Kriget kommer till Göteborg

Det avslutande uppslaget i tredje bandet av Sonja Hults Barnens Svenska Historia, illustrerad av Fibben Hald, blickar ut över ett sommarlandskap under en blå himmel. I bakgrunden hässjas höet, i förgrunden ligger två drängar i det höga gräset med ett lojt leende på läpparna... På föregående uppslag har den svenska stormaktstiden tagit en ände med förskräckelse, hjältekonungen Karl XII har skjutits i Halden och de svenska besittningarna runt Östersjön faller i Ryssarnas och Danskens händer. ”Sverige hade blivit ett litet land igen” skriver Sonja Hult.

Och så, på uppslaget efter, under sommarhimlen:

”Men vad gjorde väl det?
Sen blev det ju så bra.
Solen sken och regnet föll precis som det skulle år efter år, och svenskarna hade inte levt så väl på länge.
Kriget var slut och enväldet över...
... och det var bara en och annan adelsman som sörjde över
att nästan bara Finland fanns kvar av det stora riket.
Nu började frihetstiden i Sverige.”

Som barn kände jag alltid en instinktiv lättnad när jag nådde fram till det där uppslaget. All den spänning som byggts upp under de föregående 200 åren och 60 sidorna, fulla av svenska erövringsäventyr, 30-åriga krig och mobiliseringar till dödsmarscher mot Moskva... allting som verkat viktigt framstod med ens som futila idiotier. Det var ju såklart det här som räknades! Att få ligga i gräset under sommarhimlen och bita på ett grässtrå...

Åt helvete med nationell ära och maktambitioner.

Sverige är ett litet land i utkanten av världen. Märkligt nog, eller just därför, har vi kunnat forma vår egen historia, även dess moderna kapitel, relativt självständigt. Vi har ett överflöd av naturresurser som malm, lättillgänglig energi och skog som var nyttiga i industrialiseringen - och de täta skogarna har dessutom gjort det omöjligt för feodalherrar och kungar att kontrollera bondebefolkningen på det vis som skett i kontinentens stormakter.

Vi har haft tur, vi har kunnat bygga ett land i fred.

Sverige har haft fred längst i världen, fick vi lära oss i grundskolan. Och även om det kanske inte var helt sant så var det fantastiskt att få växa upp i ett land där en lärare kunde säga något sådant och det var nästan sant. Vi behövde aldrig vara rädda för någonting. Även om det fanns skyddsrum i skolans källare så användes det bara för rundpingis. Där hasade vi runt i strumporna och väntade på vår tur att bli utsmashade av två oslagbara tvillingbröder från Uganda.

Tryggare kan ingen vara.

Förutom att Sverige var ett land som levde i fred, så var det också, fick vi veta i skolan, ett land som hade ett internationellt anseende därför att vi tog ställning för andra folks rätt till fred och frihet. Nationella hjältar, vars namn vi fick lära oss, var inte krigsherrars, de hette istället Dag Hammarskjöld och Raoul Wallenberg. Årets viktigaste dag i grundskolan var inte nationaldagen, det var FN-dagen.

Och även om också allt det där är halvsanningar med tvetydiga gråtoner, så var också det viktigt därför att det rymde ett korn av sanning: Sverige var ett självständigt land som levde i fred, vi hade i kraft av vår självständighet möjligheten att navigera mellan stormakterna utan att tvingas välja en sida. Vi kunde på egen hand ta ställning i internationella konflikter, när det var nödvändigt att göra det.

På minnesmuséet över Vietnamkriget i Ho Chi Mihn City, tätt intill hjärtskärande bilder av brandbombade byar och barn födda med missbildningar från demokratins kemiska stridsmedel, finns en hel vägg med text och bilder från svenska FNL-rörelsens solidaritetsarbete. Där finns Olof Palmes jultal, fotografier från demonstrationer och svenskar som rest till Vietnam. Jag har varit där och sett väggen och känt kraften av den internationella solidariteten – och styrkan i en självständig röst – mäktigare än alla vapen och alla militärallianser.

