06 februari 2008

När det osynliga våldet blir synligt

Valet i Kenya den 27 december förra året var riggat och då valkommissionen annonserade sittande president Kibaki som segrare utbröt en våldsvåg som nu i mer än en månad har lamslagit landet. En kvarts miljon har drivits på flykten, över 1000 döda enligt den officiella statistiken.

En fråga som dyker upp överallt är hur det ”stabila” och ”framgångsrika” Kenya kunde gå från fred till halvt inbördeskrig och folkfördrivning - tillsynes över en natt.

Svaret på den frågan är att det inte är vad som har skett, utan endast vad som synes ha skett.

Vad som egentligen har rämnat i Kenya detta år är inte freden, utan illusionen om att det råder fred. Förra året, långt innan den nu aktuella konflikten utbröt, innehöll The Standard och Daily Nation dagliga rapporter om fiskare och bönder som blev överfallna av beväpnade gäng, byar som brändes och bybor som massakrerades. Våldet var en del av vardagen, men just eftersom det var vardag nådde det aldrig över internationella mediers händelsehorisont. Mer perifer än ett vardagligt rånmord eller en vräkning genom rivning i ett slumområde kan en nyhet inte bli.

Det våld som bröt igenom vallarna efter valet genom att riktas åt ett givet håll, där kameror och journalister fanns på plats, representerade inget annat än en gradförändring i ett pågående krig som dessförinnan framförallt drabbat fattiga och värnlösa. Kenya har aldrig haft fred. Det är en föreställning som bara kunnat odlas i fantasivärlden innanför murarna.

Runt Kisumu, som drabbades hårt av kravaller, plundring, gängvåld och polisvåld omedelbart efter valet, ligger en krans slumområden som i befolkningsantal vida överskuggar själva staden. För många av invånarna, utan hopp om framtiden, behövdes bara en utlösande signal för att de skulle vandra in och plundra den relativt betydligt resursrikare, stadskärnan. Ett videoklipp från Kisumu visar några av de första eftervalskravallerna. Titta på videon, vad är det plundrarna tar med sig? Elgeneratorer. Madrasser.



Madrasser? Det är bara den verkligt fattige som vågar livet bland skjutande poliser, för att släpa hem en blommig madrass.

Varför utbröt då detta eftervalsvåld just i Kenya? Är inte fattigdomen minst lika utbredd i andra länder i södra Afrika? Jo, visst är det så, men där många fattigare länder har en relativt jämt delad fattigdom, har Kenya ovanligt stora klassklyftor. Den relativa fattigdomen för Kenyas underklass kan därför sägas vara större. Exploateringen mer direkt. Och därmed också missnöjet, naturligtivis. Det gör att Kenya, som alla hårda klassamhällen, är explosivt. Men så länge våldet inte organiserat riktas mot de besuttna är det framförallt de fattiga som känner av det.

Nu ska ingen härav förledas att tro att det nuvarande våldsutbrottet kommer föra någonting gott med sig. Det är på inget sätt revolutionärt. Det är fortfarande ingen organiserad klasskamp det är fråga om, våldet riktas fortfarande mot den fattige.

Vad vi istället bevittnat är hur oppositionen exploaterat det allmänna missnöjet och den stora mängden av unga män utan jobb eller framtidshopp till att höja insatsen i maktstriden. De första kravallerna var tveklöst initierade av Raila Odingas parti, de låg och väntade på resultatet. Fördrivningen av Kikuys från västra Kenya har också varit ett försök att slå direkt mot Kibakis maktbas. Oppositionsledaren Raila Odinga har spelat oskyldig åskådare inför fördrivningen och lamt beklagat att han inget kan göra så länge inte Kibaki avgår. Som motdrag har Kibaki, förutom att beordra polisen att skjuta för att döda, aktiverat Mungiki, paramilitära milisstyrkor knutna till Kikuyu, som nu utför hämndaktioner helt okontrollerat. De politiska ledarna gör alltså vad de kan för att omvandla konflikten till en etnisk konflikt. Inte för att någon av dem önskar ett inbördeskrig, men för att båda kallblodigt är beredda att gå över ett betydande antal lik för att vinna makten.

Den stora tragedin för Kenyas miljoner fattiga är att oppositionen inte är något alternativ att fästa hopp om förändring hos. De representerar inte mer än vad Kibaki gjort de exploaterade. Kenya sitter fortfarande fast i samma apolitiska skruvstäd som under kalla kriget. Då fixerat i maktbalansen mellan öst och väst, nu fixerat av amerikanska försvarsintressen i kampen om mellanöstern.

Från amerikanskt håll önskas framförallt stabilitet och en pålitlig underhuggare installerad i Nairobi. Kibaki var en sådan. Därför, som en belöning för trogen tjänst, gratulerade USA honom genast till segern och uppmanade Kenyanerna att acceptera det omdiskuterade valresultatet. Den positionen vidhöll man genom våldsamheterna tills allt uppenbarat fiffel i rösträkningen tillslut gjorde den ohållbar.

I den tragedi som utspelas i Kenya idag finns bara förlorare. Allt som byggts upp på botten, framförallt alla drömmar om förändring och enskildas oavbrutna arbete i stort som smått, går upp i rök på några veckor. Det svider i hjärtat att se Kisumu brinna (vad har hänt med återvinningsstationen i Jomo Kenyatta Ground, vem bryr sig om den nu?) och fan vet om det alls finns några ljuspunkter. Just nu känns det bara som om det Kenyanska folket är fångat mitt i en oregerlig storm.

Och här sitter man, bredarslad i säkerheten, och ”analyserar”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

Robert Zackrisson sa...

Erik!

Kan inte du rapportera om USA-valet med valsystemet, presidentkandidaterna, dess politik och dess betydelse för resten av världen?

Lars Johansson sa...

Bra analys, bredarslad eller inte, det har aldrig varit fred i Kenya. Jag reste genom Marakwet och Pokot för ett par år sedan och där pågick ett lågintensivt inbördeskrig med etnisk milis, massor av vapen, brända byar och politiker som eldade på. Men ingen pratade om det.

Här en video från slummen i Kisumu, det är nog den jävligaste livsmiljö jag sett:
http://maweni.com/media/gravedigger.