In och förändra – lycka till, verkligen.

Man kan få intrycket då man lyssnar på politiker av olika format och färg, att bland alla ståndpunkter man kan inta till EU så är allt rimligt utom att önska ett svenskt utträde.

Miljöpartiet gjorde i höstas en historisk dubbelsaltomortal och bestämde sig för att, med Zaida Catalans ord, ”säga ja till EU-samarbete helhjärtat”. Per Garthon som tidigare var en av EU-motståndarnas mest välargumenterade företrädare har numera övergått till att istället för utträde förorda att EU ”tar avstånd från USA-kommersialismen” och övergår till franska som officiellt förstaspråk. Mycket progressivt och omvälvande.

Att tidigare EU-motståndare efter 10-15 års medlemskap överger sitt motstånd och inordnar sig under fanorna är ett scenario som upprepat sig i flera EU-länder. Och det är kanske inte så underligt egentligen, för det är en lockande position att vara ”kritiker” istället för tydlig motståndare. Man tror sig därigenom kunna både ha kakan och äta den.

Men det märkliga med de tidigare motståndarnas omsvängning i Sverige är att det sker samtidigt som EU tar stora kliv i riktning mot en allt mer antidemokratisk superstat, med en grundlagsfäst marknadsliberal högerpolitik och en farlig militarisering. Det sker precis samtidigt som vi blivit förnekade rätten att genom folkomröstning godkänna den framtid som planeras åt oss och EU:s utveckling i Lissabonfördraget. Det sker i skuggan av att folken i Frankrike, Holland och Irland blivit grundligt överkörda efter att de dristat sig till att önska en annan kurs för unionen.

Frågan blir därför: om de tidigare EU-motståndarna, numera ”kritikerna”, menar allvar med att innifrån förändra systemet i demokratisk och rödgrön riktning, hur i hela friden tänker ni er då att det ska gå till?

Ge mig en konkret handlingsplan för hur ni skall förmå att fylla upp det strukturella demokratiunderskottet i EU och ersätta de icke-demokratiska institutionerna med demokratiska institutioner. Inte bara en vision om hur det borde se ut och fungera, det kan jag också se framför mig, utan HUR tror ni att ni skulle lyckas göra EU till någonting helt annat än vad det faktiskt är i den här reellt existerande verkligheten?

Bristen på demokrati i EU är inte ett olycksfall i arbetet, det är inte en brist som successivt jobbas bort. Det är en del av projektets själva idé. Det var inte av misstag som den exklusiva initiativrätten till nya lagar placerades i den helt tjänstemannastyrda kommissionen, det var – uttryckligen – för att skydda projektet från demokratins nycker. Det är inte en slump att EG-domstolen är en av världens mäktigaste och mest aktivistiska konstitutionsdomstolar. Det är inte ett LITET problem att Bryssel idag är den mest lobbyisttäta staden näst efter Washington DC, med 15 000 heltidslobbyister som glider in och ut ur institutionernas maskineri så regelmässigt att de beskrivs som ett smörjmedel. Eller att kommissionen hämtar sin omvärldsbild från 1200 expertgrupper med företrädare för särintressen, där majoriteten är hemliga. Det är inte en bagatell att allt färre röstar i valet till EU-parlamentet, vars själva funktionssätt gör att de flesta beslut blir till dåliga kompromisser. Det är, för er som kritiker, inte ett litet hinder att 85% av parlamentarikerna är anhängare av ett mäktigare EU.

Och framförallt: fördragens makt är inte att leka med. Och fördragen är tydliga: Det är inte Ert EU idag. Det är inte folkens Europa.

Demokratin är ett sårbart bygge. På nationalstatens grund har vi fått bara så mycket demokrati som vi lyckats vinna genom politisk kamp. Och ni är beredda att sätta de landvinningarna på spel – vilket ju sker genom den successiva maktöverföringen till överstatlig nivå – för diffusa förhoppningar om att EU en dag skall bli mer demokratiskt?

Tillåt mig att anse att ni är lite flummiga.

Om nu ett hus har byggts på fel grund, är det alls värt att satsa på det? Eller om det rentav är byggt på fel plats, det kan man ju inte göra så mycket åt överhuvudtaget. Det viktiga är läget, läget, läget som mäklare brukar säga. Om ni uppriktigt granskar läget för Europeiska Unionen vad har ni att säga om möjligheterna att göra någonting bra av det?

Min slutsats av läget är klar: vi har mycket större möjligheter att bo bra om vi lämnar den här kåken och startar på ny kula, på rätt plats, på rätt grund. Ni kan försöka flytta obetydliga mellanväggar i er överdimensionerade kyliga betongbunker byggd med föråldrad teknik i förhoppning om att det ska bli någonting annat än vad det är, jag föredrar att istället gå ihop med några vänner och bygga ett lagom stort passivhus med öppen planlösning och massor av utsikt. Ett generöst hus med många gästsängar där folk kan komma och gå som dom vill istället för att vänta vid en säkerhetskontroll i porten. Ett hus som inte försöker skugga ut grannarna utan tvärtom inordnar sig i omgivningens skala, med fullt av upptrampade stigar ut i omgivningen.

Jag har rentav kollat upp en bra plats där huset skulle kunna ligga. Vid en sjö som kallas Östersjön, i ett landskap som heter Världen.

Bäst av allt? Det är inte Sarkozy, Barosso och Berlusconi som ger bygglov. Det gör vi själva.

Läs även på andra håll om EU, demokrati, miljöpartiet, EU-valet, EU-parlamentet

Bilden i toppen är gjord av de den fantastiske Tuomas Korpi