07 februari 2009

Rymdvägar


Då våra barnbarns barn, av rent nostalgiska skäl, spårar upp Pioneer 10 i dess snigelbana påväg mot Aldebaran i Oxens Stjärnbild, kommer de ha skäl att förundras över sina förfäders förmågor att åstadkomma stordåd med enkla medel. Hjärnan i den första mänskliga artefakt som passerade asteroidbältet är en 4bits processor, med en beräkningsförmåga motsvarande en mycket enkel miniräknare.

Det är värt att reflektera över att hela Apolloprogrammet genomfördes utan mikroprocessorer och innan moderna navigationssystem eller mobil kommunikationsteknologi utvecklades. Det går att åstadkomma mycket med mellanteknologier – och även med lågteknologier.

I sin monumentala Marstrilogi (1993) beskriver Kim Stanley Robinson framväxten av ett Marssamhälle vars första bostäder – långt innan nybyggarna skapat en andningsbar atmosfär – uppförs i tegel, bakat av den röda planetens egen jord. Böckerna utvecklar sig till en arkitektonisk romans med planeten som råmaterial och det visar sig leda tillbaka till våra rötter, det enkla lågteknologiska hantverket som ett – mycket taktilt – möte mellan människan och hennes omgivning. Ett längre citat för den som inte har upptäckt Robinsons underbara böcker:

“When they got the first chamber buried and pressurized, Nadia walked around inside it with her helmet off, sniffing the air. It was pressurized to 450 millibars, with an oxygen-nitrogenargon mix, and warmed to about 15 degrees Centigrade. It felt great.

The chamber had been divided into two stories by a floor of bamboo trunks, set in a slot in the brick wall two-and-a-half meters overhead. The segmented cylinders made a sweet green ceiling, lit by neon tubes hung under them. Against one wall was a magnesium-and-bamboo staircase, leading through a hole to the upper story. She climbed up to have a look. Split bamboo over the trunks made a fairly flat green floor. The ceiling was brick, rounded and low. Up there they would locate the bedrooms and bathroom; the lower floor would be living room and kitchen. Maya and Simon had already put up wall hangings, made of nylon from the salvaged parachutes. There were no windows; lighting came only from the neon bulbs. Naida disliked this fact, and in the larger habitat she was already planning, there would be windows in almost every room. But first things first. For the time being these windowless chambers were the best they could do. And a big improvement over the trailer park, after all.

As she went back down the stairs she ran her fingers over the bricks and mortar. They were rough, but warm to the touch, heated by elements placed behind them. There were heating elements under the floor as well. She took off her shoes and socks, luxuriating in the feel of the warm rough bricks underfoot. It was a wonderful room; and nice, too, to think that they had gone all the way to Mars, and there built homes out of brick and bamboo. She recalled vaulted ruins she had seen years ago on Crete, at a site called Aptera: underground Roman cisterns barrel-vaulted and made of brick, buried in a hillside. They had been almost the same size as these chambers. Their exact purpose was unknown – storage for olive oil, some said, though it would have been an awful lot of oil. Those vaults were intact two thousand years after their construction, and in earthquake country. As Nadia put her boots back on she grinned to think of it. Two thousand years from now, their descendants might walk into this chamber, no doubt a museum by then, if it still existed – the first human dwelling on Mars!”
Att bedriva rymdutforskning och utrusta expeditioner för resor i solsytstemet och bosättningar på Månen och Mars är mer en fråga om vilja än om förmåga. Vi kan göra det, vi har kunnat göra det länge, vi behöver inte vänta på avancerad framtidsteknik för att ta oss dit och stanna kvar. Men under några navelskådande kapitalistiska decennier har världens prioriteringar sett annorlunda ut. Överflödet har använts till att pumpa upp bubblor och fylla sand i havet istället för att medvetet och planerat utvidga livets domäner.

