Lösa trådar från Kenya

Åter i maskinen.
Vårt arbete i Kisumu, Kenya är nu avslutat. Tillbaks till den Europeiska maskinvärlden kom vi via Schipols stålglänsande tarmsystem, där våra vita uppsyner och pass godkändes av unionens immunförsvar. Vi befanns vara ofarliga, harmlösa, släpptes genom nålsögat och efter en stunds återanpassning i Burger Kings domäner for vi vita blodkroppar vidare i det inre blodomloppet, ut i venerna, till Göteborg.

I Sverige var det råkallt. Befriande kallt. Skogen stod tät och mörk runt Landvetter och motorvägen in till stan var nästan tom på trafik. Vägbanan hade inte ett hål, inte en ojämnhet. Det fanns hastighetsskyltar. Det fanns gatubelysning. Jag hade säkerhetsbälte. Återigen samma bedövande upplevelse: det är olika världar.

Den här posten blir en uppsamling av spridda reflektioner – en del ganska approximativa – som jag inte hann skriva om under tiden nere i Kenya.

1. Kenya har ingen arbetarklass
Fattigdomen, exploateringen och ojämlikheten var synlig överallt man gick. Ändå hade Kenya ingen arbetarklass.

En central marxistisk erfarenhet är att klasserna inte uppstår en gång, utan två gånger. Rent objektivt finns arbetarklassen i-sig-själv i det ögonblick som lönearbetet som livsform etableras. Men för-sig-själv, medveten om sig själv, kapabel att forma sitt eget öde, är inte arbetarklassen förrän den mobiliserar sig i kamp för sina intressen. Marx skriver i Filosofins Elände:

”De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte för sig själv. I kampen, som vi blott karakteriserat i några av dess faser, samlas denna massa, konstituerar sig som klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen. Men kampen mellan klasserna är en politisk kamp.”

I Kenya existerar inte arbetarklassen som levande begrepp och identifikator mer än på marginalen. Sin grundläggande och riktningsgivande identitet hämtar alltjämt den stora majoriteten av befolkningen från sin stamtillhörighet. Följaktligen röstar man i valen på företrädare från sin egen stam, oavsett vilka klassintressen de representerar.

I Kisumu, som är dominerat av Luostammen, är det inte den Kenyanska överklassen som ilskan över de inhemska orättvisorna riktar sig mot, utan mot Kikuyustammen som sitter på den politiska makten i Nairobi. Kikuyus, som utgör nästan 20% av Kenyas befolkning, tillhör i sin tur alla samhällsklasser, majoriteten av Kikuyus är, precis som majoriteten av Luo fattiga. Likväl är det en allmän sanning i Kisumu - och vi fick höra det många gånger, ibland lätt skämtsamt ibland djupt allvarligt - att man inte kan lita på en Kikuyu, de är giriga, de stjäl. Fattiga Luo röstar därför hellre på rika Luo än på fattiga Kikuyo. Aldrig blir arbetarklassen representerad på regeringstaburetterna.

För mig har Kenyaresan i det här avseendet inneburit en bekräftelse av två saker:

1. För det första blev det tydligt hur nödvändigt ett klassmedvetande är för att blottlägga och synliggöra den egentliga samhällskonflikten och undanröja schimära, destruktiva – och potentiellt explosiva – konstruerade motsättningar. Klassmedvetande är en förutsättning för utveckling, för att formera en politik grundad på den överväldigande folkmajoritetens – allmänhetens – gemensamma intressen.

2. För det andra blev det uppenbart hur nödvändigt nationsbygget är för utveckling. Nationsbygget i dess inkluderande mening, att inom ramen för nationalstatens politiska enhet åstadkomma en gemensam agenda, en gemensam ambition, ett allmänintresse. I Kenya fanns inget sådant gemensamt allmänintresse, bara en mängd landsdelar, dominerade av olika stammar, som aktivt försökte undandra varandra resurser. Ett exempel: I tio år har regeringen vägrat reparera den rasade huvudvägen mellan Nairobi och Kisumu, landets största och tredje största stad, i syfte att straffa den Luo-dominerade oppositionen i Kisumu.

