03 februari 2010

Villkorade rum

Foto: Andreas Nilsson

Sociologen Karen Sternheimer återger i en läsvärd artikel en lista med småpåviga uppföranderegler från en typisk amerikansk shoppingmall. Regelverkets syfte är uppenbart: att hålla borta grupper som antas kunna inverka negativt på konsumenternas shoppingdelirium.

Affärsidkarna förbjuder såväl ”opassande klädsel” som politiska aktiviteter inne i anläggningen. Flera punkter fokuserar direkt på tonåringar. Enligt uppföranderegel nummer två får ”minderåriga inte kontinuerligt samlas i grupper större än fyra” och punkt tre kräver att alla besökare ständigt bär en identifikationshandling.

Att det påminner om regelverket i militärdiktaturer är blott ett olyckligt sammanträffande. Vi lever ju i den fria världen.

Trivselregler. Foto: Karen Sternheimer
Karen Sternheimer konstaterar i sin artikel att tonåringar brukar ses som ett potentiellt problem i handelsanläggningar, men att just handelsanläggningar samtidigt många gånger är den enda ”offentliga” plats utanför hemmet där ungdomar kan träffas, i synnerhet under vinterhalvåret.

Under efterkrigstiden har galleriorna och köpcentrumanläggningarna exploderat i antal. I synnerhet i USA, men också här i Sverige. Det rör sig om offentliga rum i bemärkelsen av rum som vi brukar kollektivt, men det är strängt villkorade offentligheter; de inbjuder inte till och lämnar inget utrymme för att formulera kollektiva identiteter eller mobilisera till gemensam handling.

Karen Sternheimer citerar Harvardhistorikern Lizabeth Cohen som i boken A Consumers' Republic: The Politics of Mass Consumption in Postwar America beskriver hur offentliga samlingsplatser successivt privatiserats, vilket lämnat färre platser öppna för protester eller politiska aktiviteter. På den vägen har amerikanerna kommit att betrakta sig själva i högre utsträckning som konsumenter, som objekt för marknadsföring, och allt mindre som medborgare, som politiska subjekt.

Men om nu det fysiska rummets offentlighet under efterkrigstiden blivit alltmer kringskuren av begränsningar kanske sociala nätverksplatser på Internet kan öppna nya offentliga rum? Det för demokratin helt livsviktiga offentliga samtalet har utan tvivel expanderat och (åtminstone i någon utsträckning) dyrkats upp, med de sociala mediernas framväxt. Om köpgallerior försvårar organisering så har sociala plattformar som Facebook istället visat sig vara språngbrädor för organisering och mobilisering. Aldrig har det varit lättare att uppvigla politiskt likasinnade för en gemensam sak än över Facebooks infrastruktur för att bilda grupper, bjuda in tilll arrangemang, sprida kampanjnyheter etc.

Men när det bränner till är Facebook ett lika villkorat rum som handelsanläggningarna. Det fick Carl Johan Rehnbinder, som bland annat är riksdagskandidat för Piratpartiet, uppleva för några dagar sedan. Några bilder med för mycket naken hud ledde till att både Carl Johan och Jennie Rehnbinder fick sina konton raderade – utan förvarning. Med det tappade paret samtidigt hundratals kontakter samtidigt som alla deras inlägg i diskussioner, på andra användares profiler, statusuppdateringar osv försvann ur historiken. Som om de aldrig hade funnits.

Kontraktsmässigt borde det vara ganska rakt. Rehnbinders bröt mot någon paragraf i det finstilta och Facebook har säkert rätten på sin sida, rent civilrättsligt. Ur ett demokratiskt perspektiv är det desto allvarligare. För om Facebook idag i praktiken har blivit den dominerande infrastrukturen för social nätverkskommunikation och ett centralt verktyg för social och politisk organisering, då är en avstängning i praktiken en inskränkning av möjligheterna att delta i offentligheten.

Man kan, utan att vara vidare djärv, utgå från att vi framöver kommer att sköta allt större del av våra sociala kontakter över nätet. Det är på Facebooks trottoarer vi går när vi ska över och träffa grannen och konspirera mot regeringen. Det borde därför vara en politisk fråga vem som kontrollerar infrastrukturen och därmed äger makten att sätta villkor och skriva regler för tillträde och deltagande.

Idag kontrolleras, övervakas och styrs detta alltmer fundamentala samhällsrum av ett fåtal privata aktörer. Aktörer som dessutom, som i Facebooks fall, har sitt huvudkontor i USA, vilket innebär att regelverket genomsyras av en kristen moralism.

