The Algebraist

Avslutade nyligen sträckläsningen av Iian M. Banks The Algebraist. Modern, men ändå klassisk, episk Science Fiction. Det var en bra bok, stundtals mycket bra, stundals lite förutsägbar. Men den lyckades ändå introducera nya perspektiv i en löpande takt var tionde, tjugonde sida och ett rejält jävla sense-of-wonder var hundrade, utan att någonsin fastna i det metapsykologiska ältande och de långa inre monologer som brukar få mig att tröttna på amerikanska tegelstenar.

Iain M. Banks är förresten britt.

Under det senaste halvseklet har jag inte läst särskilt mycket nyskriven SF. Har istället dragit igenom de gamla klassikerna på nytt; Clarke, Asimov, Paul Andersson, Heinlein, Aldiss, Harry Harrisson, LeGuin, Doris Lessing, ungefär i nämnd ordning. Det har inte berott på nostalgi, utan omständigheter: dels har svenska bokhandlar varit fruktansvärt dåligt försedda med bra nyskriven SF, dels har jag inte känt mig hemma i den Science Fiction som skrivits i William Gibsons och Bruce Sterlings anda. Jag tog mig motvilligt igenom Burning Chrome, Johnny Mnemonic och Neuromancer när det begav sig, men de var alltför dystopiska och geocentriska för mitt gillande. Besviken på cyberpunken vände jag mig tillbaka till källorna. Några lysande undantag har visserligen nått bokhandelsdiskarna även i mellanperioden, inte minst förtjänar vår svenske, alltför tidigt bortgångne, Peter Nilsson erkänsla för Rymdväktaren och Nyaga som förde svensk SF till en helt ny nivå (pardon my french mr. Lundwall).

Men i det stora hela, från min horisont, har det varit skralt.

Så gick jag in in en riktigt välförsedd bokhandel i Helsingfors för några veckor sedan och fann att de hade den synnerligen goda smaken att ställa fantasy och SF på olika avdelningar (Det handlar om två fundamentalt olika genrer som slemma bokhandlare okänsligt klumpar ihop. SF brukar oftas gömmas under Fantasyskylten i svenska bokhandlar, ungefär lika begåvat som om att sortera in tysk litteraturhistoria och idrottsantologier under samma rubrik).

Bara för att betyga min respekt inför denna akt av ordning var jag tvungen att köpa en bok. Gick hem med The Algebraist i ryggsäcken och kunde sedan inte släppa den. Det visar sig, lite otippat, att storskalig science fiction i skymundan har gjort en come-back. Framtiden ter sig åter spännande...

Att skriva SF är att skapa en plattform för extrapoleringar av nutida tendenser, men också för att pröva fundamentalt annorlunda idéer än de som manifesteras i nutiden. Banks utnyttjar båda möjligheterna. Både AI och nanoteknologi spelar till exempel en viktig roll i historien, men inte alltid på det vis som man förväntar sig.

Historien inleds år 4034 i det i huvudsak människobefolkade planetsystemet Ulubis, beläget strax under galaxplanet. Systemet är sedan ett tjugotal år tillbaka avskuret från omvärlden efter att en Beyonder-attack förstört portalen som förbundit det med omvärlden.

Portalerna som möjliggör genvägar genom rymdtiden, träder fram som ett bärande tema i historien. De spelar en roll säkerhetspolitiskt eftersom de utgör den svaga länken i den galaxomspännande Mercatorians välde. Varje portal måste vara placerad på lagrangepunkter i sina planetsystem eftersom de dels är osynliga (håller man inte reda på dom så tappar man bort dom), dels måste vara placerade utom räckhåll för gravitationsbrunnar.

I berättelsens förhistoria har portalnätverket ”Arterias” i stora delar av galaxen utplånats och gjort stora områden till ”Disconnects” – hundratusentals befolkade stjärnsystem som saknar kontakt med Mercatorian och faller in i krig mellan småpåvar, konkurrande religioner och galningar, alternativt äntligen får lite lugn och ro till att odla sina täppor och ro om sina trädgårdar.

Portalerna utgör också historiens drivkraft som dess grand-prize. Ryktet går att det finns ett hemligt eller bortglömt, andra portalnätverk. Och det ryktas att kodnyckeln som visar vägen till de hemliga portalerna finns på gasjätten Nasqueron i Ulubis. Så börjar en frenetisk kapplöpning mellan de olika intressenter som vill ha tag i kodnyckeln först.

Banks vintergata är befolkad med hundratusentals rymdfarande folkslag, och tusentals olika subgrupper av arttyper. Men mitt i mångfalden gör Banks en rimlig och intressant distinktion mellan två huvudkategorier: quick och dwellers. De snabba och de långsamma. De två huvudtyperna lever sina liv i olika tidsskalor och bebor därigenom i mångt och mycket galaxen parallelt och oberoende av varandra. Dwellers håller i första hand till i atmosfären till gasjättar, medan quick härstammar från metall- och stenplaneter.

Distinktionen blir spännande därför att Banks så väl förmår gestalta skillnaden i mentalitet mellan de två huvudtyperna. Beskrivningen av de långsamma är humoristik och väcker samtidigt en del funderingar. De glimtar som i dråpliga ordalag formuleras om organisationen av de långsammas samhällen, kan också utläsas som en mild kritik av hur de snabba – däribland människan – organiserar sina samhällen. Å andra sidan gör historien klart att äpplen är äpplen och bananer är bananer och man skall akta sig för att förväxla dem med varandra.

I utkanten av historiens inledning surrar utsidesfolket – Beyonders – som ligger i konflikt med Mercatorian. De utför terrorattacker mot militära mål, tillsynes orsakslöst. Efterhand intar utsidingarna en oväntad och mer central roll i skeendet. Saker visar sig inte vara vad de först synes. Vem som egentligen är ”good & bad” ställs på huvudet. Här kan boken med fördel läsas med politiska glasögon kalibrerade på vår egen samtid. Vet inte om det ingått i Banks intentioner, men det spelar mindre roll eftersom vissa kopplingar talar för sig själva. I en av bokens nyckeldialoger möter Mercatoria-industrialisten Saluus Keehar, Beyonder-agenten Liss:

”We attack you because you attack us.”
“No Saluus. You attack us because we won’t sign up for your precious fucking Mercatoria. Can’t even let us live in peace in case we’re seen as a good example. You target our habs and lifeships, you slaughter us in our millions. We attack your military and infrastructure. And you call us the terrorists. Fuck you, Sal. Fuck you for your arrogance and easy selfishness. Fuck you for being smart but not bothering to think.”

Varsågod att själv dra paralleller till nutiden.