Att stamidentitet på det här viset är starkare än klass- eller nationstillhörighet i Kenya är alls inte någon historisk självklarhet. Grannlandet Tanzania är ett exempel på att en annan väg är möjlig. Under Julius Nyereres tid bröt Tanzania ner den gamla stamidentifikationen till förmån för en klass- och nationsidentitet. I Kenya – och i många andra Afrikanska länder – har emellertid de europeiska kolonialstaterna spelat på, underblåst och inte sällan konstruerat stammotsättningar för att underlätta sin kontroll. Skolexemplet är Rwanda, där den rasistiska tyska kolonialstrategin att konsekvent utnämna tutsi till ställföreträdande inhemsk härskarklass lade grunden för de motsättningar som kulminerade i folkmordet 1994.

2. Intresset ljuger inte
Med automatgevär i handen och bistra uppsyner stoppar polisen matatus i snabbt upprättade vägspärrar för att kontrollera så att de följer regelverket som introducerades för tre år sedan: max 14 passagerare per fordon. Lockelsen att klämma in fler – 20 passagerare i en folkvagnsbuss är ingen sport – för att dryga ut inkomsten leder många matatukonduktörer till att ändå ta risken. Mot en liten muta ser många poliser mellan fingrarna, men ibland viftar de förbi fordonet även utan att ta emot pengar eller kontrollera. Varför?

Därför att det är en av deras egna bilar.

Många av Kenyas matatubussar ägs av enskilda poliser. Samma fordon som de alltså är satta att granska. Intressekonflikten förefaller uppenbar, de jag talar med om saken flinar mest förläget. ”It’s cracy”. Jo. Lite lätt.

I tidigare poster har jag berört hur liknande inbyggda intressemotsättningar – eget fastighetsägande – får Kenyanska politiker att avstå från att vidta åtgärder för att ersätta slummen med värdiga bostäder.

Men politiken är full av vägval, också i detta avseende. Och också här kan den väg som Kenya valt, eller inte valt, kontrasteras mot Tanzania, där man tidigt efter självständigheten i Arushadeklarationen 1967 satte upp rågångarna mot att privatintressen skulle tillåtas påverka politiska beslut, en av punkterna i deklarationen lyder:

”No TANU or Government leader should own houses which he rents to others.”

Nyerere gjorde det självklara. Han insåg att intresset aldrig ljuger. Och aldrig tiger still, därför måste det motas på dörren. Ett liknande beslut vore ett första nödvändigt steg för att rensa upp i den intressekonflikt som idag gör det profitabelt för den politiska eliten i Kenya att låta slummen bestå.

3. För de fattiga finns ingen politik
- Är du politiskt engagerad, frågade jag Joseph som just berättat om sluminvårnas gemensamma organisation Muungano – ”Enighet” – där han är en av nästan två miljoner medlemmar i hela Kenya. Han såg förvånad ut, nästan förolämpad.
- Nej, absolut inte, politik är jag inte intresserad av! Jag är intresserad av utveckling.

För honom betydde politik Spelet. Det som utkämpades på förstasidorna av Daily Nation och The Standard. Smutskastningen, mutorna, patron- och klientförhållandena. Eliter som stred mot andra eliter om uppdelningen av de tillgångar som konfiskerats från de fattiga. Varför frågade jag om han var engagerad i det spelet? Såg jag inte att han var fattig? Jag förklarade att för mig betyder politik just det som han gjorde tillsammans med andra i Muungano. Den gemensamma organiseringen för sina intressen. Och jag sade, för vi hade just diskuterat hur skattepengarna från sluminvånarna gick ner i borgmästarens egen ficka: - Ni är ju en majoritet här i Kisumu, kan ni inte lansera en egen borgmästarkandidat nästa val?