Nåväl. Allt det där är historia numera. Sverige har idag inordnat sig i stormakternas led och levererar villigt resurser och moraliskt stöd till deras angreppskrig. Idag klockan tolv lägger brittiska hangarfartyget HMS Ark Royal till i Skandiahamnen i Göteborg (alldeles säkert en mäktig syn, synd att det sker under så tråkiga omständigheter) för att delta i förberedelserna inför NATO:s militärövning Noble Marine i Östersjön den 14-24 maj. Under dygnet anländer ytterligare ett 40-tal fartyg och totalt 7000 NATO-soldater som alla tillhör NATO:s snabbinsatsstyrka Nato Response Force, en styrka för ”terroristbekämpning” som tillkommit på initativ av Donald Rumsfeld och bland sina uppdrag kan räkna in att man skötte en del av bevakningen kring det "fria valet" i det ockuperade Irak.

Områden ockuperade av NATO i Göteborg 8-14 maj
Någonstans i Göteborgs direkta närhet kan det i detta nu finnas aktiva kärnvapen, den oinbjudna militären som ”gästar” vår stad har vägrat ge besked om det.

Men kärnvapnen som sådana är inte det värsta massförstörelsevapen som i veckoslutet kommer förvaras i Göteborg. Det är istället Militäralliansen som sådan. Militärallianser är det värsta massförstörelsevapen som människan har uppfunnit, de har en oöverträffad förmåga att, som skedde efter skotten i Sarajevo, eskalera lokala konflikter till en global spridning.

Den NATO-styrka som nu uppehåller sig i Göteborg är ett led i en tillvänjningsprocess, en Svensk smyganslutning till NATO som aldrig har varit uppe till demokratisk debatt. För nästan exakt två år sedan hölls ett NATO-toppmöte i Åre, också det ett led i att vänja oss till militäralliansen som en naturlig och återkommande besökare i landet. Den gången skrev jag:

”Under största tystnad förs Sverige in i NATO. Det sker genom att gränsen successivt flyttas för såväl definitionen av vår alliansfrihet som för vår medverkan i NATO-ledda insatser. Vid Folk och Försvar [2005] sade Leni Björklund att försvarets huvuduppgift är att producera militära förband som kan skickas utomlands med mycket kort varsel, ”ledda av FN, EU eller Nato”

Notera detta lilla "eller", svensk trupp skall agera under ledning av NATO om FN saknas i aktionen. Och det gör FN alltoftare, som i Irak och Afghanistan. Helt enkelt därför att stormakterna valt att förvandla FN till ett rundningsmärke. När Sverige öppnat upp för att ingå i renodlade NATO-koalitioner bidrar vi till den utvecklingen.”

Sedan dess har det gått några steg till. I november förra året kunde vi via finska medier, dock inte via några svenska, läsa att svenska och finska officerare skall delta på regelbunden basis på alla beslutsnivåer i NATO. I mars i år sade försvarsminister Mikael Odenberg att svenskt deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka inte är någon ”särskilt dramatisk fråga”. Samtidigt meddelade försvarsmakten, på en direkt fråga från försvarsdepartementet att såväl svenskt stridsflyg som krigsfartyg kan ställas till Natos förfogande de kommande åren. Mikael Odenberg ser inte heller några principiella problem med att låta svensk marin delta i operativa uppdrag med NATO:s antiterroriststyrka OAE, tillkommen som ett direkt led i kriget mot terrorismen. En inte särskilt vågad gissning är att Odenberg aldrig någonsin kommer se några principiella problem med svenskt deltagande i NATO-övningar.

Ett mindre bekymmer i PR-processen utgör det faktum att en majoritet av svenska folket fortfarande är starkt emot ett NATO-medlemsskap:


Tabell från Opinion 2006 undersökning av allmänhetens syn på säkerhetspolitiken och försvaret av Styrelsen för Psykologiskt Försvar.

Men om vi bara får tid att vänja oss och debatten hålls på ett minimum samtidigt som smyganslutningen fortgår så är det lilla opinionsproblemet (vi kan kalla det för "det demokratiska rundningsmärket") snart ur världen.

Två frågor är rimliga att ställa sig idag med anledning av svenskt samövande med NATO och utländsk militär närvaro på vår mark:

1) Vad ska vi där å göra?
2) Vad ska de här å göra?

Det kommer demonstreras mot NATO i Göteborg i helgen. Ta chansen att gå med i de demonstrationerna och markera motståndet mot att anfallsalliansen ockuperar Göta Älv!

Andra bloggar om: NATO, politik, försvarspolitik, Göteborg