bokstavligen sann. De utbyggda näten och kraftproduktionsanläggningarna är resultatet av generationers mödosamma arbete, arbetstimmar lagda till andra svettiga arbetstimmar. För att ge oss den bekvämlighet vi har idag. Vi står också på axlarna hos de enorma turbiner och generatorer som multiplicerar vår individuella styrka till masseffekt. Här gör några arbetare vid Karlstads Mekaniska Werkstad i Kristinehamn det på det blivande spiralskåpet till en av turbinerna vid Karseforsens kraftverk, 1929:



Ledningsrallare

Ingen metod för kraftöverföring är lika poetiskt elegant som elektriciteten. I praktiken, när ett tåg rullar fram i 200 kilometer i timmen, kan det ytterst vara drivet av den vind som i samma ögonblick passerar genom en vindturbin vid en annan kust (det kan för all del också vara en nukleär reaktor, men låt oss hålla det utanför bilden, för poesins skull).

Genom några smala kablar, blott centimeter i diameter, rör sig den otåliga nervsignal som försörjer miljonstäder med kraft för att hålla volymen uppe på klubbarna, belysningen över motorvägspåfarten tänd natten igenom och hissen i bostadshuset igång i sin pater noster-rörelse. Alla samhällets system och subsystem som måste ticka lika pålitligt som hjärtat i kroppen.

Men också de smala kablarna måste dras fram utan att någon riskerar att komma för nära (400 kilovolt i stamnätet och 220kv i de regionala kraftnten) och utan risk för att rivas ned av fallande träd. Den enklaste metoden utanför städerna har varit att hänga upp dem i ledningsstolpar – enorma sådana – och hugga ut en kraftledningsgata genom skogen. Där går högenergisamhällets spår.

Det är en en syn många av oss aldrig ser, eftersom vi bor i städerna och bara kommer i kontakt med elen i sluttampen av resan från älv till lampa/spis/PC.

Men avtrycket finns där. På flyg- och satelitbilder är det synligt, som linjalraka streck genom ödemarken (eller oftare: genom produktionsskogen) från punkt A till punkt B.



Kraftledningsgator, klicka för att se ordentligt. Och jag tror det är Bollnäs nere till höger.

Ett rationellt och mycket osentimentalt fotavtryck.

Beroende på perspektiv och sinnesstämning, skriver Knut Ove Hillestad i en liten norsk 70-talsbok med titeln Kraft, ledning, landskab (utgiven av Norges Vassdrags- og Elektrisitetsvesen), kan en högspänningsledning ses antingen som livsnerver och blodådror eller som sår efter pisksnärtar genom landskapet. Som så många av industrisamhällets strukturer har de en dubbel karaktär, på en och samma gång både vackra och brutala.

Den ohejdat övedrivna bildkavalkad som nu följer är hämtade ur Kraft, ledning, landskab. Många bilder är det, men de är vackra, tycker jag, hoppfulla, optimistiska, även när det ser förfärligt ut. Det här är bannemej också arkitektur. Here goes, kraftstationer, kraftnät. Land och ledning:

























3 kommentarer:

Alexander sa...

Det här inlägget tyckte jag var både fascinerande och underhållande. Tack.

Nisse Sandqvist sa...

Åh... Det ser ut som Jämtland.

Finn sa...

Utmärkt blogg måste jag säga