Arkitekter om utopier

Det har varit mycket ett tag, då får bloggen vila lite. Men här blir snart åka av igen. Ett tips: I förra veckan släpptes första numret av 4 ARK på café Publik i Göteborg. Tidskriften har dragits igång av en grupp arkitektstudenter på Chalmers (jag är inte en av dom) med syftet att "bredda synen på arkitektur". En tanke som jag kan skriva under på av hela mitt hjärta. Arkitektur kan vara fruktansvärt tråkigt när den inte relaterar till någonting annat än sig själv och sina interna beundrare. Brännhet är den däremot när hela den smutsiga verkligheten innefattas i arkitekturdebatten och arkitekturen inser att den handlar om människors liv, inte fotoperspektiv.

Redaktionens programförklaring är upplyftande läsning:

"Vi tror på en arkitektur som inte förnekar att den är en del av ett större sammanhang. En arkitektur som tar färg av en uppsjö perspektiv, motstridiga idéer och ett ständigt ifrågasättande av etablerade konstruktioner."

Första numret har tema "utopi" och även här skriver redaktionen genomtänkt:

"Vi ser utopibegreppet som ett sätt att problematisera arkitekturpraktikens ideal, men också som ett svar på en tilltagande vilja bland studenter att låta arkitekturen göra skillnad. [...] Många av bidragen tar sin utgångspunkt i vardagen där utopierna framträder i skarvarna snarare än som strukturella idéer."

Tänk att våga göra en tidning om utopier. Har ingen berättat för arkitektstudenterna att alla utopier är döda, och att utopiska tankar nästan utan undantag leder till massmord?

Första numret av 4 ARK handlar bland annat om en queerfeministisk ombyggnad av Valhallabadet, en slovensk cykelfabrik, en norrländsk kollektivdröm och fyrdimensionell arkitektur.

Själv har jag bidragit med en (aningen högtravande märker jag nu) text om en jordnära utopi: Den föreliggande verkligheten. Publicerar bara ett utdrag här, köp 4 ARK för att läsa hela:

En av vårens första dagar gick vi upp från Eketrägatan, via Biskopsgården och vidare till Länsmansgården. Som strandade atlantångare stod husen från 50-tal, 60-tal och 70-tal direkt på granitberget. I skrevorna lyste krokus, blåstjärna och vintergäck. Lina pekade och berättade vad de hette på latin, jag tittade på gatuskyltarna med sina optimistiska väderleksnamn: Högtrycksgatan, Godvädersgatan, Rimfrostgatan...

Där naturmarken går in mellan husen, och det sker på många ställen här, är det vid den här tiden på året så bedövande vackert att ingenting finns att tillägga. Den avvaktande, ödmjuka trevåningsbebyggelsen som möter skogsbrynet vid Stackmolnsgatan, rött tegel mot en bakgrund av skrovlig tallhud.

De här kvarteren är klassiskt svenskt folkhemsbygge, rekordår och miljonprogram. Tvisten pågår än idag om det rör sig om en förverkligad utopi eller reformismens potemkinkulisser. Promenerar vi i ett jämlikt folkhem med hög standard åt alla, eller rör vi oss bland klassamhällets sardinburkar?

Sanningen ligger nog någonstans mittemellan. Sverige är alls inget perfekt samhälle. Men perfekta samhällen finns å andra sidan inte. Det svenska folkhemsbygget var en redan från början en utopi formulerad som en approximation, ett prövande steg på vägen.

[...]

I 30-talets Sverige blev det plötsligt fint för arkitekter att rita bostäder åt vanligt folk. I den nya tid som då bröt igenom värderades den arkitekt högst som kunde rita praktiska lösningar och bruksföremål som gjorde vardagen enklare och behagligare. Arkitekturen flyttade från Konstakademin till Tekniska Högskolan, det var egentligen första gången som man slutade låtsas som om vardagen inte existerade.

”Det var inte bara fråga om ett nytt sätt att bygga. Det var något mer, något som var svårare att få grepp om: ett nytt sätt att leva” så reflekterar byggmästaren August Bodin när han besöker 1930-års Stockholmsutställning i Per Anders Fogelströms Stockholmsskildring Mina drömmars stad. Och vidare löper reflektionen: ”Det tycktes honom som om kvinnorna spelade en särskilt stor roll i förändringen. Att de alltmer arbetade utom hemmen, krävde att bostäderna fick en annan utformning är förr, blev funktionalistiska i ordets egentliga mening.”

Arkitektur är en konkret syssla. Som sådan är den tätt sammantvinad med de sociala sammanhang i vilken den blir till. Antingen svarar den mot tidens behov eller så svarar den inte mot dem - och då blir den ointressant, marginaliserad.

När arkitekturen tar sig an tidens utmaningar kan den å andra sidan leda utvecklingen, visa vägen framåt. Ge praktisk form åt utopiska visioner. Stockholmsutställningen var ett exempel på en sådan lyhördhet.

[...]

Drömmen om förändring har alltid närts framförallt av den fattige. Många av historiens stora skiften har därför ytterst burits fram av de nedtryckta klassernas strävan efter bättre villkor. Kring framtidsutopierna, teknikens underverk, den nya byggnadsstilen och de sociala reformerna, svärmade möjligen först falangister och filantroper, men det var hos de fattiga, hos arbetarklassen, som förändringstanken slog rot och hämtade sin kraft. Det var de som behövde förändringen. Och det var en halt skräddare som tog dess budskap till Sverige.

Inför Stockholmsutställningens krusidullbefriade och banbrytande nymodigheter som upprörde många besökare funderar August Bodin vidare: ”Kanske kan bara vi som föddes fattiga riktigt förstå hur nödvändigt det är att världen förändras. Vi som såg våra föräldrar gå under har inte så lätt för att romantisera det förgångna.” Blott 30 år tidigare hade Stockholm omtalats för att hysa några av Europas värsta slumområden.

Från en utsiktsplats i Angered skriver Per Forsman i boken Det gamla och det nya bygget [Jag har tidigare citerat den här, den rekomenderas varmt!] om bostadsfrågans betydelse under 1900-talets första halva. Från det medeltida samhällets statiska byar hade arbetarklassen i industrialismens barndom kastats ut i en värld där varje boning var ett provisorium. Kampen för en trygg och värdig egen bostad blev därför, skriver Per Forsman, en existentiell kamp, en kamp för att återfå ett hem, forma en egen plats i det platslösa. Så hamnade bostadsfrågan oundvikligen i centrum för den sociala reformismen [...]

Som sagt, besök hemsidan och köp 4 ARK för att läsa resten av artikeln och resten av tidningen.

Andra bloggar om: arkitektur, tidskrifter, kultur, Göteborg