Nya regleringar är inte tillräckligt

Ali tipsade igår om ett lustigt sektmöte med, företrädelsevis skalliga, krisförnekare som under ledning av pastor Reverend Munkhammar Advisory gick i brottning med vad Ali Esbati kallar för ”marknadens teodicéproblem” – hur ett ofelbart system kan fallera så totalt, på sin egen hemmaplan. Ur pastor Munkhammars predikan kan utläsas att det är tid för ödmjukhet att marknadens sammanbrott inte var marknadens fel, utan politikens. ”Finanskrisen - ett gigantiskt politikmisslyckande” lyder titeln på predikan:

”faktum är att friheten i den amerikanska marknadsekonomin har minskat genom åren, till skillnad från i andra länder där den har ökat. [...] Och den amerikanska finansmarknaden har inte varit särskilt fri, utan väldigt reglerad”

Denna numera välbekanta förnekelsemodell är fascinerande på många plan. Ett av dess uppenbara problem är att den tänker bort kopplingarna mellan politiken och kapitalet.

Tittar man på vilka människor som befolkar amerikansk politik och vilka intressen som finansierar deras kampanjer, så är det uppenbart att politiken fungerar som näringslivets exekutiva gren. De politiska makthavarna har utfört beställningsjobb – som de alltid kommer göra så länge ekonomisk makt kan köpa politiska beslut – åt kapitalet.

Enligt Munkhammar beror krisen på att ”amerikanska politiker uppmuntrade riskfylld långivning till riskabla låginkomsttagare som normalt anses ha låg kreditvärdighet”.

Det är en hyfsat riktig beskrivning av den utlösande faktorn just denna gång. Låt oss för tillfället hoppa över att djupare beröra vad Munkhammar undviker att tala om, att krisens eskalering beror på avreglerade finansmarknader som har spridit en amerikansk lånebubbla till hela världen, och istället fråga oss varför uppmuntrade amerikanska politiker en så djup skuldsättning för den amerikanska arbetarklassen?

Lägg en halvtimme – det är värt det – på att se den här filmen för en pedagogisk förklaring:


Arbetarklassens sjunkande reallöner är roten till amerikas problem, säger Richard D Wolff, som är ekonomiprofessor vid University of Massachusetts Amherst.

Under tjugo år har kapitalisterna framgångsrikt – med stöd av den maktförskjutning till deras fördel som uppnåddes under Reagenåren – tagit en större del av produktivitetskakan. Reallönerna har sjunkit samtidigt som profiterna vuxit. Det traditionella problemet för kapitalisterna då en sådan strategi blir alltför framgångsrik, är att när arbetarnas löner sjunker så sjunker också deras möjligheter att konsumera. Och vem ska kapitalisterna då sälja sina varor till? Lösningen har varit billiga lån. Ingen arbetarklass i historien har varit så belånad som den amerikanska, konstaterar Wolf. Och det har varit en oerhört lönsam lösning för kapitalet istället för att höja lönerna:

“Profitearners lend the money to the workers, to enable the workers to consume more, not by paying them rising wages, like the previous hundred and fifty years, but by lending to them. Try to think of this [from the perspective of] an employer: Instead of paying your worker a better wage, you lend him or her the money so that they will have to pay it back to you with interest.”

På den vägen har den amerikanska arbetarklassen, många gånger dubbel- och trippelarbetande för att få hushållsekonomin att gå ihop, dignat under en allt tyngre skuldbörda som på växande kredit har finansierat hela systemets fortsatta expansion. Tills det inte håller ihop längre.

Kapitalismen är oerhört framgångsrik på ett område: att omfördela resurser. Hela systemet är till för att omfördela resurser från de arbetande och många till de kapitalägande och få. Gång på gång visar sig kapitalismen vara alltför framgångsrik på denna omfördelning för sitt eget bästa. Och gång på gång måste kapitalismen räddas från sig själv.

De nya regleringar som socialdemokrater och liberaler föreslår som lösningar räcker inte (än mindre räcker Stefan Atefalls radikala förslag att "förbättra utbildningen av folk i finansbranschen för att frambringa rätt värderingskultur"). Så länge systemet ackumulerar kapital – och därigenom makt – på ett fåtal händer, så har det en inbyggd ”självförstörelseknapp”. De kapitalstinna hittar sätt att gå runt regleringarna, med kraft av det kapital som kan användas till opinionsbildning och att köpa politiskt inflytande. Och, säger Richard D Wolff, som de senaste tjugo åren visar, det kapital som finansierar den politiska eliten hittar ständigt nya sätt att övertala vanliga amerikaner om att regleringar är av ondo, att det ligger i ”medelklassens” intresse att släppa kapitalet fritt (”billiga lån!”)...

Därför behöver en förändring inbegripa – om vi inte skall hamna i precis samma situation igen och igen – löntagarnas makt över produktionen och produktionsresultatet. Ekonomisk demokrati. Idéerna är inte nya, inte heller för en amerikansk kontext, som har flest löntagarägda företag i världen.

Det är läge att återuppväcka gamla marxistiska käpphästar och komma med förslag. Tobinskatten borde vara en walk in the park för en lite mer offensiv global vänster i dagens läge. Utökad ekonomisk demokrati behöver inte ligga utom räckhåll. Missa ur det perspektivet inte de sista fem minuterna av filmen ovan, där Richard D Wolff med utgångspunkt från Silicon Valleys garageentrepenörer illustrerar hur en radikal omoorganisation av produktionen enligt kommunistiska principer kan te sig. Det är föralldel föredragets flummigaste del, men värdefull därför att vänstern nu behöver börja tala om – i konkreta termer – hur alternativet bör se ut.

[Filmen via Lenin's Tomb]