Slutet på Guantánamoepoken

Bild härifrån
Det ska erkännas att jag lipade när jag kollade webben innan jag gick till jobbet morse. Som många andra. Trots allt: åtta mörka år med en aggressivt sadistisk och autistiskt paranoid supermakt går äntligen mot sitt slut. Det är inte en dag för tidigt, det är absolut nödvändigt, för hela vår värld, för vår kollektiva överlevnad. Det är så sjukt efterlängtat.

Det amerikanska presidentvalet har varit ett skådespel på högsta nivå i närmare två års tid. Det slutade med urladdningen i Chicago igår och verkligheten överträffade ännu en gång dikten.

Demokratin är fantastiskt vacker. Det händer att den fungerar. Det behöver knappast påpekas att den amerikanska – kapitalistiska – formen av parlamentarisk demokrati är kringskuren, uppbunden och på många sätt djupt problematisk. Desto större är då bedriften från Obamakampanjens miljoner gräsrotsaktivister, att genom sitt engagemang, sina antal och sin uppfinningsrikedom ställa all känd kampanjlogik på huvudet. Det var den dyraste presidentvalskampanjen någonsin. Men den var inte som tidigare valrörelser finansierad genom kampanjbidrag från storkapitalet utan från miljontals privatpersoner. The power of the many.

Det är mycket som varit nytt, annorlunda och hoppingivande i det här valet. Många har menat att Obamakampanjen vunnit genom sin förmåga att använda nätet för sin kommunikation, aggitation och organisering. "Den första YouTubepresidenten". I viss mån är det sant. Som medlem i Obamas nätcommunity har jag både kunnat blogga för kampanjens räkning och organisera min egen gräsrotsaktivism genom att skriva ut listor och promenadkartor till oregistrerade väljare i närområdet (dock inte i Göteborg). Via Oh Boy Obama har nätrötter kunnat nå kampanjledningen med taktik, strategi- och policyförslag som debatterats och röstats fram av andra nätrötter. Allt det har varit helt nya verktyg i en valkampanj.

Men kanske har nätaktiviteten framförallt varit en återspegling av att det här är det första valet då vi sett hur en aktiv folkrörelse ser ut betraktad genom linsen av webb2.0-teknologi. Det har inte funnits någon facebook-status att donera till en kandidat i tidigare val, bloggarna har vuxit fram på bred front först de senaste tre åren. Kanske är Obamaaktivismen på nätet egentligen en bild av hur levande folkrörelser alltid har sett ut: sociala nätverkerk, tips och artiklar som klipps ut och skickas runt, personligt engagemang, politiska diskussioner i alla sammanhang. Skillnaden är att vi nu har kunnat få syn på det, fått syn på varandra. Det är såhär vi ser ut. Vad vi har urskiljt genom Facebook, Youtube, Twitter och i bloggarna är kampanjernas verkliga ansikten och det har varit tydligt att det var en folkrörelse ställd mot politiska apparater. I nätets tidsålder börjar folkrörelserna återvinna förmågan att vinna val. Det borde mana till eftertanke hos de svenska folkrörelser som är i färd med att avskaffa sig själva och omvandla sig till tankesmedjor och kampanjorganisationer enligt en hopplöst föråldrad amerikansk modell.

Det är inte bara för det amerikanska folkets skull som det finns anledning att vara glad idag, utan också därför att valet i USA alltjämt har så stor betydelse för hela världen. USA är fortfarande Imperiet, den väg de väljer påverkar oss.

Det är som sagt en osedvanligt ful och korkad tid som tar slut i och med administrationsskiftet. Bushdoktrinen byggde på att Amerika tog sig rätten att agera militärt för att i alla lägen befrämja sina intressen. Det gjorde hela världen till en osäkrare plats. Självfallet kommer Amerika inte upphöra att skvätta sitt revirkiss i varje tidszon av planeten, supermakten kommer fortfarande ha intressen att bevaka, det militärindustriella komplexet består oavsett vem som sitter på taburetterna i Vita Huset. Men skillnaden mellan administrationernas förhållningssätt är likväl enorm. Barack Obama har beskrivits som en ”transformative person”, vilket kan innebära många ting, men en viktig komponent ur ett amerikanskt perspektiv är att USA nu erbjuds är en väg för att backa ut ur Bushdoktrinens återvändsgränd utan att helt förlora ansiktet, att omdefiniera sin egen roll i det 21:a århundradet och markera en omstart.

Oavsett hur det blir med allt annat så är det en lättnad att USA nu får en intellektuell, tänkande och reflekterande person som president och överbefälhavare, istället för en apa dresserad till innantilläsning av stapelpropaganda från Dick Cheneyes skräckbibliotek.