- Jodå, sade Joseph, vi kommer nog rekomendera en av kandidaterna.

- Men jag menar en EGEN kandidat, en som kommer härifrån, försökte jag igen och vispade runt med handen i den dammiga luften utanför Jospehs butik i Manyatta.

Joseph skrattade milt: – Nej det går inte, man måste ha en universitetsexamen för att få kandidera till borgmästare eller parlamentsledamot, det är ingen här som har det.

Kunde det verkligen vara så? I flera dagar försökte jag ta reda på om det var så som Jospeh sade, att det fanns spärrar för de lågutbildade att kandidera i valen. Då vore ju Kenya knappt ens i formell mening en demokrati. Bland de fattiga själva var man övertygade om att en sådan spärr fanns, men bland de utbildade som jag talade med blev svaret att nej, så är det inte, men däremot måste alla parlamentariker göra ett test för att visa att de behärskar fullgod engelska. Det visade sig, när jag fick möjlighet att kolla via internet, att det senare stämde.

Men redan den fast rotade och vida spridda föreställningen att de inte själva har rätt att kandidera fungerar avmobiliserande för Kenyas fattiga och lågutbildade. För Joseph, som ville påbörja universitetsstudier i början på 90-talet med aldrig fick ihop pengar till avgiften, har föreställningen lett till ett avståndstagande från den politiska arenan som sådan. För honom finns det ingen Kenyansk politik.

4. Vad vi kan lära av Coca Cola
Under allting ligger infrastrukturen. Förutsättningen för varje politiskt beslut, varje ambition till reformer eller utvecklingsåtgärder, är infrastrukturen. Den fysiska plattformen av vägar, transportleder, elnät, vatten, underhållssystem. I Kenya är infrastrukturen som regel antingen dåligt underhållen eller ickeexisterande. Brist på reservdelar och begränsade ekonomiska resurser är de vanligaste problemen. Här haverar lika många biståndsinitiativ som försök till företagsetableringar.

Men en infrastruktur fungerar överallt, även när ingenting annat fungerar: Coca Cola. Den buteljerade läskedrycken kommer fram, bubblar upp, där torka i övrigt lägrat sig över landet, där vattnet varit avstängt i decennier. Den serveras från rödvitmålade kiosker långt ut i ingenstans där vägen sedan många regnsäsonger är bortspolad. Och när nattmörkret lägrar sig över slumområdena lyser ännu, som enda ljuskälla, Coca Colas gigantiska reklamtavlor med det ironiska budskapet: ”Live on the Coke Side of Life”. Coca Cola opererar, som de själva säger, ”i fler länder än vad FN har medlemmar”.

I dessa dagar av spinn vill Coca Cola som många andra multisar gärna framträda som en ansvarstagande aktör i den globala utvecklingen. Jag är inte vidare förtjust varesig i läskedrycken som sådan eller företaget, vars färger i och för sig är vackra men för mig tillhör andra rörelser, men en sak har de verkligen förstått där andra, inklusive lokala myndigheter, vänt ryggen till: finns det ingen väg, då får man bygga sig en. SEN kan man erövra världen. Infrastruktur är A och O. Coca Colas distributionsnät är erkänt som det mest tillförlitliga och vidsträckta på hela den Afrikanska kontinenten, med över 900 000 distributionspunkter, 170 tillverkningsfabriker och 60 000 anställda.

Som Declan Butler föreslår här: vill man ha ut information till de allra fattigaste överallt, om t ex malaria- eller HIV-prevention, då vore det enklaste att fästa materialet vid en Coca Colaflaska och sedan rida på en jättes axlar.

Jaha, se där, så fick de lite mer gratisreklam utifrån en approximativ iaktagelse. Som tråkigt nog avslutar mina intryck från Kenya.