04 oktober 2011

Drivbänkar för ett värderingsskifte


Varje grupp av människor är beroende av ett moralsystem för att strukturera relationerna mellan individer och mellan individerna och gruppen. Detta moralsystem kan kodifieras i religiösa teser, i juridiska lagar, i ideologier, eller som dogmer – grundläggande trossatser – internaliserade i vår mentala bild av verkligheten. Genom moralsystemet regleras vad som är accepterade och oacceptabla beteenden. Vad som är rätt och fel.

Våra moraluppfattningar och värderingar utgör en viktig del av det fundament som vår föreställning om oss själva som förnuftiga varelser – i motsats till tokiga – vilar på.

När en människas moraluppfattning kommer i konflikt med omgivningens hamnar hon i en position av självtvivel. Är det jag som är galen eller är det alla andra? Att befinna sig i tvivlet är obehagligt och påfrestande och det leder människorna till att successivt justera sina moraluppfattningar för att sammanfalla med omgivningens.

Vårt moralsystem befinner sig sålunda alltid i rörelse, i många riktningar samtidigt. Det justeras dialektiskt som en konsekvens av förändrade materiella och institutionella omständigheter och i mötet med andra moralsystem.

Det finns en inbyggd tröghet i dessa förändringar som följer av att människor är mer benägna att hålla fast vid sina en gång anammade dogmer än att överpröva dem. I regel vill vi inte behöva justera vår uppfattning om rätt och fel, sant och falskt, och vi föredrar att fortsätta tro och anse detsamma som vi gjorde igår.

Men när omslagen mellan två moraluppfattningar väl inträffar, kan det ske desto mer dramatiskt. En laddning har byggts upp mellan det dominerande moralsystemet och den faktiska verklighetens omständigheter. Laddningen utlöses plötsligt och i det ögonblicket kan man ställa sig mitt i flödet och närmast känna skälvningen i jorden när skiftet sker och massorna av människor sätter sig i ett nytt läge under solen. I det ögonblicket öppnas en tillfällig spricka i våra normalt sett stabila värderingar. Ett ”intellektuellt interregnum” för att tala med Comte, som möjliggör övergången från en dogm till en annan. I skiftet kan poler byta plats med varandra: en dygd, som måttfullhet, kan ersättas med sin direkta motsats, frosseri. Ödmjukhet övergår i narcisism. Moralism ersätts med hedonism. Eller, som revolutionsåret 1968: lydnadens ideal upphör att vara ett ideal och ersätts med ordervägran och kritisk reflektion. Eller flum, som major Björklund skulle kalla det.

Kvar efter den kollektiva moralbävningen står alla de som är oförmögna eller ovilliga att justera sina värderingar. Beroende på perspektiv: de ståndaktiga eller de dogmatiska. De hamnar efterhand alltmer på tvärs mot de nya värderingarna, och finner sig med tiden alltmer övertygade om att världen har blivit galen. Vilket den kanske har. Eller är det bara du som är galen?

Moral är föränderlig, men det innebär inte att den är rakt av utbytbar. Det spelar roll vad vi tror på för vilka vi faktiskt är och hur världen runt om oss ser ut. Som individer kan våra värderingar göra oss mer eller mindre väl rustade för att hantera olika situationer då vår ställning utmanas. Och som samhälle kan vårt moralsystem göra oss mer eller mindre lämpat att framgångsrikt möta en kris, hantera en förändring, anpassa oss till nya omständigheter.


Det är väl känt att vi idag står inför en kris av gigantiska proportioner. Inte bara som samhälle, utan även som art och som ekosystem. Den här krisen beror på att vi människor under de senaste seklerna har lagt oss till med konsumtionsvanor som bygger på att vi i rask takt förbrukar planetens sparade medel och kastar ut avfallet från festen i biosfären och atmosfären. Klimatförändring, artdöd och ödeläggelse av sårbara ekosystem är några av våra dåliga vanors direkta konsekvenser.

Det diskuteras för fullt vilka materiella förändringar som krävs för att möta krisen och mota katastrofen. Hur vi kan lägga om vår produktion, vår cirkulation, vår konsumtion, våra mest invanda dåliga vanor? Hur, hur?

Trots allt som sägs om allt som måste göras och allt som ännu hurtigare påstås om allt som görs, så fortsätter utvecklingen åt fel håll. I det klimatmedvetna och ”duktiga” Sverige ökar vi vår klimatpåverkan genom import, trots att vi berömmer oss om att minska CO2-utsläppen inom landets gränser. Och världen som helhet accelererar fortfarande mot avgrunden.

Frågan är om vi, givet det dominerande moralsystem, de föreställningar om vad som är rätt och rimligt respektive fel och orimligt, som vuxit fram under senkapitalismen, alls har förmågan att genomföra de nödvändiga förändringarna.