Idag tvingas varje facebookanvändare avsäga sig diverse rättigheter i ett kontrakt som inte är öppet för förhandling. I ett demokratiskt samhälle borde det vara tvärtom; det borde naturligtvis vara Facebook som tvingades underkasta sig politiskt beslutade villkor för att alls ha rätt att ha några trafikanter på sina vägar.

Idag ändrar Facebook återkommande och helt egenmäktigt i sina användarvillkor och sin kodstruktur. Förändringarna som påverkar miljontals människors interaktionsmöjligheter och – i praktiken – är en form av handgripligt lagskrivande – i bemärkelsen styrande spelregler. Det borde naturligtvis vara tvärtom: Facebook får bara ändra användarvillkor och kod efter att användarna godkänt det.

Den som kontrollerar de offentliga rummen och villkorar tillträdet till de kritiska gränssnitten sitter på stor makt. Det är en position som genom historien gång efter gång byggt både inflytande och offantliga rikedomar. Det är en farlig position att släppa den politiska, demokratiska, kontrollen över.

Carl Johan Rehnbinder och Rick Falkvinge funderar över om det inte är dags att idag bygga upp distribuerade sociala nätverksplattformar med samma interaktionsfunktionaliteter som Facebook (och motsvarande), men där deltagande- och tillträdesvillkor inte kan kontrolleras centralt, en form av svärmstruktur för sociala nätverk. Det är en god idé, men min gissning är att situationen med sådana alternativ ändå riskerar att likna läget i den analoga världen: det finns alternativ och öppna allmänningar utanför de privata köpcentrumen, men majoriteten går ändå in där det är mest bekvämt, varmt och säkert, på the Mall. Trots att offentligheten där är villkorad.

Och dit majoriteten går är det mycket svårt att inte tvingas gå då och då för oss alla.

Därför krävs det mer än att bygga alternativa plattformar: vi måste ta den politiska tjuren vid de ömmande intressehornen och göra upp med den makt som privat kontroll av rum som är centrala för vår yttrande- och rörelsefrihet idag medför.

Alternativet till de villkorade offentligheterna kan inte bestå i att vända ryggen till platser som Facebook och Nordstan, utan att ta kontrollen över dom. För, som Lars-Mikael Raattamaa en gång observerat, det måste erkännas att dessa platser också är offentligheter:
”Viljan att upphöja endast somliga platser till offentliga är [en exkluderande process]. Att en offentlighet är möjligt här och endast här. Därav följer våra ständigt återkommande braskande rubriker: Stadens torg tas över av Köpcentrum. Påståendet att en shoppingmall inte skulle kunna vara ett offentligt rum på samma sätt som gatan eller torget är just en sådan kvalitativ avgränsning av vad som erkänns som offentlighet. [...] Så formas offentligheten som en föreställningsteknologi innan den blir vedertagen juridik.”
Raattamaa pekar på risken att genom att ta en specifik sorts begränsade offentligheter (vanligtvis kodade i den traditionella formen av gator i innerstaden) i försvar, tar vi i själva verket ett steg tillbaka och låter andra platser och kulturella praktiker definieras som icke tillhörande det offentliga rummet. Genom att istället erkänna alla platser där människor vistas som offentligheter kan vi också ställa krav på att de fungerar som sådana bör fungera.

En skissartad idé till hur detta kunde ske är genom att lagstiftningsvägen erkänna och ge ett särskilt skydd åt defacto-allmänningar.

Tanken är denna: Då en IRL eller URL-plats genom människors användande i praktiken övergår från att vara privat till att fungera som en allmänning eller fylla ett centralt samhällsbehov, då träder särskilda bestämmelser in som garanterar fritt tillträde och yttrandefrihet, som fordrar en demokratisk styrning av platsen och som också, i vissa fall, skulle kunna innebära att skattemedel kan skjutas till för att säkra platsens fortbestånd och utveckling. Vemsomhelst kan närsomheslt åberopa och få prövat om en plats är en allmänning och frågan ställs mot ett antal villkor på en checklista. Härmed upphävs inte den privata äganderätten, men dess konsekvenser modifieras, på samma vis som markägande alltid modifieras av markanvändnings- och planbestämmelser i syfte att tillgodose det allmännas bästa.

Kanske kunde små maktpyramider här och var på så vis vändas uppochner och de platser där vi vistas som mest övergå från att vara miniatyrdiktaturer till att bli verkligt öppna och demokratiska rum. På kuppen skulle såväl köpcentrum som ansiktsböcker bli både bättre och mer attraktiva.

, , , ,

17 kommentarer:

Thomas Tvivlaren sa...

Mycket bra och tänkvärt inlägg!

