Villkorade rum

Foto: Andreas Nilsson
Sociologen Karen Sternheimer återger i en läsvärd artikel en lista med småpåviga uppföranderegler från en typisk amerikansk shoppingmall. Regelverkets syfte är uppenbart: att hålla borta grupper som antas kunna inverka negativt på konsumenternas shoppingdelirium.

Affärsidkarna förbjuder såväl ”opassande klädsel” som politiska aktiviteter inne i anläggningen. Flera punkter fokuserar direkt på tonåringar. Enligt uppföranderegel nummer två får ”minderåriga inte kontinuerligt samlas i grupper större än fyra” och punkt tre kräver att alla besökare ständigt bär en identifikationshandling.

Att det påminner om regelverket i militärdiktaturer är blott ett olyckligt sammanträffande. Vi lever ju i den fria världen.

Trivselregler. Foto: Karen Sternheimer

Karen Sternheimer konstaterar i sin artikel att tonåringar brukar ses som ett potentiellt problem i handelsanläggningar, men att just handelsanläggningar samtidigt många gånger är den enda ”offentliga” plats utanför hemmet där ungdomar kan träffas, i synnerhet under vinterhalvåret.

Under efterkrigstiden har galleriorna och köpcentrumanläggningarna exploderat i antal. I synnerhet i USA, men också här i Sverige. Det rör sig om offentliga rum i bemärkelsen av rum som vi brukar kollektivt, men det är strängt villkorade offentligheter; de inbjuder inte till och lämnar inget utrymme för att formulera kollektiva identiteter eller mobilisera till gemensam handling.

Karen Sternheimer citerar Harvardhistorikern Lizabeth Cohen som i boken A Consumers' Republic: The Politics of Mass Consumption in Postwar America beskriver hur offentliga samlingsplatser successivt privatiserats, vilket lämnat färre platser öppna för protester eller politiska aktiviteter. På den vägen har amerikanerna kommit att betrakta sig själva i högre utsträckning som konsumenter, som objekt för marknadsföring, och allt mindre som medborgare, som politiska subjekt.

Men om nu det fysiska rummets offentlighet under efterkrigstiden blivit alltmer kringskuren av begränsningar kanske sociala nätverksplatser på Internet kan öppna nya offentliga rum? Det för demokratin helt livsviktiga offentliga samtalet har utan tvivel expanderat och (åtminstone i någon utsträckning) dyrkats upp, med de sociala mediernas framväxt. Om köpgallerior försvårar organisering så har sociala plattformar som Facebook istället visat sig vara språngbrädor för organisering och mobilisering. Aldrig har det varit lättare att uppvigla politiskt likasinnade för en gemensam sak än över Facebooks infrastruktur för att bilda grupper, bjuda in tilll arrangemang, sprida kampanjnyheter etc.

Men när det bränner till är Facebook ett lika villkorat rum som handelsanläggningarna. Det fick Carl Johan Rehnbinder, som bland annat är riksdagskandidat för Piratpartiet, uppleva för några dagar sedan. Några bilder med för mycket naken hud ledde till att både Carl Johan och Jennie Rehnbinder fick sina konton raderade – utan förvarning. Med det tappade paret samtidigt hundratals kontakter samtidigt som alla deras inlägg i diskussioner, på andra användares profiler, statusuppdateringar osv försvann ur historiken. Som om de aldrig hade funnits.

Kontraktsmässigt borde det vara ganska rakt. Rehnbinders bröt mot någon paragraf i det finstilta och Facebook har säkert rätten på sin sida, rent civilrättsligt. Ur ett demokratiskt perspektiv är det desto allvarligare. För om Facebook idag i praktiken har blivit den dominerande infrastrukturen för social nätverkskommunikation och ett centralt verktyg för social och politisk organisering, då är en avstängning i praktiken en inskränkning av möjligheterna att delta i offentligheten.

Man kan, utan att vara vidare djärv, utgå från att vi framöver kommer att sköta allt större del av våra sociala kontakter över nätet. Det är på Facebooks trottoarer vi går när vi ska över och träffa grannen och konspirera mot regeringen. Det borde därför vara en politisk fråga vem som kontrollerar infrastrukturen och därmed äger makten att sätta villkor och skriva regler för tillträde och deltagande.

Idag kontrolleras, övervakas och styrs detta alltmer fundamentala samhällsrum av ett fåtal privata aktörer. Aktörer som dessutom, som i Facebooks fall, har sitt huvudkontor i USA, vilket innebär att regelverket genomsyras av en kristen moralism.