Mycket talar för att vi inte har det. Att marknadsekonomins grundläggande värderingar, och de värderingar vi internaliserat i vår världsbild då vi blivit marknadsvarelser, befinner sig i olöslig konflikt med de åtgärder och omprioriteringar vi måste genomföra om vi ska ställa om till en globalt rättvis hållbarhet.

Marx beskriver i Kapitalet hur penningekonomins framväxt i grunden förändrade inte bara människornas sociala strukturer utan lika mycket de mentala strukturerna. Människornas syn på sig själva och världen.

Enligt Marx förutsätter den moderna penningekonomin för sin funktionalitet en kvasireligiös tro på papperspengar och krediter. Hamnar detta trossystem i gungning, om det uppstår tvivel om pengarnas verkliga värde, då är krisen snart ett faktum. Som Georg Simmel skriver i The Philosophy of money, det är "[b]ara i ett stabilt och välordnat samhälle, som ger ömsesidigt beskydd och framgångsrikt bemästrar en rad inre och yttre hot mot ordningen, som ett så känsligt och lättförstörbart material som papper kan förvandlas till [pengar]" (citerad av David Harvey).

Att upprätthålla tron på - de abstrakta och komplett påhittade - symbolerna för kapital och krediter är därför den mest grundläggande uppgiften för centralbankerna under kapitalismen. När det misslyckas blir det finanskris och depression.

Och så länge det fungerar gör charaden det istället desto svårare för oss att urskilja det konkreta bortom det abstrakta. Skillnaden mellan faktiska resurser och symboliska resurser.

Jag vill mena att vi måste utmana även andra idag dominerande värderingar och föreställningar som är inkompatibla med en globalt rättvis hållbarhet:

1. Uppfattningen att valfrihet och privat äganderätt är grundläggande rättigheter som inte får begränsas. Föreställningen driver fram ett ohållbart resursutnyttjande och ett privat slöseri med begränsade resurser.

2. Uppfattningen att ojämlikhet är något "naturligt" / oundvikligt / önskvärt. Ett synsätt som innebär att krogmomsen kan sänkas samtidigt som fattigdomen består.

3. Uppfattningen att marknadsefterfrågan är en acceptabel metod för fördelning av begränsade resurser. Innebärande att rika och mäktiga kan köpa sig förbi resursknappheter och köer och kan bromsa omställningar till en hållbar resursanvändning.

4. Uppfattningen att politikens uppgift är att överlåta åt individerna att individuellt lösa våra kollektiva problem. Innebärande att demokratin ställer sig på sidlinjen när det behövs planering och en aktiv politik för att möta klimatkrisen.

5. Uppfattningen att det alltid är rätt och riktigt att jobba mer och konsumera mer medan det är fel att begränsa konsumtionsmöjligheter eller minska antalet arbetade timmar. Innebärande att vi gasar mot avgrunden och är oförmögna att bryta oss ur vårt konsumtionsberoende.

Att driva en linje i strid med allmänt vedertagna värderingar och trossystem är lika obekvämt för en politiker eller ett parti som det är för en individ. I regel har det inte heller några utsikter att bli särskilt framgångsrikt.

Därför föredrar partier som vet om att de inte är i takt med väljarnas värderingar i en fråga att ligga lågt och "invänta att tiden blir mogen". Ofta till priset av att partiet istället anpassar sin egen verklighetsbild till de dominerande föreställningarna. Se exempelvis miljöpartiets rörelse från tillväxtkritik till föreställningen om en grön tillväxt.

Hur går det då egentligen till när "tiden blir mogen"? Och vilka möjligheter har politiken att driva på värderingsskiften? Att "göra" tiden mogen.

Vi konstaterade inledningsvis att värderingar förändras i mötet med olika materiella och institutionella omständigheter (bas) och i mötet med andra moralsystem.

Ett exempel på detta är de två fundamentalt olika moralsystem som växer ur de olika konkreta produktionsförhållandena i privat- och offentlig sektor. För att hårddra och idealisera en aning:

Den privata sektorns uppdrag är att öka den privata vinsten. Människorna, kunderna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär internt, det är ett egenintresse.

För den offentliga sektorn är uppdraget att öka människors välbefinnande. Pengarna, de gemensamma resurserna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär externt, det är ett allmänintresse.

Denna skillnad i mål och medel genererar också skillnader i värderingar och moral. I privat sektor är slöseri, stor firmabil och ett flott kontor, ett tecken på framgång. I offentlig sektor är slöseri (”med skattepengar!”) något fult. I privat sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att byta ut. I offentlig sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att ha kvar. Och så vidare.

I en blandekonomi som vår existerar de två produktionsformerna – samhälleligt och privat, till allmän nytta och till egennytta – sida vid sida. Men de influerar / koloniserar ständigt varandra. Summan av dessa influenser (och andra) drar våra kollektiva värderingar i en eller annan riktning.

