Politiken är full av ord som lanseras och brukas för att tvinga in debatten i specifika riktningar, leda åhörarnas associationer och definiera den verklighetsbild motdebattörerna förhåller sig till. Den som lyckas få motståndaren att använda de begrepp man själv väljer, har redan halva slaget vunnet.
I EU och EMU-omröstningarna var ja-sidan oerhört mån om att debatterna skulle handla om ”Europa” och ”euron” hellre än att prata om EU och EMU. Europa är ju trevligt och euron låter som något ganska lättillgängligt, glatt och fräscht, medan EU och EMU låter mer som två hotfulla och svårgenomträngliga byråkratiska konstruktioner. Att det faktiskt var just EU och EMU – inte europa och euron - som folkomröstningarna handlade om hindrade inte ja-sidan från att med dårars envishet bruka de flummigare begreppen i alla sammanhang de kom åt. Det var inget som de enskilda företrädarna själva hittade på, valet av ord var en centralt fastlagd strategi.
Jag minns hur förbannad jag blev när nått nöt på televisionen i byline-texten i en debatt 1994 kallade nej-debattören för ”Representant för Nej till Europa”. Jag minns också att ilskan snart övergick i en känsla av förtvivlan. För det fanns inget kvar för nej-sidan kvar att göra, i det ögonblicket var det tydligt hur långt ja-sidan hade fått debatten till sin spelplan genom att styra valet av ord.
Under alliansens fem år har samma känsla av att vi har förlorat slaget om språket återkommit många gånger, när inte bara journalister utan även oppositionen oreflekterat använder de ord som regeringens propagandaminister vill att vi ska använda.
Ett sådant ord som i pervers utsträckning har präglat årets budgetrapportering är begreppet reformutrymme. Inte bara den fromme finansministern Anders Borg talar ständigt om reformutrymmet, hela regeringen inklusive jordbruksminister Eskil Erlandsson har unisont plötsligt blivit synnerligen förtjusta i använda ordet i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och även, av strategiskt obegripliga skäl, socialdemokraternas ekonomiskpolitiske snubbe Tommy Waidelich, som svassar regeringen tätt i hälarna.
Jag roade mig med att genom mediearkivet undersöka hur användningen av ordet reformutrymme har förändrats mellan 1998-2011. För att rensa bort påverkan av ett utbyggt arkivunderlag jämförde jag med några andra vanliga ord i den politiska debatten. Resultatet var förvånansvärt tydligt.
Under alliansregeringens tid har begreppet reformutrymme hårdlanserats i debatten och från och med förra året (för övrigt samma år som den fördelningspolitiska bilagan försvann från budgeten), har användningen fullkomligt exploderat. Hittills i år har det förekommit 70 gånger fler mediereferenser till reformutrymme än under hela 2005. Användningen av de ideologiskt neutrala orden ”Sverige” och ”budget” har som jämförelse under samma period ökat 2,3 gånger i mediearkivet.
Visste man inte bättre skulle man kunna få för sig att det handlar om en mycket medveten politisk lansering.
Så vart leder den? Begreppet reformutrymme är oerhört praktiskt för den som vill undvika att riskdagens budgetdebatt handlar om vilka satsningar och prioriteringar vi som samhälle ska göra med de resurser vi totalt sett förfogar över, och istället vill stängsla in budgetdebatten i ett litet hörn där den accepterar en på förhand given kvot mellan privat och offentlig konsumtion, där själva kvoten – egentligen själva kärnfrågan - är som utesluten från debatt. Begreppet reformutrymme används på så vis för att definiera ett specifikt debattutrymme.
Gör vi ett besök i verkligheten existerar det på det hela taget inte något sådant som ett givet maximalt utrymme för reformer, det finns inget rum som den matematiskt lagde finansministern ”räknar sig fram till” och därefter presenterar för folket, som vore det en nationalekonomisk väderobservation.
Det är den bild finansen och regeringen vill ge av reformutrymmet: något man upptäcker snarare än själv definierar.
Det är rent nys, det är bara ideologi.
