09 december 2008

Nu! Framåt! Vart?

Rödgrönt.

I ett samarbete måste alla inblandade vara beredda att offra någonting, det är själva innebörden av att samarbeta: att finna lösningar grundade på kompromisser som alla kan acceptera. Man ger och tar. Det kan vara plågsamt, men vill man ta sig an uppgifter som förutsätter att man är fler än en – starta ett festligt kollektiv, åka på dansbandsturné, bilda regering – då är det nödvändigt att kompromissa.

De rödgröna partiernas ledningar har – mer eller mindre entusiastiskt – gjort bedömningen att vi står på tillräckligt mycket överlappande mark för att hitta en position som de tre partierna kan dela. Jag tror att det stämmer, ser man enbart till våra program och våra folkrörelserötter så är det uppenbart att vi befinner oss på samma sida om majoriteten av de avgörande politiska skiljelinjerna, om än inte i alla systemvalsfrågor.

Vi har olika partitraditioner, bär på olika begreppsapparater och tolkningsramar, formulerar ibland ungefär samma insikter med olika ord och från olika horisonter, kommer ibland till olika slutsatser beroende på våra olika perspektiv. Jag ska erkänna att få partier gör mig förbannad lika ofta som miljöpartiet. Miljöpartiet har ingen intressebas i arbetarklassen och kan därför inta extremt dåliga positioner i arbetsmarknadspolitiska frågor, skattepolitik, privatskolor, lite överallt. Men det är viktigt att minnas att detta inte är därför att de företräder ett annat klassintresse, de har bara inte förstått klassdimensionen, de saknar analytiska verktyg för att överhuvudtaget urskilja hela sjok av verkligheten. Det är frustrerande, men det måste man också lära sig att leva med i ett samarbete, att de andra bandmedlemmarna tänker konstigt. Också vänsterpartiet har sina sidor, mindre smickrande när man får syn på dom i spegeln. Come to think of it, det parti jag oftast är förbannad på är nog ändå mitt eget :-)

Jag vill börja i den änden. Idén om ett rödgrönt regeringssamarbete är inte tokig i sig, det är inte bara det enda realistiska alternativet utan det skulle också kunna bli ett rätt lyckligt och framgångsrikt äktenskap.

Om så blir fallet hänger på vilken karaktär samarbetetet antar i praktiken, å ena sidan vad parterna är beredda att offra, å andra sidan vad vi vinner i gengäld. Formulerar vi en framåtsyftande politik eller är det bara en allians mot alliansen? Såhär långt har bara en part i samarbetet tvingats släppa någonting av sin politiska grund – och det för att alls få sitta med vid bordet. Det kan tyckas vara en mindre femma att vänsterpartiet lovar att inte gå emot den ekonomiska normpolitiken i en framtida regering, men det är potentiellt sett katastrofalt, vilket erfarenheterna från andra Europeiska länder visar.

Vänsterpartiets kritik av de ekonomiska tvångströjorna har varit ett av få kvarvarande inslag i svensk politik som gjort att det politiska samtalet överhuvudtaget haft någon relevans och inte bara varit centimeterförskjutningar inne i en syrefattig garderob. Kritiken var nyckeln ut ur garderoben, den visade på vägen till full sysselsättning, en utbyggd offentlig sektor, omfördelningspolitik, rättvisa och offensiva miljösatsningar.

Kritiken mot normpolitiken har legat utanför de införlivade nyliberala gränslinjerna. Att släppa en sådan position är oerhört mycket farligare för ett systemkritiskt parti än att ge upp en mångdubbelt större mängd frågor som ligger innanför de etablerade ramarna. Vi löper överhängande risk att både tappa vårt existensberättigande och medverka till att de tankemässiga ramarna permanent förstärks.

En schackspelare gör ett damoffer om hon vet att hon har en tillräckligt stark position för att dra nytta av den öppning på spelplanen som offret skapar. Så den avgörande frågan är om samarbetet är värt det här priset. Har vänstern en tillräckligt stark position för att förmå en rödgrön regering att föra en röd politik trots allt? Har vänsterpartiet överhuvudtaget en förankring i folkrörelser, bostadsområden och på arbetsplatser som gör det möjligt att falla tillbaka, ta spjärn, skjuta in tungt vägande uppmaningar från utsidan?

Utan tvivel – Nej. Vänstern är svag idag. Inte enbart parlamentariskt, men framförallt rörelse- och idémässigt. Vi saknar bredd, förankring, dynamik, framtidstro. Vi saknar massrörelser som utövar tryck, vi saknar diskussion, debatt. Och vi saknar en vision om vad vi ska ha makten till.

Vänstern har alltså en svag ställning, det är ett djupt problematiskt utgångsläge. Det var ur samma svaga förhandlingsläge partiet i flera usla budgetuppgörelser tog ansvar för en socialdemokratisk kapitulationspolitik fram till katastrofvalet 2006 då vi - rättvist - åkte på arslet ut. Det ledde till ett mindre vänsterparti och ett regeringsskifte.

Ur ett kortare perspektiv finns det en direkt vinst med samarbetet: (s) och (mp) har nu tydligt bundits upp till ett gemensamt alternativ med (v). De har båda två tidigare lagt ut trevare åt höger och, som bekant, försökt bilda en egen mjäkallians – den dörren är nu stängd. Detta faktum stärker både oppositionen och vänsterpartiets förhandlingsposition. I det här läget ökar en röst på vänsterpartiet i betydelse, varje röst på vänsterpartiet påverkar var tyngdvikten hamnar i förhandlingarna.

