15 februari 2009

Reaktorreaktionärernas revansch

-Det är orealistiskt att tro att inhemsk vindkraft och satsningar på andra alternativa energikällor kommer att kunna ersätta den svenska kärnkraften under de närmaste decennierna, skrev Elisabeth Nilsson, vd för lobbyorganisationen Jernkontoret på Newsmill i fredags. Har vi hört den förr?

Jo, det har väl hänt. Samma fras har vevats i olika varianter sedan det stora energisystemvalet gjordes i samband med 70-talets oljekris och 80-talets kärnkraftsdebatter. Kärnkraften går inte att ersätta ännu, lyder resonemanget, eftersom det saknas utvecklade ”realistiska” alternativ. Med myten som snuttefilt har kärnkraften överlevt folkomröstningsresultatet och gör så än idag: Förnyelsebar energi har inte genomgått några "tekniksprång och enorma effektiviseringar" beklagade sig Göran Hägglund häromdagen och meddelade att (kd) därför om tjugo år måste stödja nya reaktorer.

Nej, logiken har aldrig varit glasklar.

Samtidigt som svensk kärnkraftlobby och reaktorreaktionärer närt och salufört sin myt i år efter år har andra länder genom politiska beslut byggt ut de förnyelsebara energislagen sol och vind, mindre bekymrade om att svenska ångpanneföreningen anser detta vara ”orealistiskt”.

Medan vindkraften idag svarar för omkring 1% av svensk elförsörjning är andelen i Tyskland (som har mindre landyta och sämre vindförhållanden än Sverige) omkring 15%, i Spanien omkring 12% och Danmark idag omkring 20%. I samtliga fall är det resultatet av en medveten satsning, som i förlängningen ger mer än bara förnyelsebar elproduktion för hemmamarknaden: 90% av den danska vindkraftstillverkningen går på export och förra året levererade danska turbintillverkare, som Vestas, mer än 50% av de turbiner som installerades runt om i Europa, en marknad där investeringsbehovet under den kommande femtonårsperioden beräknas till omkring 2000 miljarder kronor. Man kan lugnt konstatera att Sverige har missat det tåget. Vi väntar fortfarande på ett som drivs av uran-235.

Skälen till den svenska eftersläpningen är en blandning av politisk passivitet, ointresse från energijättarna som varit nöjda med rådande oligopolstrukturer, frånvaro av långsiktiga ekonomiska stödsystem och kärnkraftens våta filt över allting. Vindkraftpolitiken har fram till 2002-års energipolitiska proposition, med professorerna Patrik Söderholms och Gabriel Michaneks ord präglats av en ”vag retorik och en önskan om ökad utbyggnadstakt men med avsaknad av tidsplaner och kvantitativa mål.”

TILLSLUT har politiken satt ner foten och signalerat att vindkraften skall byggas ut rejält. 2002 års energipolitiska proposition satte ett planeringsmål på 10 TWh till 2015. Motsvarande ungefär 1,5 reaktorer. Alldeles för sent och alldeles för lite, men därmed tog ändå utbyggnaden för första gången fart på riktigt. DN hade i torsdags en genomgång av liggande planer från vindkraftbolagen som, om de fullföljs, skulle vara tillräckliga för att i kombination med 20% energieffektivisering ersätta kärnkraftens elproduktion i sin helhet redan år 2020.

DN Grafik


Sammanställningen i DN är intressant ur många aspekter. Den visar dels att den nödvändiga tekniken och potentialen finns, och att det inte är någon fara å färde för framtidens elförsörjning. Den illustrerar också hur vindkraften skiljer sig från kärnkraften: småskalig och många gånger regionalt förankrad och regionalt ägd produktion baserat på en lättillgänglig teknologi. Det är inte bara ett annat energisystem utan också ett helt annat samhälle än kärnkraftens centraliserade och teknifierade modell, med dess illa fungerande konkurrens.

Men ingenting är i hamn ännu. Sveriges förenade dinosaurier kan fortfarande sänka utbyggnaden genom en tjurrusning tillbaka till juratiden. De gör så gott de kan. Trots att hela världen, inte minst USA efter regimskiftet, pekar i motsatt riktning.

Den som inbillar sig att centerpartiets svek mot folkomröstningen och energiuppgörelsen saknar betydelse, eftersom ” vindkraften ändå byggs ut och kärnkraften ändå inte bär sig utan statligt stöd”, har helt missat dynamiken i det som nu kommer att ske.

Svenska kärnkraftverk är gamla. Inom femton år kommer reaktorerna behöva bytas ut eller avvecklas. Folkomröstningens besked var att reaktorerna den dagen de nått bäst-före-datum skulle ersättas med förnybara energislag. Det nya beskedet är att de istället får ersättas med nya reaktorer.

Självklart har det betydelse. Och en sådan investering är inte alls omöjlig att räkna hem för Vattenfall/Eon. Nät och anläggningar finns redan på plats och med en globaliserad elmarknad och tilltagande global energibrist kommer investeringar i nya reaktorer kunna bli lönsamma även med begränsat statligt stöd. Ur ett samhällsekonomsikt perspektiv, däremot, innebär – exempelvis – 80 miljarder i investeringar i nya reaktorer och ökad produktionskapacitet samtidigt 80 miljarder mindre i investeringar som kunde ha placerats på förnybara energislag. Det innebär också ett mindre tillväxtutrymme för den förnyelsebara elen, eftersom kärnkraften inte bara behåller utan även tillåts utöka sin produktionskapacitet med mer än 50%. I praktiken medför alliansens överenskommelse med andra ord en krympning av det framtida tillväxtutrymmet för förnyelsebara energikällor motsvarande 150% av kärnkraftens nuvarande produktion.