Vill politiken så kan den skattefinansierade sektorn på egen hand öka sitt reformutrymme genom att öka sina skatteintäkter eller sin upplåning. På samma vis som alliansregeringen genom skattesänkningar har omfördelat resurser från gemensamma nyttigheter till privat konsumtion, och därigenom krympt ”reformutrymmet” med en cirka 200 miljarder per år, kan samma rum i debatten öppnas igen genom att vi tar tag i den grundläggande diskussionen: vad ska vi egentligen använda samhällets totala överflöd till? Ska det plöjas ner i stora bilar, vräkiga hus och extra semesterresor åt de som redan har, eller i grön omställning, bra löner, välfärd och ett liv i värdighet åt alla?
23 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag röstar för grön omställning, bra löner, välfärd och ett liv i värdighet åt alla!
Den reala begränsningen reformerna har är full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande, till dess man styrt om folk till mer prioriterat arbete och byggt ut kapaciteten. Därmed finns ett enormt reformutrymme. Med en budget speciellt för investeringar kan staten låna eller själv genom Riksbanken skapa kredit så man når dit. Skapas det nya tillgångar är det rätt att öka skuldsättningen. Jag håller med dig om att reformutrymmet som Borg använder är rena hittepåregeln.
Hej
Bra inlägg.
Vi reflekterar alldeles för sällan över språket och dess politiska innebörd. Så, här kommer en annan reflektion: Jag menar att begreppet "Alliansen" (samt dess olika bindestreckskombinationer) är ett av borgarnas största språksegrar.
Alliansen är opolitiskt och mycket mindre negativt laddat än t ex "den borgerliga regeringen", "borgarna" eller även regeringen (som låter byråkratiskt, eller åtminstone implicerar att det kan utkrävas ansvar). Det var inte för intet borgarna lanserade något som skulle låta fräscht och stå över politiken. Därför borde vi undvika att tala deras språk och inte använda oss av alliansen.
Känner mig rätt ensam i förfäktandet av detta. Så, kanske har jag fel? Man kan alltid hoppas.
Jens Holm
Jag försöker undvika att använda ordet "allians" när jag menar den borgerliga regeringen. Inte heller tillåter jag mig att säga "utanförskap". Båda dessa ord är förgiftade. Något som skulle vara intressant att läsa i Approximation vore en utförlig granskning av ordet "utanförskap".
Sedan bör man hålla fast vid att ordet "arbetsgivare" är ett borgerligt övertalningsord.
Tack för det här inlägget. Uttrycket i fråga är så fruktansvärt manipulativt, språket har en egendomlig makt.
Här är motsvarigheten från andra sidan Atlanten: "fiscal space", levererat av hr. Timothy Geithner via IMF.
http://bit.ly/o2N3DK
klickbar länk:
http://bit.ly/o2N3DK
Högerpartierna är väldigt duktiga på att lansera nyord! "Alliansen" och "utanförskapet" är ju som andra nämnde typiska sådana.
Ytterligare exempel är ju "arbetslinjen", som moderaterna just nu kampanjar för.
Och i Stockholm har det tagit rent Orwellska former med moderatordet "trygghet" i tunnelbanan.
Almega visade sig dock inte vara alls lika bra som Schlingmann och gänget på att införa nya ord i språket. Deras kampanj för ett nytt fint ord för bemanningsanställda misslyckades totalt
Vad kan vi göra för att motverka dessa fula trick? Motkampanja eller förbättra journalistutbildningarna?
Det är därför egen media är så avgörande, som Johan på ETC alltid slagits för. Är det nåt gammalt förakt mot intellektuella bland fack- o sossepampar som lagt krokben för hela rörelsen ? Och fortfarande har LO inte fattat att de ska använda miljarderna till att avlöna de vassaste intellektuella för att komma nån vart. Idioter.
Jag kan bidra med uttrycket "friskola", som givetvis inte är framkläckt av en slump.
Jag känner faktiskt bara förakt för den typen av språklig manipulation, och för dem som orkestrerar den.
/Lars
"Language is the instrument by which the world and society are adjusted." (Emile Benveniste)
Skicka en kommentar