En maskin riktad ingenstans

Johan Jönsson hade en text på temat ”Typiskt 00-tal” i dagens DN Kultur. Tidigare har bland andra (stundtals briljante) Malte Persson, puttrat lite kring ämnet.

Johan Jönsson har emellertid en förmåga att skala sig ner till kärnan genom några enkla drastiska formuleringar och tvära kast mellan dikt och varjedagsrealitet. Han är politisk och förbannad, det är fantastiskt stärkande och upplyftande. Det är ingen idé att välja ett citat ur texten, varje mening är en kondenserad anklagelse som lutar sig mot ett eget universum av obetvingliga argument.

Några rader ur Johan Jönssons Efter Arbetschema som kom i höstas har jag kopierat och satt på kylskåpet:

"Vad pågår? Det rinner fett. En maskin riktad ingenstans. Överflöd och ingenting. Med ett litet litet steg åt sidan fungerar allt som det ska."

De raderna sammanfattar i en enkel bild precis vad den politiska kampen - och frustrationen – i vår tid handlar om. Hela den oerhörda barbarin i en värld laddad med teknologiska framsteg och oändliga möjligheter, där världens fattigdom, barnadödlighet, underutbildning och klasskillnader skulle kunna avlägsnas genom några enkla omprioriteringar av det snuskiga överflödet. Ett litet litet steg åt sidan och allt fungerar som det ska.

Sådana omprioriteringar förutsätter dock att världens maktordning utmanas, och det tillåter inte systemet. Hellre låter det/de maskinen stå på riktad ut i ingenstans och vräka ut fett som inte kommer till någon nytta. Krig, spekulation och lyxkonsumtion. Kapitalismen går på tomgång och snidar ut spegelbilder i vilka vi ännu en gång kan beundra våra förmåga att åstadkomma ständigt ny skit istället för att göra något åt den existerande skiten.

Det här är ett brott som någon gång måste bokföras. Under största delen av människans historia så har nöden – vilket hörs på ordet – varit en nödvändighet. Att föda ett barn var en lek med döden och det fanns ingen läkarkonst som kunde göra något åt det, missväxt gav svält och det fanns ingen teknik för att lägga undan reserver av livsmedel. Även en enklare synnedsättning kunde leda till att man i praktiken inte längre kunde delta i arbetet. Det saknades upplysning eftersom det bokstavligt talat saknades ljus. Och så vidare.

Idag är all sådan nöd helt onödig. Ingen skulle behöva lida i vår tid. Därför finns det inga ursäkter kvar för ett system som ändå låter nöden bestå – och i absoluta siffror växa. Civilisationshistorikern Arnold Toynbee resonerade kring denna omständighet i artikeln The Present Point in History, skriven 1947 då skuggan från andra världskriget ännu hängde kvar över medvetandet, men då det samtidigt var uppenbart att människan tagit ett teknologiskt språng in i en ny tidsålder. Toynbee ogiltigförklarar här genom ett strikt logiskt resonemang argumentet – som hörs lika ofta idag – om klassklyftornas nödvändighet:

“When we admire aesthetically the marvelous masonry and architecture of the Great Pyramid or the exquisite furniture and jewelry of Tut-ankh-Amen’s tomb, there is a conflict in our hearts between our pride and pleasure in such triumphs of human art and our moral condemnation of the human price at which these triumphs have been bought: the hard labour unjustly imposed on the many to produce the fine flowers of civilization for the exclusive enjoyment of a few who reap where they have not sown. During these last five or six thousand years, the masters of the civilizations have robbed their slaves of their share in the fruits of society’s corporate labours as cold-bloodedly as we rob our bees of their honey. The moral ugliness of the unjust act mars the aesthetic beauty of the artistic result: yet, up till now, the few favoured beneficiaries of civilization have had one obvious common-sense plea to put forward in their own defense.

It has been a choice, they have been able to plead, between fruits of civilization for the few and no fruits at all. Our technological command over nature is severely limited. We have at our command neither sufficient muscle-power nor sufficient labour to turn out our amenities in more than minute quantities. If I am to deny these to myself just because you cannot all have them too, we shall have to shut up shop and allow one of the finest talents of human nature to rust away buried in a napkin; and while that is certainly not in my interest, it is surely not in yours either on a longer view. For I am not enjoying this monopoly of amenities exclusively for my own benefit. My enjoyment is at least partly vicarious. In indulging myself at your expense, I am in some sense serving as a kind of trustee for all future generations of the whole human race. This plea was a plausible one, even in our technologically go-ahead Western world, down to the eighteenth century inclusive, but our unprecedented technological progress in the last hundred and fifty years has made the same plea invalid to-day. In a society that has discovered the “know-how” of Amalthea’s cornucopia, the always ugly inequality in the distribution of this worlds goods, in ceasing to be a practical necessity, has become a moral enormity.”

A moral enormity. Smaka på den drapan.
Det är tidens dom över en maskin riktad ingenstans.

Bilden längst upp från den ikoniska branden av en ikonisk byggnad, så symbolisk att det nästan är löjligt.