Om Kim Stanley Robinson elaborerar kring möjligheterna att använda byggmaterial från platsen, finns det andra som har en ännu mer radikal approach till att resa med lätt packning i rymden. Uppfinnaren, grottforskaren och halvgalningen Bill Stone lovade i ett anförande på TED 2007 att leda en internationell expedition till Shackeltonkratern på månens sydpol inom sju år, utan att ta med sig bränsle för att kunna återvända. Bränslet räknar han med att kunna utvinna på plats:
"The traditional approach to space exploration has been to carry all the fuel you need, and to carry everybody back in case of emergency. But to prime the pump that will take us beyond, boldness is required: the first expeditionary team must travel to the Moon without the fuel to come back, and produce it there. It can be done in 7 years, and I intend to lead that expedition. There was a time when people did bold things to open new frontiers. We have collectively forgotten that. Now we are at a time when boldness is required again."
Tekniskt sett möjligt, om än aningens dumdristigt. Första hindret på vägen är att Bill behöver 15 miljarder dollar för att organisera sin expedition. Vilket iochförsig innebär en riktig lågbudgetresa, jämfört t ex med Irakkriget som kostar lika mycket per månad. Och bara en 50-del av Obamas stimulansprogram. Så fort man sätter sig ner och räknar på det och avlägsnar allt icke nödvändigt overhead så visar det sig att rymdexpeditioner, precis som satsningar på utbildning, rent vatten och sjukvård åt alla, kan göras förvånansvärt - närmast provocerande - billiga.


För en mer konkret dimension av Bill Stones idéer, kolla in hans utveckling – finansierad av NASA - av undervattensrobotar ämnade för en framtida utforskning av de flytande oceaner man misstänker finns under istäcket på Jupitermånen Europa. Under november-december kamperade ett team ingenjörer på antarktis isbädd för att göra praktiska försök. Följ hela projektet i deras blogg här. Antarktis är över huvudtaget ett andra hem för NASA-projekt som söker genomföra experiment av teknik och fordon i förhållanden som så långt som möjligt liknar klimatet på Mars och Månen.

4 kommentarer:

Björn Y sa...

Kim Stanley Robinsons böcker är svindlande och ofta inspirerande. I de böcker jag läst, marstrilogin och Antarctica, kretsar mycket runt en blandning av en primitivism och teknikoptimism där det andra leder till det första.

Anonym sa...

Förhärdade anglofiler lär bli besvikna, men inför det anglo-amerikanska imperiets förestående sammanbrott är det inte svårt att inse att pengar till Marsfärder inte kommer att finnas framöver.

I den framväxande multipolära världen av stormakter som Ryssland Kina och Indien däremot är det inte osannolikt att Ryssland som har teknologin och kunskaperna för dylika utflykter tillsammans med övriga i sammarbete kommer att ta steget ut i rymden.

För medans Ryssarna skördade framgångar i rymdkapplöpningen med Sputnik, Juri Gagarin och alla världsrekord i rymdvistelser drabbades ju som bekant USA av fiasko efter fiasko. Ev. få framgångar pr-filmades intensivt.

Försvann inte raketerna i ett dyrt fyrverkeri eller inte startade alls, så brann de upp direkt på plattan, med fruktansvärda konsekvenser för de inblandade. År efter år tills man plötsligt och utan tidigare framgångar stod "på månen"....

karlr sa...

JA!
spännande, slukar allt med hull olch hår. Det finns en fin bokduo till, om än historisk. Tom Wolfes "det rätta virket" och Lotta Lotass svar "den tredje flykthastigheten", om det amerikanska resp ryska astronautprogrammen. Lägger min röst på Lotass.

Men för att återknyta, det Lotass beskriver hänger väl samman med tilbakatillnaturenkänslan i det du citerade här.

ska nog knata iväg till biblo för den där marstrilogin. tack för tips

Erik Berg sa...

Karl: tack för tipsen, har beställt Lotass bok nu. Orkar inte ta mig till biblan långt upp på avenyn... :-)

Läs gärna Kim Stanley Robinson, han driver som sagt en diskussion om teknik kontra naturalism men det är även en bra skildring av ett möjligt samhällsbygge bortom kapitalismen. Kolla in den här intervjun på bldgblog.

Dock: bered dig på att kämpa dig igenom de första 100 sidorna, han är träig innan han kommer igång