I veckans Flamman hade Anne-Li Lehnberg ett reportage från Victoria Park i Malmö, ett ”livsstilsboendekoncept” med ”livskvalitet inbyggd i väggarna”.
Det finns många bostadsrättsföreningar på diverse stadsmalmar med låsta portar och ett fåtal som även håller sig med anställda portierer. Men med sitt helhetskoncept av en ”stad” samlad under samma tak (biograf, restaurang, bar, bibliotek, vinkällare, spa, pooler, frisör, gym, delikatesbutik mm) bakom en bemannad och kameraförsedd entré, är Victoria Park ett av de hitills mest konsekvent genomförda försöken att bygga en fullfjädrad gated community i Sverige. Företaget bakom området marknadsför konceptet som ett boende för människor med ”lite samma värderingar” och meddelar på hemsidan att ”I andra delar av världen är den här typen av ”resort”-liknande boende ett väletablerat fenomen. Men för oss svenskar är Victoria Park ett nytt sätt att bo och leva.”
I Flamman intervjuas Malmös socialdemokratiska kommunalråd Anders Rubin som menar att den politiska majoriteten visserligen inte ”sprungit omkring och stöttat projektet aktivt” men att man trots allt släppte fram Victoria Park för att ”inte hejda byggandet”. Därmed belyser Anders Rubin ett grundläggande problem som präglar stadsbyggnadspolitiken i många kommuner idag: den är för svag, den styrs inte av politisk vilja och helhetssyn, istället driver den dit privata intressen blåser den. Med Zygmunt Baumans ord så verkar det mest iögonfallande draget i dagens politik vara dess betydelselöshet: Politikerna är kraftlösa. De har inte längre något program. På få områden är detta mer synligt än inom stadsbyggandet.
Det finns en politisk och akademisk enighet idag om att etnisk och social segregation är ett stort samhällsproblem. Det finns också en väletablerad insikt om att segregationen är inbyggd i den fysiska miljön och att det därför bara är genom att arbeta aktivt med att förändra den fysiska miljöns planering som den kan brytas. Men på vägen mellan insikten och dess omsättande i praktisk stadsbyggnadspolitik sker någonting: i de dagliga besluten gör byggnadsnämnderna gång efter gång avsteg från de långsiktiga ambitionerna att sy ihop städernas klyftor och släpper istället fram projekt som pekar i en helt annan riktning.
Då det är liberaler som tillåter avstegen är det en produkt av ren övertygelse. För en liberal är den privata friheten att själv välja ”livsstil” ytterst viktigare än att bekämpa segregation eller slå vakt om de gemensamma allmänningarna. Står dessa mål emot varandra – vilket de ofta gör – är det för en liberal självklart att den privata friheten går först.
Lika självklart borde det vara för socialister att blockera projekt som ökar segregationen, det vill säga ökar några gruppers frihet på bekostnad av det gemensamma rummet. Men enligt Anders Rubin är inte den segregation som ett bostadsområde eventuellt kan orsaka, ”skäl för en byggnadsnämd att stoppa det” eftersom ”det är ett livsstilsboende som erbjuder viss service, vi kan inte lägga oss i vad en bostadsrättsförening väljer att erbjuda till sina boende.”
Total kapitulation alltså. Kanske inte med den entusiasm en liberal skulle visat, men resultatet blir ändå detsamma: några individers valfrihet överordnas den kollektiva friheten.
Idag tänker alla som liberaler, det vill säga man tänker att kollektivet inte kan göra så mycket alls, vilket Bauman kommenterat såhär:
”Politikens konst handlar, såvitt det råkar vara en demokratisk politik, om en rasering av gränserna för medborgarnas frihet. Men den handlar också om självbegränsning: om att frihöra medborgarna så att de, individuellt och kollektivt, kan sätta sina egna, indivudella och kollektiva gränser. Denna andra punkt har man nästan förlorat ur sikte. Alla begränsningar är förbjudna. Varje försök till självbegränsning betraktas som första steget på en väg som leder direkt till gulag.”Rädslan för att sätta ner foten och frankt förklara att ett projekt som en investerare ligger på om att få genomföra inte sammanfaller med översiktsplanen, får dagens stadsbyggnadspolitik att likna en miniorscoututflykt, helt utan koll. Den som någon gång försökt gå mot ett mål i en skog vet att bara några små steg i en annan riktning vrider hela kursen ur led. Två steg åt sidan fortplantar sig till en stor vinkelförändring och så är man påväg åt helt fel håll.
En stad förändras genom att många små pusselbitar läggs till varandra. Segregationen växer fram stegvis och med sig drar den ett gift; otrygga och utarmade rum mellan öarna, som i sin tur föder ännu starkare segregationstendenser. I takt med att det privata överordnas det gemensamma växer åter de plågor som är våra ständiga ledsagare i ett kapitalistiskt samhälle; ovisshet, osäkerhet, otrygghet. Det bränsle som skickar spekulanter i armarna på företaget bakom Victoria Park på jakt efter just de värden som borde finnas i det gemensamma rummet.
Vad är det då för stad vi borde sträva mot? Den som vill säga nej till något måste först vara på det klara med vad det är man vill ha istället, i svaret på den frågan finns argumenten som behövs för att säga nej med självförtroende.
Mosatsen till den segregerade och övervakade staden är den öppna staden.
Den öppna staden är ett svårfångat men oersättligt demokratiskt grundämne. Den är i sig själv förutsättningen för en fungerande demokrati, men samtidigt är den, precis som demokratin, ett undantag i ett landskap som historiskt har dominerats av förskansningar och rädsla.
Det var i en av dessa öppna fickor, 500-400-talets Athen, som demokratin en gång fann sina institutionella former, utprövades och praktiserades. Athen var till största delen en helt öppen stad, inte privatiserad och inte segregerad, de fria medborgarna kunde gå varhelst de ville och kunde så göra eftersom staden hängde samman. De fria medborgarna deltog i alla aspekter av stadslivet, de förväntades alla delta i ecclesians diskussioner och beslutsfattande, samtidigt som de var juryledamöter när de kallades till domstolen eller deltog som jämlikar i skådespelen eller idrottsevenemangen. Och de vägrade hårdnackat att delegera mer än ett uns av stadens styre till tjänstemän.
Lewis Mumford beskriver den demokratiska epokens Athen såhär i The City in history:
“Whatever the city possessed the citizen considered his own birthright: between citizens as between friends there were to be no secrets, no professional walls, no presumption of inequality. The freeborn citizen owed nothing to princely favor or to his economic or official function: he resumed the place he had once had in village culture, that of being first of all a man, endowed with every human dimension, to whom every part of life was open and accessible.”Denna lucka av öppenhet frambringade historiens märkligaste ansamling av tänkare och ett makalöst utbott av kreativa idéer, den öppna staden producerade tidlösa underverk. En vitalitet som dog och förlorade sin kraft i samma ögonblick som staden upphörde att vara öppen, som Lewis Mumford vidare observerar:
”When this moment was over, buildings began to take the place of men.”Mitt i Athens frihet satt Platon och ruvade på Staten och andra krafter verkade också, däribland brister inbyggda i det direktdemokratiska systemet som gjorde politiken - det gemensamma beslutsfattandet - kraftlös.
Sedan dess har många sökt återskapa den öppna staden, men det är sällan det har nått hela vägen fram, även om det finns många goda exempel på kvarters- och stadsdelsnivå.
Den svenska folkhemsepoken var en annan historisk ficka då någonting som började likna öppna städer var på god väg att skapas. En betydligt kortare period än det klassiska Athen, men dock under några decennier. Också folkhemmets öppna städer mötte dock sin död, utsatta för ett flerfrontsangrepp från tillika delar planerare inspirerade i rakt nedstigande led från Platon via Le Corbusier till sorteringstänkande och från marknadskrafter och klassintressen och från bilismen.
Idag måste målet vara att bygga så öppna städer vi någonsin kan, inte släppa fram en enda ringled eller ett enda skånskt livsstilsboende som pekar i annan riktning utan tvärtom intensifiera det gemensamma, rummet mellan husen, göra varje del av staden till allmän plats där livet kan utspela sig. Ur en sådan stad föds välstånd och kreativitet, ur städer byggda på Gated Communities sipprar å andra sidan endast små rännilar av klibbigt var.
10 kommentarer:
Erik:
1. Är det realistiskt att förbjuda gated communities om de ändå skapas med det långsiktiga syftet att segregera folk?
2. Varför i hela helvete säger socialdemokraterna ja till denna vidriga form av stadsbygge? Beror det på Svenskt Näringslivs/Fatighetsägarnas/högerns lobbykampanjer? Hur går detta ihop med sossarnas ideologi?
3. Var Athen en rakt igenom öppen stad, även för slavar och fattiglappar?
4. Är det möjligt att förbjuda privatbilismen i innerstäderna?
1. Allt som inte är i linje med översiktsplanen kan och bör stoppas - annars blir översiktsplanen ett helt ihåligt och poänglöst dokument. Det viktiga är att byggnadsnämndernas agerande är sammanhängande och rättssäkert, dvs välmotiverat.
Visst finns det svåra gränsdragningsproblematiker här. Ingen ansöker om byggnadslov för att uppföra en gated community, det kallas, just, livstilsboende eller varför inte "ekoby" - jag avundas inte byggnadsnämnderna men de måste bli mycket bättre på att hålla linjen.
2. Kanske handlar det ytterst om en förvirring kring vad stadsbyggnadspolitiken ska syfta till? Det finns ingen tydlig idé om det från vänster, annat än allmänna fraser. Sossarna står utan program och vill minst av allt riskera att anklagas för att hejda bostadsbyggande.
3. Ja och nej, slavarna var ju livegna så den "öppna staden" i det här fallet omfattar de som räknades in i samhällsgemenskapen och formade den offentliga sfären. Ang. "fattiglappar" var rörelsefriheten absolut för alla fria medborgare och inte relaterad till status eller inkomst.
4. Ja, varför inte. Men det stora problemet rent stadsbyggnadsmässigt är inte bilar i innerstäderna utan i den suburbana zonen, motorledslandskapet... där är staden genomkorsad av våldsamma demarkationslinjer som skapar otrygghet, uppsplittring och försämrad rörlighet för alla billösa.
Robban: Som svar på fråga 4; Det är egentligen ointressant om det är möjligt, det kanske det är ... men det är knappast vettigt. Staden behöver sina flöden - och där är bilarna ett av dessa. Problemet är just att bilarna tar en helt annan och större plats till sitt förfogande och att det för med sig konsekvenser som går ut över de andra trafikantslagen, vars flöde därmed begränsas. Det är dessa trafikantslag som borde dominera i den täta innerstaden.
En fråga du kan fundera på är sedan vad som är "innerstad"...?
Kanske lätt att avskilja i större städer, men något svårare och mindre meningsfullt(?) i de mindre städerna, även om det där - i princip - vore enklare att förbjuda "privatbilism". Varför? Jo, denna innerstad är betydligt mindre i dessa städer, därmed är också gångsavstånden mindre för de som ändå färdas med bil, ifrån parkering utanför förbudszon.
Däremot undrar jag vad du har emot "privatbilism" ?
Det om innerstäderna. Vad gäller ytterstäderna så är Eriks svar, såsom ett kort svar på denna fråga - möjlig att skriva hela böcker om - rätt träffande.
Intressant text. Apropå öppenhet i staden, vilket jag också tycker är viktigt. Stockholms universitet ska ju begränsa rörligheten, införa portkoder, lås etc.
I akademikervärlden, och även att den är öppen för dem som inte studerar där, är det ju viktigt för vitaliteten att det finns en öppenhet och rörlighet. Så jag vet inte varför universitetsledningen kan komma på dessa saker.
Anders:
Jag har inget emot privatbilismen som sådan. Problemet är att samhället i stort sett enbart bygger för bilen och knappt något för icke-bilister (parker, leder för cykel- och kollektivtrafik, gångbanor).
Som Erik och du säger så tar bilen enormt mycket plats i samhället. Är det någon slump att skolbarn numera måste ha vuxen som sällskap till skolan för att inte bli överkörd av just en bil?
@ erik: Klockrent! Du är så bra :)
Robban: Orsaken till min fråga var att jag reagerade på ordvalet, "privatbilism" istället för "bilism", då jag tidigare stött på åsikter som jag funnit märkliga just emot "privatbilism", och jag var nyfiken på din syn på detta!
Problemen är ju 2:
1. Bilen som miljö- och klimatskadlig (främst då den är fossildriven vilket är legio för dagens bilar)
2. Bilen som stadsbyggnadsproblem, den möjliggör stadsutglesning - sprawl - och effekten av detta är just självförstärkande effekter i att man bygger ut vägnätet för att svälja mer trafik, and so on...
Så oavsett vi lyckas med teknikutveckling komma tillrätta med det första problemet, så kommer det andra problemet kvarstå. Diskussioner kring bilen som problem klargör ofta inte vilket av dessa problem man tycker är det värsta, eller ens tydligt redovisa vilket av dem man för stunden diskuterar.
Om punkt 2 kan för övrigt sägas att Bilen är en Landsbygdsmöjlighet - i synnerhet om man kommer tillrätta med punkt 1, klimat- och miljöpåverkan. I staden är den stora linjen just möjligheten att genom de fågelvägen korta avstånden kunna transportera sig utan bil. Problemet för att genomföra den linjen är att vi ofta inte ens kan röra oss fågelvägen på marken, dvs. den rakaste vägen då vägsystemen ligger som remarkationslinjer med Eriks ord. Utom detta vill jag särskilt peka på estetiken i de miljöer övriga trafikantslag är hänvisade att vistas i när biltrafiken fått sitt. Här är det av vikt att fundera över tidsaspekten kontra estetik - ty! Som bilist susar jag snabbt förbi de tråkiga trafikala miljöer jag som bilist är så beroende av, och det gör jag på bara några minuter. När jag däremot rör mig som fotgängare genom dessa trafikala miljöer, så tar detta väsentligt längre tid, som en konsekvens av de begränsade och styvmoderligt utlagda möjligheter jag som fotgängare ges för att röra mig i samma trafikala miljö! Jag exponeras alltså för dessa trista trafikala miljöer under längre tid - vilket lägger ytterligare en aspekt på den snedvridna fördelning av utrymme som all planering anpassad uteslutande för bilismen gett oss att leva med.
Att det varit så är inget konstigt, med avseende på att bilismen setts som en naturlig del av framåtskridandet helt i linje med den positiva anda vi haft på utvecklingen av våra livsomständigheter, oavsett en del röster emot.
Det konstiga är att vi med den omsvängning och den kollektiva insikt om vår situation faktiskt fortsätter på den inslagna vägen...
Anders:
Du behöver inte göra diskussionen så komplicerad. Det är räcker väl att säga att dagens bilsamhälle inte är hållbart ur en miljösynpunkt och att samhället raskt måste byggas om eller snarare bort från bilens domäner.
Erik: Jag undrar om du har något recept på hur en översiktsplan för en öppen stad ska se ut?
Personligen misstänker jag att den måste bli ganska lik den traditionella stadsplanen som den såg ut fram till ca 1910. Dvs att man lägger ut ett gatunät ganska tätt, vilket förklaras vara allmänning, och kopplar dem till relativt små kvarter/tomter som förklaras privata. Poängen med detta är att det helt enkelt inte ska gå att bygga några enklaver där ett kotteri kan förskansa sig gentemot det allmänna.
Eller har du något annat förslag?
I min bostadsrättsförening har vi en gemensam bastu. Är det politiskt korrekt att använda den eller ska jag avstå för att vara en god socialist? Problemet är ju att huset är låst så alla kan inte använda den.
Skicka en kommentar