Vindkraft och kärnkraft slåss om samma plats i den svenska elproduktionens tudelade ekosystem: att leverera basnivån som kombinerat med effektreglering via den mer justerbara vattenkraftsproduktionen ger en elförsörjning som alltid motsvarar behovet.

Mauds käcka och emellanåt tårfyllda tilltro till att vindkraften på egen hand skall segra över billig – men ur de flesta andra aspekter djupt problematisk – kärnkraftsel är helt enkelt inte realistisk. Detta är och förblir problemet, den våta filten, den Svenska Bromsen. Vattenfall, Eon och Göran Johnsson har rätt i att kärnkraftsel, liksom naturgas, räknat per kilowattimme är förhållandevis billig att producera – så länge man inte korrekt prissätter risker och externaliserade miljöeffekter. Vilket aldrig kommer ske, ty till det fordras politiskt mod.

Kärnkraft är, precis som centerpartiets ungdomsförbund, en billig genväg för den late och ogenomtänkte.

Det får sparas till en annan artikel att diskutera problemen med kärnkraften, här kan vi nöja oss med att konstatera dess nedhållande effekter för utvecklingen av förnybara energikällor och att dess existens kraftigt minskar incitamenten – från både statligt och privat håll – till omfattande effektivisering av elanvändningen. Återstår att se om de redan existerande elcertifikaten och den något utökade planeringsramen är tillräckliga för att hålla uppe farten i vindkraftsutbyggnaden framöver, men den dagen Eon eller Vattenfall presenterar sina konkreta planer på att öka kärnkraftsproduktionen lär vi bli varse hur de två delarna av kakan är direkt kopplade till varandra. Och det kan ske snarare än någon anar, eftersom dagens åldrade reaktorer dras med många dyra underhållsstopp och en kapacitetsökning ger mer avkastning ju förr den sker. Därför är det nödvändigt att de rödgröna partierna på inga villkor medverkar till energiuppgörelser som ger klartecken till att ersätta dagens reaktorer med nya.

Om regeringen nu skapat förvirring kring den långsiktiga utvecklingen och goda förutsättningar för allmän retardation, så kompenserades vindkraftsbranschen i energiöverenskommelsen på kort sikt med ett köttben bestående av slopat krav på bygglov och detaljplan för nya vindkraftverk. Det räcker med miljöprövningen, menar Andreas Carlgren.

Köttbenet är valt med omsorg, den byggherre är inte född som inte skulle känna hur det vattnas i munnen.

Dessvärre är det en väldigt dum idé som riskerar att göra vindkraften och samhället en björntjänst. Bygglovsprövning och prövning enligt miljöbalken tittar på olika saker och handläggs av olika myndigheter. Bygglov prövas i den enskilda kommunen mot detaljplan, eventuella arkitekturprogram och lämplighetsbestämmelser. Miljöprövning är en juridiskt formell prövning som görs av miljödomstolen.

I en situation då det finns stora ekonomiska incitament för att springa genvägar till snabbare utbyggnad är det djupt problematiskt att begränsa kommunernas möjligheter att pröva lämpligheten av dominerande nya byggnader. Ett vindkraftverk är ju de facto en skyskrapa med en stor visp på toppen, även om de enda invånarna i den är Kilo Watt och En Turbin.

Felplacerade verk har stor lokal påverkan på omgivningen. Risken är att vi får en mängd vindkraftparker som är snabbt tillkomna, illa planerade, onödigt förfulande och skapar en negativ inställning hos allmänheten. Risken är också att vi får en mängd konflikter med överkörda kommuner och kränkt kommunalt självbestämmande. Kontraprodutkivt och helt i ondödan.

Några tidigare artiklar om kärnkraft på bloggen:
Kraftindustrin smutskastar
Om det här är världens säkraste kärnkraft

Andra som skrivit om energiuppgörelsen: Röda Malmö, Naturskyddsföreningen, Radar, Jens Holm, Eva-Lena Jansson, Tommy Josefsson, Elisabeth Biström, Ett Hjärta Rött, Alliansfritt Sverige

3 kommentarer:

Anonym sa...

Befriande med ett seriöst inlägg.

karlr sa...

Bra inlägg.

Det som också diskuteras från lantmätarnas vinkel är att om inte själva pinnarna också ska in i Ledningsrätsslagen precis som telekommasterna gjorde för några år sedan. Då kommer man inte ens behöva vara överrens med markägaren och ersättnignen till denne bestäms efter ExL (ca 10-20 kkr/år) istället för nuvarande anl.arrende på ett par % av produktionen (100 -200 kkr/år). Annars blir det svårt att nå upp till de 5000 nya verk vi ska ha om 5 år, även fast själva produktionen hamnar i Trollhättan...

Så det ligger löst medbestämmanderätten. Tråkigt. Men energin är bra.

Anonym sa...

Vind- och vattenkraften står för 50% av vårt energibehov. Det kan omöjligt vara svårt att byta ut kärnkraften. Det är giriga Vattenfall som vill exportera och tjäna fler miljarder. Du väljer

http://www.youtube.com/watch?v=mNQfYineLno