Under den socialdemokratiska epoken växte den offentliga sektorn och med det växte även det totala inflytandet från dess institutionella värderingar. Långt in i privat sektor kunde moralisk-politiska övertygelser om jämlikhet och ”rättvis fördelning” – på direkt kollisionskurs med marknadskapitalismens ideal – slå rot.

Idag råder det omvända förhållandet. Den offentliga sektorn, den allmänna nyttan, är genom politiska beslut nedrustad och tillbakapressad och tömd på självförtroende. Näringslivet går ideologisk och moralisk bärsärkagång. Frossar i sin egen spegelbild och tapetserar städerna med sin verklighetsbeskrivning och människosyn.

Även stat och kommun leker butik och företag. Knäböjer inför den främsta av tidens dogmer, valfriheten, och övergår till att fördela välfärd efter efterfrågan, inte efter behov. Den offentliga sektorns förvirrade ledarskap tar till sig det privata sättet att mäta effektivitet i termer av intern avkastning och anammar samma inställning till de anställda: som en utbytbar kostnad.

Så förskjuts våra värderingar, ett moralsystem övergår i ett annat. Svensken har blivit egoist.

I Kent Wernes bok Du sköna nya hem om ombildningarna av allmännyttan till bostäder i Stockholm återges ett antal nedslående vittnesmål om hur detta värderingsskifte kan ta sig konkret uttryck på individnivå i ett socialdemokratiskt land:
"Vi är positivt inställda till allmännyttan och tycker i princip inte att det är bra att allt mer övergår i privat ägo. Men det är klart att det kan vara en bra investering att vara med i detta sammanhang. Allting handlar om pengar nuförtiden."

"Många handlar nog som vi, röstar ja för att det var en god investering, trots att vi politiskt är emot utförsäljningen av allmännyttan."
Så växer den borgerliga moralens flexibla gråzon där vad som är rätt och fel alltid är underordnat om det genom att "vara smart" i rätt läge går att tjäna en slant extra. Även om så sker på andras bekostnad.

De borgerliga i Stockholm har varit mycket duktiga på att förändra det institutionella ramverket för att åstadkomma ett nytt materiellt egenintresse som leder vidare till värderingsförändringar. Det har i valen givit en stabil borgerlig majoritet i Stockholm, eftersom befolkningen helt enkelt fått stabilt borgerliga värderingar.

Ska vi ha någon chans att genomföra omställningen till en globalt rättvis hållbarhet behövs, på samma vis, ett grundläggande värderingsskifte. Åt andra hållet.

Nyckeln till det skiftet är att i bred skala upprätta institutionella relationer och materiella omständigheter där andra moralsystem kan växa. Drivbänkar för jämlikhetens moral, på samma vis som bostadsrättsmarknaden och shoppinggalleriorna, kvartalsboksluten och stämpelklockorna är drivbänkar där marknadskapitalismens värderingar sås, odlas och skördas.

Det handlar om platser och sfärer där människornas relationer struktureras efter en annan logik än vårt marknadsvärde, där privat överflöd ersätts av offentlig lyx, där egennytta ger plats åt allmän nytta.

Lär av borgarna. Kasta dom sedan i kompostkorgarna.

8 kommentarer:

Sofie sa...

Du är så klok. Filosofi och politik. Teoritiserande, men hands on.

Björn sa...

Bra! Tack!

Simsalablunder sa...

Mycket bra! Gott att du bloggar.

Anonym sa...

Bra inlägg!

Anonym sa...

Huvudet på spiken.Jag fick gåshud.

Nils sa...

Riktigt bra.

Andreas sa...

Du skriver:

"...människor är mer benägna att hålla fast vid sina en gång anammade dogmer än att överpröva dem."

Då du själv klamrar dig fast vid en klimatteori som har fler hål än en vällagrad ost föreslår jag att du hädanefter undviker att döma andras beteende.

Vårt klimat styrs av långt fler faktorer än halten av koldioxid.

Det är bra att du är rädd om vår jord, det är jag också, men det hade varit bättre om du visste mer om vilka hot vi verkligen står inför.

Mattias sa...

Andreas: Från där jag står så känns det som att det är ni klimatskeptiker som har lite svårt att överge tanken på att människan är jordens herrar.

Men vetenskapligt lagda skeptiker åker hem och gör matten och ändrar sen sin ståndpunkt.
http://articles.latimes.com/2011/apr/04/local/la-me-climate-berkeley-20110404

Gräsrotsaktivister som du, som saknar vetenskapligheten, kommer däremot att tuta på i all evighet.

Tut-tut: "säkerligen är det andra (jäääääättekomplexa) orsaker än människan/kapitalismen som ändrar klimatet."

Tut-tut: "titta, här finns en osäkerhet på en mätning, säkerligen är all forskning snedvriden"

Tut-tut: "klimatet varierar naturligt, säkerligen"

Tut-tut lilla ångbåten, bor du i pakistan är det tur att du har flytkraft.