Fram och tillbaka. Det ser lite sumpigt ut, men eh, det behöver inte bli dåligt det här.

Så, fokusera på att bygga upp det utomparlamentariska trycket. Partierna är - som sagt - bara slutsteget i politiken. Det är fack och folkrörelser, hyresgästföreningar och miljöorganisationer, pensionärsorganisationer och studentförbund som utgör basen. Sätt fart på idédebatten för ett progressivare Sverige, formulera krav... se till att fylla det identitetsförvirrade rödgröna skalet med rätt innehåll.

Andra: Martin Hofverberg (läs!), Björn Nilsson, Ulf Bjereld, Badlands Hyena, Aron Etzler i P1 Morgon, Jan Björklund (alliansens ljushuvud)

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror att de flesta är ganska ambivalenta.

Dock känns det som att det här kommer att försvåra även det utomparlamentariska arbetet, jag tror att folk kommer att vara ganska ointresserade av våra budskap och förslag i jämförelse med vänsteralliansens. Vi kommer hela tiden få spela dubbla roller när vi pratar med folk och det kommer att skada oss.

Erik Berg sa...

Jag tolkar ambitionen att ha skilda valplattformar men en gemensam regeringsplattform som en öppning mot en mindre enfaldig samarbetsform än alliansens, där det faktiskt kommer vara intressant med skillnaderna mellan partierna inom vänsteralliansen (dåligt namn - jag föredrar Peter Erikssons förslag "de rödgröna", & ett namn tycker jag man ska ha)

Vi bör göra det till en styrka att vi har olika syn på saker, föra debatter om den kommande regeringens vägval i en god ton men helt öppet. Det är ärligast mot väljarna och, framförallt, det flyttar medierapporteringens fokus till att bevaka diskussioner om vilken rödgrön politik som ska gälla efter valet. Det är ju enbart bra, mindre utrymme för alliansen. Jämför med demokraternas långa primärvalskampanj som jag tror var till övervägande delen av godo för demokraterna...

Att som vänsterpartist ständigt få förklara skillnaden mellan vad vi skulle vilja och vad vi kan åstadkomma just nu är ingen ny sits, beläggs vi bara inte med munkavle eller förlorar för mycket i förhandlingarna så kan vi klara det.

Björn Nilsson sa...

Det är nog ärligast att förklara för väljarna att en röst på V blir en röst på SAP och en fortsatt Allianspolitik, sockrad med några obetydliga ändringar. V kunde gott ha tagit det lugnt på samarbetsfronten ett år och låtit SAP+MP köra sin egen teater, och i stället försökt bygga den massrörelse du skriver om. Hade den varit framgångsrik kanske Sahlin hade fallit och SAP:s vänster stärkts och sedan hade ett nytt samarbete kunnat bli aktuellt - kanske utan MP:s inblandning. Nu har man bränt den chansen och den kommer inte tillbaka. Att försöka mobilisera folk för något radikalt alternativ som ändå omedelbart desarmeras av ledarna för SAP+MPV är helt enkelt inte hederligt. Och det tror jag de flesta faktiskt förstår.

Söderberg sa...

Håller med Björn Nilsson fullständigt. V borde stått utanför den här "högeralliansen light" och låtit sossarna sjunka och dö.

Olivia Nalen på Approximation sa...

Finns det någon som uppfattar denna vänsterallians som ett tydligt regeringsalternativ???

Jonatan sa...

När vi ändå är inne på jämförelser med USA.

I USA har alla vettiga politiska krafter, vare sig det är socialister, gröna, vänsterliberaler eller antikrigsaktivister, kämpat för att bli av med tvåpartisystemet i jag vet inte hur många decennier. Något som alltid har lett, och alltid kommer att leda till, valet mellan en indirekt röst på republikanerna genom att avstå eller rösta på ett tredje parti eller att rösta på demokraterna oavsätt hur långt till höger de går.

Vänsterpartiet sätter ett vitalt flerpartisystem på spel om vi lovar bort vår politik redan innan valet. En konsekvens som snabbt kan bli väldigt svår att vrida tillbaka.

Mats Einarsson sa...

Till dem som tycker att Vänsterpartiet borde ställt sig utanför regeringsprojektet och istället ägna sig åt att "bygga den utomparlamentariska rörelsen": det alternativet finns inte. Om (v):s partistyrelse sagt nej i lördags så skulle vi effektivt isolerat oss från varje relevant vänsterrörelse, potentiell såväl som reellt existerande. Vänstern inom fackföreningsrörelsen skulle besviket ha konstaterat att Vänsterpartiet gjort sig fullständigt ointressant och samtliga de dörrar som öppnats på den kanten skulle slås igen. En extremt dålig strategi. Det innebär inte att det rödgröna regeringsprojektet blir lätt. Tvärtom. Det är ett av de svåraste och riskablaste projekt som vi nånsin gett oss in i.

Terje sa...

Mats - är du säker på att vi inte riskerar en italiensk utveckling nu?

Med tilltagande ekonomisk kris kommer regeringen förmodligen att få det kärvt att vinna valet 2010. Men om de rödgröna vinner och för en politik av det slag som nu diskuteras (med bibehållet budgettak osv) blir det bara beviset för att vi visserligen har flera partier men bara en politik oavsett namnet på regeringen.

Att vänstern går till val på ett ändringsyrkande till högerns politik gynnar endast förmenta alternativ som SD.

Att det kommer bli svårt att göra nått vettigt av det här tror jag är helt klart.