En liten korrigering bara. Det var Blogge (inte Rick F.) och Calle R. som hade kommentarsdiskussionen du länkade till.

Jan Wiklund sa...

Beträffande traditionella offentliga platser så gäller i Sverige exakt samma regler oavsett vem som äger dom. Ett privatägt köpcentrum har ingen rätt att inskränka folks beteende, samma regler gäller där som gäller på gatan, och de slås fast i Regeringsformen §1 och Ordningslagen 1-2 kap.

Alternativ Stad i Stockholm testade detta på en serie gallerior för ett par år sen, och det visade sig att tillskyndande ordningsvakter gav upp efter att ha läst lagtexten vi hade med oss. Kampanjen avslutades sen justitiedepartementet hade gett oss rätt i en departementsskrivelse

Thomas Tvivlaren sa...

@Jan Wiklund: Det där var intressant info.

Finns det möjligtvis mer referenser om detta experiment någonstans på nätet?

Erik Berg sa...

Thomas: tack för påpekandet, länken skulle gått till den här kommentaren från Lars Norén:

http://tantrikblog.wordpress.com/2010/01/14/raderad-fran-facebook/#comment-4661

och till Calles svar:

http://tantrikblog.wordpress.com/2010/01/14/raderad-fran-facebook/#comment-4662

Erik Berg sa...

Jan: mycket intressant, men inte så som verkligheten upplevs vare sig av galleriaägare eller allmänhet. När var detta?

Thomas Tvivlaren sa...

@Erik Berg: Skulle också vilja ha mer info om detta praktiska experiment. Jag har hunnit lekmanstolka de lagtexter som Jan refererar till och tycker mig faktiskt se stöd för det han påstår.

Regeringsformen, då den är en grundlag, känns tyvärr inte mycket att hänga i julgranen. Respekten inför demokratins juridiska garanter är i praktiken satt på undantag i dessa tider.

Ordningslagen säger bl.a. följande:

"2 § Med offentlig plats enligt denna lag avses[...]
2. gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål,
4. andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används för allmän trafik."


Följande ur samma lagtext känns extra viktigt ur definitionshänseende och i specifik relation till gallerior:
"Om ett område eller utrymme som avses i första stycket är tillgängligt för allmänheten endast under vissa tider, är det offentlig plats under dessa."

Först allemansrätt och nu detta! Vad är det för syn på äganderätt vi härbärgerar i detta kommunismens rike? ;)

(Finns det förresten flera exempel på äganderättens nedprioritering i relation till allmännyttan?)

Erik Berg sa...

@Thomas:

I farten bara angående utdraget ur ordningslagen 2 §... gallerior och köpcentrumanläggningar är i detaljplanemässig bemärkelse inte redovisade som allmän plats utan som kvartersmark. Endast kommunens mark är allmän plats.

Det finns massor av exempel på hur äganderätten begränsas med hänsyn till allmän nytta, men då vi är så vana vid dom är det lätt att inte tänka på dom, tror jag. Alla planbestämmelser innebär en inskränkning av äganderätten. Men det tydligaste exemplet är kanske allemansrätten.

Thomas Tvivlaren sa...

@Erik Berg: Med planbestämmelser menar du saker som vägdragningar och liknande?

Vore onekligen trevligt om flera sådana iakttagelser påpekades med tanke på hur det i dessa tider är som att svära i kyrkan om man ens närmar sig inskränkningar av äganderätt.

Jag anser att äganderätten är viktig men inte helig. Just därför är det viktigt att påpeka när den måste åsidosättas så somliga av mer fundamentalistisk syn på denna rätt inte blir för sturska.

Personligen anser jag att äganderätt i relation till ex. boende borde inskränkas i så måtto att uthyrning bättre skulle regleras. Äga bostad har jag inget problem med så länge det inte är en omskrivning för "tjäna grymma stålar på bostadsbrist".

Det är bizarrt att möta jämlikar som inte har pensionsförsäkring men däremot fixat en lägenhet-vid-sidan-av för att "säkra ålderdomen" som det så fint brukar heta, dvs uthyrning som genererar en större kapitalvinst än vad förvärsarbetandet gör.

Nivet sa...

Om vi bortser från den legala frågan är det tragiskt att ungdomar ska tillbringa sin lediga tid på shoppingcentrum. Just idag på FB kritiserade jag avsaknad av solidarisk medelklass i Guatemala och påpekade att istället för att engagera sig för ett rättvist samhälle åker de till shoppingcentrum och handlar onyttiga saker. Fick genast en känga av en nyliberal som undrade om jag kände till Milton Friedman och fria marknadens fördelar. Ska man skratta eller gråta?

Thomas Tvivlaren sa...

@Susanne Kurtson: Man kan ju se det ur ett vidare perspektiv än så. Är det inte tragiskt att konsumismen blivit global religion och enda-vägen-till-lycka-och-frihet?

Just det som jag tycker inlägget tar upp är att vi alltmer ser saker som påtvingat oss pga marknadsaktörers behov som självklarheter. Det är så för att det måste vara så tycks vi resonera.

I ljuset av detta så har "vi" slutat ifrågasätta. Vad finns det att ifrågasätta när vi redan har svaret?

Förnöjsamt och bedrägligt allvetande går "vi" då framtiden till mötes utan att reflektera över:

- Marknadsekonomins grundförutsättning bygger på fri konkurrens. Hur mycket konkurrens finns det egentligen när den globala marknaden delats upp mellan ett fåtal stora aktörer?

- En fungerande marknadsekonomi bygger också på en ansvarstagande stat som är motpol till marknadsintressen. Hur mycket motpol kan staten i praktiken vara när de globala aktörerna är så stora och inflytelserika?

- Illusionen om evig tillväxt bygger i mångt och mycket på att vi fram tills nu haft nya marknader att exploatera som till en början försett oss med snorbillig arbetskraft och senare då dessa nya marknader förhoppningsvis fått egen ökad välfärd även breddat vår kundbas. Numera finns det Afrika och ingenting mera och vad händer därefter? Helt plötsligt så måste konkurrensen ske utan freebees som bygger på att länder befunnit sig på ruta noll. Låt oss i varje fall anta att tillväxttakten kraftigt kommer reduceras...

- Världens troligtvis mest inflytelserika land har levt i en gigantisk bubbla under de senaste decennierna. Man har varken skött sin ekonomi (och därmed inte heller världens) eller bejakat framtida utveckling. Som följd av detta har tillväxten till stor del kompletterats genom juridik. I landet råder fullkomlig patenthysteri där så märkliga saker som skatteplanering patenteras. Komplettera detta med den puerila tro på copyright som frälsare som vi nu tvingas genomlida genom totalitära inskränkningar i våra s.k. demokratiska samhällen och vi har en redig sörja. John Paul Gettys ord beskriver andemeningen mer än väl "Copyright is the oil of the 21st century."

Möjligheten att tjäna pengar av luft, dvs kopior och rätten att kopiera, har helt enkelt förbisett det faktum att även övriga mänskligheten kanske finner anledning att nyttja Den Nya Tidens förutsättningar och möjligheter... Ett resonemang som kanske helt enkelt bottnar i att stora marknadsintressen vant sig vid att "få som de vill" i lite för hög grad?

Jan Wiklund sa...

Det finns nog ingen bättre redogörelse för vår kampanj än på http://www.alternativstad.nu/Dokument/torghistoria.html.

Det var ju först när vi gav oss in i diskussionen om privatisering av Sergels torg som det blev mediaintressant. Tyvärr.

Thomas Tvivlaren sa...

@Jan Wiklund: Tackar!

Förresten är klickbart njutbart:

Alternativ Stad - Torghistoria

Anonym sa...

Susanne Kurtson,

Att ungdomar hänger i köpcentra har ju inte nödvändigtvis med marknaden att göra. Problemet är nog djupare än så. Politiseringen av samhället och upplösandet av familjen som socialt skyddsnät har nog gjort långt ifrån alla lyckliga.

För övrigt, solidaritet är det mest nedslitna och missbrukade uttryck som existerar. Det betyder ju i praktiken enbart - hit med stålarna och dra sedan åt helvete.

/Rickard

Jan Wiklund sa...

Så här gick det när Alternativ Stad provade yttrandefriheten på det privata torget nu i mars 2010: http://www.alternativstad.nu/Dokument/torgaktion2010-rapport.html

Alltså: Det är fritt fram!

Thomas Tvivlaren sa...

@Jan Wiklund: Grymt jobbat!

Jag har för övrigt ett inlägg på gång i relation till detta ämne som är väl värt att uppmärksamma.

Trevlig helg alla!

Erik Berg sa...

Jan: Kudos till en mycket bra aktion med ett sympatiskt budskap!

Dock, med all respekt, tycker jag inte det säger så mycket om den faktiska öppenheten i de villkorade rummen. På en öppen plats dyker det inte upp en "gallerialedare" och godkänner att aktiviteten befinner sig inom ramarna mm.

/Erik

Linda sa...

Hej! Den här tråden svalnade för fyra år sen, men frågan lever. Här är länk till P1 dokumentären Torget som försvann: http://t.sr.se/1zh7Iqj

/linda