Den 20 januari blir Obama president också i exekutiv bemärkelse, men ännu så länge är han framförallt en symbol för en ny tid. Visst är Change We Can Believe In ett luddigt program. Men så är inte heller den globala rättviserörelsens Another World is Possible så värst konkret, icke desto mindre har orden betydelse för att mobilisera och etablera en gemensam rörelse och de bär på samma fundamentala konotation: att vi – folket – kan återta makten över politiken, att vi gemensamt kan påverka vårt öde, att politik betyder något. Och det är – återigen – själva poängen med den valrörelse som varit. Det globala känsloläget har förändrats och valresultatet både reflekterar, förebådar och medverkar till det.

Över en natt känns det, i den här bloggarens hjärta, som om hela den obehagliga Bushpossen är en samling dammiga reliker i ett vaxkabinett, en överbliven anakronistisk rest från en annan tid. En ny generation har klivit in och definierat sin tidsålder, sina värderingar. I åldrarna upp till 30 röstade 66% på Obama. På CNN talar Bow Wow om att politik för första gången upplevts som relevant av ungdomar, det är mäktigt.



En del röster i den vänstra svenska bloggosfärshalvan påminner om att Obamas program knappast kan kallas radikalt. Det är riktigt, med våra mått mätt, och det lär heller aldrig infalla en dag då en amerikansk presidentkandidat blir vald på ett program som lever upp till den svenska vänsterns standard. Men jag skulle vilja påstå att radikaliteten i Obamas epok ännu är en öppen fråga, avhängig en rad faktorer och omständigheter, varav den främsta är i vilken mån den mobiliserade basen av rörelser och individer som lyfte honom till makten förmår bibehålla ett tryck för verklig förändring. Med Obama som president finns det nu en mottagare, en resonanslåda, för folkets förväntningar, på det högsta ämbetet, men det måste finnas en aktiv sändare också. Kan folkrörelsen överleva kampanjfasen?

Obama kliver in i Vita Huset med extraordinära förväntningar om någotslags change. Vad den förändringen rent konkret ska innehålla är inget som utkristalliserar sig i ett tomrum, det är en produkt lika mycket av Obamas egna värderingar som av omvärldens tryck. Om folk har orimligt höga förväntningar nu så behövs det ännu högre förväntningar – och krav – från den amerikanska vänstern, internationella rörelser och andra nationer för att driva igenom förändring av rätt sort. Den första mandatperioden för en amerikansk president är ett spel mellan de valda och de intressen som de stödjer sig på, den administration som flyttar in måste i varje ögonblick uppleva att de har en aktiv och krävande rörelse bakom sig, att de bara har ett alternativ, och det är att leverera.

Andra intressen kommer trycka på i en annan riktning. När The Economist endorsade Obama i förra veckan framgick det tydligt att de hade helt andra förhoppningar än gräsrotskampanjen. För The Economist är Obama helt enkelt den lämpligaste frontfiguren för amerikansk makt, av några reella politiska förändringar åt vänster hoppades de få se så lite som möjligt - naturligtvis.

Det finns ett antal omständigheter som talar för att Obama alldeles oavsett detta faktiskt kommer föra en mer vänsterorienterad politik än vad han gav uttryck för i valkampanjen.

Finanskrisen är av central betydelse. Vägen ut ur recessionen går av nödvändighet via en Keynesiansk politik – det finns ännu ingen annan känd väg ur en recession. I sitt segertal i Chicago pekade Obama ut riktningen med referenser till New Deal. Marken är alltså förberedd för utgiftsökningar som tar sig uttryck i form av satsningar på gröna energikällor, en sjukvårdsförsäkring åt alla och en ökad progressivitet i skatteskalan. Obamas mandat för att skaka om saker i grunden är starkt.

Washingtons armada av advokater och lobbyister kan förvandla alla radikala ambitioner till flisor och oändliga palatsintriger. Vad som talar för att det inte kommer inträffa den här gången är Obamas person. Han är inte bara en lysande retoriker utan har också den taktiska politiska klarsyn som kan göra det möjligt att driva igenom den politik han föresätter sig att åstadkomma.

Avslutningsvis: Det sägs att Amerika är ett imperium på fallrepet. I många bemärkelser är det nog sant. Att de tjugo åren som ensam stormakt är påväg mot sitt slut är uppenbart. Men USA:s globala inflytande har aldrig ytterst vilat vare sig på dess ekonomiska eller militära ställning utan på den amerikanska kulturens lyskraft. Drömmen, myten, realiteten. Igår visade sig Amerika från sin bästa sida, den som väntat i åtta år på att få göra sig hörd igen.

Välkomna åter till världen.

Andra bloggar om obama, presidentval, amerika