Idag tvingas varje facebookanvändare avsäga sig diverse rättigheter i ett kontrakt som inte är öppet för förhandling. I ett demokratiskt samhälle borde det vara tvärtom; det borde naturligtvis vara Facebook som tvingades underkasta sig politiskt beslutade villkor för att alls ha rätt att ha några trafikanter på sina vägar.

Idag ändrar Facebook återkommande och helt egenmäktigt i sina användarvillkor och sin kodstruktur. Förändringarna som påverkar miljontals människors interaktionsmöjligheter och – i praktiken – är en form av handgripligt lagskrivande – i bemärkelsen styrande spelregler. Det borde naturligtvis vara tvärtom: Facebook får bara ändra användarvillkor och kod efter att användarna godkänt det.

Den som kontrollerar de offentliga rummen och villkorar tillträdet till de kritiska gränssnitten sitter på stor makt. Det är en position som genom historien gång efter gång byggt både inflytande och offantliga rikedomar. Det är en farlig position att släppa den politiska, demokratiska, kontrollen över.

Carl Johan Rehnbinder och Rick Falkvinge funderar över om det inte är dags att idag bygga upp distribuerade sociala nätverksplattformar med samma interaktionsfunktionaliteter som Facebook (och motsvarande), men där deltagande- och tillträdesvillkor inte kan kontrolleras centralt, en form av svärmstruktur för sociala nätverk. Det är en god idé, men min gissning är att situationen med sådana alternativ ändå riskerar att likna läget i den analoga världen: det finns alternativ och öppna allmänningar utanför de privata köpcentrumen, men majoriteten går ändå in där det är mest bekvämt, varmt och säkert, på the Mall. Trots att offentligheten där är villkorad.

Och dit majoriteten går är det mycket svårt att inte tvingas gå då och då för oss alla.

Därför krävs det mer än att bygga alternativa plattformar: vi måste ta den politiska tjuren vid de ömmande intressehornen och göra upp med den makt som privat kontroll av rum som är centrala för vår yttrande- och rörelsefrihet idag medför.

Alternativet till de villkorade offentligheterna kan inte bestå i att vända ryggen till platser som Facebook och Nordstan, utan att ta kontrollen över dom. För, som Lars-Mikael Raattamaa en gång observerat, det måste erkännas att dessa platser också är offentligheter:

”Viljan att upphöja endast somliga platser till offentliga är [en exkluderande process]. Att en offentlighet är möjligt här och endast här. Därav följer våra ständigt återkommande braskande rubriker: Stadens torg tas över av Köpcentrum. Påståendet att en shoppingmall inte skulle kunna vara ett offentligt rum på samma sätt som gatan eller torget är just en sådan kvalitativ avgränsning av vad som erkänns som offentlighet. [...] Så formas offentligheten som en föreställningsteknologi innan den blir vedertagen juridik.”

Raattamaa pekar på risken att genom att ta en specifik sorts begränsade offentligheter (vanligtvis kodade i den traditionella formen av gator i innerstaden) i försvar, tar vi i själva verket ett steg tillbaka och låter andra platser och kulturella praktiker definieras som icke tillhörande det offentliga rummet. Genom att istället erkänna alla platser där människor vistas som offentligheter kan vi också ställa krav på att de fungerar som sådana bör fungera.

En skissartad idé till hur detta kunde ske är genom att lagstiftningsvägen erkänna och ge ett särskilt skydd åt defacto-allmänningar.

Tanken är denna: Då en IRL eller URL-plats genom människors användande i praktiken övergår från att vara privat till att fungera som en allmänning eller fylla ett centralt samhällsbehov, då träder särskilda bestämmelser in som garanterar fritt tillträde och yttrandefrihet, som fordrar en demokratisk styrning av platsen och som också, i vissa fall, skulle kunna innebära att skattemedel kan skjutas till för att säkra platsens fortbestånd och utveckling. Vemsomhelst kan närsomheslt åberopa och få prövat om en plats är en allmänning och frågan ställs mot ett antal villkor på en checklista. Härmed upphävs inte den privata äganderätten, men dess konsekvenser modifieras, på samma vis som markägande alltid modifieras av markanvändnings- och planbestämmelser i syfte att tillgodose det allmännas bästa.

Kanske kunde små maktpyramider här och var på så vis vändas uppochner och de platser där vi vistas som mest övergå från att vara miniatyrdiktaturer till att bli verkligt öppna och demokratiska rum. På kuppen skulle såväl köpcentrum som ansiktsböcker bli både bättre och mer attraktiva.

demokrati, internet, facebook, nordstan, offentliga rum