ÖB Håkan Syrén skriver små böcker till sina anställda. Egentligen är det en väldigt god idé, bra ledarskap. Han kommunicerar direkt till personalen på lättlöst om än lite småtråkig svenska. Den senaste heter Här och Nu, den handlar om den pågående försvarsomställningen.
En intressant bok som ger en inblick i högkvarterets världsbild.
Håkan Syrén skriver om att ”nästan alla delar av världen” under de senaste åren har drabbats av ”urskiljningslösa terrorattacker med syfte att skada hela den öppna globala samarbetsordningen”. Han nämner New York och Washington 2001, Bali och Moskva 2002, Madrid och Beslan 2004, London, Dehli och Amman 2005. Men bilden blir ofullständig och obegriplig eftersom han inte någonstans berör muren och terrorn i Palestina, eftersom han inte nämner den ryska krigföringen mot folket i Tjetjenien eller den amerikanska ockupationen av Afghanistan och Irak. Situationen i Irak berör Håkan Syrén som hastigast, men ur ett annat perspektiv. Han talar, återigen utan att erkänna hela sammanhanget, om de ”dagliga och tillsynes ändlösa terrordåden i Irak”.
Vad tror Håkan Syrén att terrordåd beror på? En orsakslös ondska? Ett oförklarligt hat mot väst? Det vore intressant att veta.
Istället för en seriös säkerhetpolitisk analys går Håkan Syrén på grund redan i det Europeiska farvattnet. Att territorialförsvaret numera är fullkomligt tandlöst motiveras med att det inte längre kan utbryta några krig i vårt närområde, eftersom ”Europas demokratier är sammanvävda i en politisk och ekonomisk samarbetsstruktur som utesluter militärt våld för att lösa konflikter.”
Man kan fundera över vilken analys som ligger till grund för antagandet att ekonomiska samarbeten verkligen garanterar fred, historien är full av otaliga konflikter, inom men även mellan nationer, som inträffat trots – ibland just på grund av - nära ekonomiska och politiska band.
Men, nå, det finns en annan dimension som saknas i den här säkerhetspolitiska analysen. Ryssland finns kvar. Ryssland ligger fortfarande i vårt närområde. Och Ryssland är fortfarande långt ifrån en stabil demokrati, även om det varit tyst om den saken så länge som Putin inte i några fundamentala bemärkelser utmanat den marknadskapitalistiska modellen.
Håkan Syrén skriver belåtet att Sverige idag är mer NATO-interoperabelt än många NATO-länder. Upprörande! Varför ska vi vara det? Vi är inte medlemmar i NATO. Att vi utvecklat en sådan förmåga kan inte tolkas som annat än ett målmedvetet steg på vägen till att själva ingå i militäralliansen. I praktiken är vi redan där, det är bara det att det politiska beslutet saknas. Syrén avstår från att problematisera, han skriver istället att vi tillsammans med ”de samarbetsorgan som domineras av världens välutvecklade stater” för världsfredens skull måste genomföra fler ”säkerhetsbyggande insatser” riktade mot de delar av världen som ”står utanför globaliseringens välståndsskapande gemenskap.”
Det andas mycket av den vite mannens börda kring ett sådant perspektiv. Dessutom undrar man, återigen, om det finns någon reell säkerhetspolitisk analys bakom retoriken. Sverige som brandkår till de bränder den amerikansk imperialism tänder, befrämjar det verkligen svensk säkerhet? Har vår tvetydiga närvaro i Afghanistan ökat eller minskat hotbilden mot Sverige?
Den uppenbara oförmågan att sätta in terrorismen i det globala sammanhanget av imperialism, ockupationer och exploatering gör att det blir mycket svårt att se hur Håkan Syréns insatsförsvar kommer kunna landa i något annat än en expeditionsstyrka för västs internationella dominans.
Försvarsmakten är i rasande hastighet påväg att bli en krigsmakt. Nedrustningsförespråkarna bär, inte det minsta paradoxalt, en stor del av skulden för den här utvecklingen. Den minskade svenska förmågan att hantera militära hot på egen hand tvingar fram ett närmande till NATO, ger ÖB, folkpartiet och andra NATO-vänner vatten på sin kvarn. Den gamla sanningen gäller fortfarande: varje land måste ha en armé, sin egen eller någonannans.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar