Varför inte bygga öppna städer istället?

I veckans Flamman hade Anne-Li Lehnberg ett reportage från Victoria Park i Malmö, ett ”livsstilsboendekoncept” med ”livskvalitet inbyggd i väggarna”.

Det finns många bostadsrättsföreningar på diverse stadsmalmar med låsta portar och ett fåtal som även håller sig med anställda portierer. Men med sitt helhetskoncept av en ”stad” samlad under samma tak (biograf, restaurang, bar, bibliotek, vinkällare, spa, pooler, frisör, gym, delikatesbutik mm) bakom en bemannad och kameraförsedd entré, är Victoria Park ett av de hitills mest konsekvent genomförda försöken att bygga en fullfjädrad gated community i Sverige. Företaget bakom området marknadsför konceptet som ett boende för människor med ”lite samma värderingar” och meddelar på hemsidan att ”I andra delar av världen är den här typen av ”resort”-liknande boende ett väletablerat fenomen. Men för oss svenskar är Victoria Park ett nytt sätt att bo och leva.”

I Flamman intervjuas Malmös socialdemokratiska kommunalråd Anders Rubin som menar att den politiska majoriteten visserligen inte ”sprungit omkring och stöttat projektet aktivt” men att man trots allt släppte fram Victoria Park för att ”inte hejda byggandet”. Därmed belyser Anders Rubin ett grundläggande problem som präglar stadsbyggnadspolitiken i många kommuner idag: den är för svag, den styrs inte av politisk vilja och helhetssyn, istället driver den dit privata intressen blåser den. Med Zygmunt Baumans ord så verkar det mest iögonfallande draget i dagens politik vara dess betydelselöshet: Politikerna är kraftlösa. De har inte längre något program. På få områden är detta mer synligt än inom stadsbyggandet.

Det finns en politisk och akademisk enighet idag om att etnisk och social segregation är ett stort samhällsproblem. Det finns också en väletablerad insikt om att segregationen är inbyggd i den fysiska miljön och att det därför bara är genom att arbeta aktivt med att förändra den fysiska miljöns planering som den kan brytas. Men på vägen mellan insikten och dess omsättande i praktisk stadsbyggnadspolitik sker någonting: i de dagliga besluten gör byggnadsnämnderna gång efter gång avsteg från de långsiktiga ambitionerna att sy ihop städernas klyftor och släpper istället fram projekt som pekar i en helt annan riktning.

Då det är liberaler som tillåter avstegen är det en produkt av ren övertygelse. För en liberal är den privata friheten att själv välja ”livsstil” ytterst viktigare än att bekämpa segregation eller slå vakt om de gemensamma allmänningarna. Står dessa mål emot varandra – vilket de ofta gör – är det för en liberal självklart att den privata friheten går först.

Lika självklart borde det vara för socialister att blockera projekt som ökar segregationen, det vill säga ökar några gruppers frihet på bekostnad av det gemensamma rummet. Men enligt Anders Rubin är inte den segregation som ett bostadsområde eventuellt kan orsaka, ”skäl för en byggnadsnämd att stoppa det” eftersom ”det är ett livsstilsboende som erbjuder viss service, vi kan inte lägga oss i vad en bostadsrättsförening väljer att erbjuda till sina boende.”

Total kapitulation alltså. Kanske inte med den entusiasm en liberal skulle visat, men resultatet blir ändå detsamma: några individers valfrihet överordnas den kollektiva friheten.

Idag tänker alla som liberaler, det vill säga man tänker att kollektivet inte kan göra så mycket alls, vilket Bauman kommenterat såhär:

”Politikens konst handlar, såvitt det råkar vara en demokratisk politik, om en rasering av gränserna för medborgarnas frihet. Men den handlar också om självbegränsning: om att frihöra medborgarna så att de, individuellt och kollektivt, kan sätta sina egna, indivudella och kollektiva gränser. Denna andra punkt har man nästan förlorat ur sikte. Alla begränsningar är förbjudna. Varje försök till självbegränsning betraktas som första steget på en väg som leder direkt till gulag.”

Rädslan för att sätta ner foten och frankt förklara att ett projekt som en investerare ligger på om att få genomföra inte sammanfaller med översiktsplanen, får dagens stadsbyggnadspolitik att likna en miniorscoututflykt, helt utan koll. Den som någon gång försökt gå mot ett mål i en skog vet att bara några små steg i en annan riktning vrider hela kursen ur led. Två steg åt sidan fortplantar sig till en stor vinkelförändring och så är man påväg åt helt fel håll.

En stad förändras genom att många små pusselbitar läggs till varandra. Segregationen växer fram stegvis och med sig drar den ett gift; otrygga och utarmade rum mellan öarna, som i sin tur föder ännu starkare segregationstendenser. I takt med att det privata överordnas det gemensamma växer åter de plågor som är våra ständiga ledsagare i ett kapitalistiskt samhälle; ovisshet, osäkerhet, otrygghet. Det bränsle som skickar spekulanter i armarna på företaget bakom Victoria Park på jakt efter just de värden som borde finnas i det gemensamma rummet.

Vad är det då för stad vi borde sträva mot? Den som vill säga nej till något måste först vara på det klara med vad det är man vill ha istället, i svaret på den frågan finns argumenten som behövs för att säga nej med självförtroende.

Mosatsen till den segregerade och övervakade staden är den öppna staden.

Den öppna staden är ett svårfångat men oersättligt demokratiskt grundämne. Den är i sig själv förutsättningen för en fungerande demokrati, men samtidigt är den, precis som demokratin, ett undantag i ett landskap som historiskt har dominerats av förskansningar och rädsla.

Det var i en av dessa öppna fickor, 500-400-talets Athen, som demokratin en gång fann sina institutionella former, utprövades och praktiserades. Athen var till största delen en helt öppen stad, inte privatiserad och inte segregerad, de fria medborgarna kunde gå varhelst de ville och kunde så göra eftersom staden hängde samman. De fria medborgarna deltog i alla aspekter av stadslivet, de förväntades alla delta i ecclesians diskussioner och beslutsfattande, samtidigt som de var juryledamöter när de kallades till domstolen eller deltog som jämlikar i skådespelen eller idrottsevenemangen. Och de vägrade hårdnackat att delegera mer än ett uns av stadens styre till tjänstemän.


Lewis Mumford beskriver den demokratiska epokens Athen såhär i The City in history:

“Whatever the city possessed the citizen considered his own birthright: between citizens as between friends there were to be no secrets, no professional walls, no presumption of inequality. The freeborn citizen owed nothing to princely favor or to his economic or official function: he resumed the place he had once had in village culture, that of being first of all a man, endowed with every human dimension, to whom every part of life was open and accessible.”

Denna lucka av öppenhet frambringade historiens märkligaste ansamling av tänkare och ett makalöst utbott av kreativa idéer, den öppna staden producerade tidlösa underverk. En vitalitet som dog och förlorade sin kraft i samma ögonblick som staden upphörde att vara öppen, som Lewis Mumford vidare observerar:

”When this moment was over, buildings began to take the place of men.”

Mitt i Athens frihet satt Platon och ruvade på Staten och andra krafter verkade också, däribland brister inbyggda i det direktdemokratiska systemet som gjorde politiken - det gemensamma beslutsfattandet - kraftlös.


Sedan dess har många sökt återskapa den öppna staden, men det är sällan det har nått hela vägen fram, även om det finns många goda exempel på kvarters- och stadsdelsnivå.

Den svenska folkhemsepoken var en annan historisk ficka då någonting som började likna öppna städer var på god väg att skapas. En betydligt kortare period än det klassiska Athen, men dock under några decennier. Också folkhemmets öppna städer mötte dock sin död, utsatta för ett flerfrontsangrepp från tillika delar planerare inspirerade i rakt nedstigande led från Platon via Le Corbusier till sorteringstänkande och från marknadskrafter och klassintressen och från bilismen.


Idag måste målet vara att bygga så öppna städer vi någonsin kan, inte släppa fram en enda ringled eller ett enda skånskt livsstilsboende som pekar i annan riktning utan tvärtom intensifiera det gemensamma, rummet mellan husen, göra varje del av staden till allmän plats där livet kan utspela sig. Ur en sådan stad föds välstånd och kreativitet, ur städer byggda på Gated Communities sipprar å andra sidan endast små rännilar av klibbigt var.