09 januari 2007

Att se


Att inte se ordentligt är handikappande. Redan en lättare synnedsättning, som närsynthet, begränsar förmågan att verka fullt ut i samhället, köra bil, läsa, arbeta. Enligt WHO har mer än 1 miljard människor behov av, men saknar, glasögon. Det leder till, säger en uppskattning, 75 miljarder dollar årligen i nedsatt global produktionsförmåga.

Den miljard som behöver synkorrigering men inte får det, hör till jordens fattiga. För de allra flesta av dem är synfelen relativt enkla att korrigera. Det behövs inte mer än ett begränsat urval av standardlinser för att täcka in den stora majoriteten av synfel, i tillräckligt stora volymer kostar det omkring 15 kronor att tillverka ett par glasögon och ge hundratals miljoner människor en radikalt förbättrad förmåga att studera, arbeta och verka i vardagen.

Det skulle, om det skedde, i ett slag förbättra förutsättningarna för utveckling och utrotandet av fattigdom.

Men det finns ett strukturfel (eller snarare: en helt normal marknadslogik) inbyggt i optikbranschen som gör den oförmögen att tillgodose behovet. Produktion, utveckling och försäljning är inriktad mot ett lönsamt högkostnadssegment i de rika länderna, där ett par glasögon kan säljas för 3000-4000 kronor och varje konsument genom intensiv marknadsföring drivs till att köpa nya glasögon ungefär vart fjärde år.

Den trygga och lönsamma marknaden i de rika länderna gör att det blir jämförelsevis olönsamt, ointressant och riskabelt att tillverka glasögon för befolkningen i tredje världen.

Optikerbranschen är ett illustrativt exempel på vad som händer med sjukvård när den privatiseras. Till skillnad från allmänvården, som i huvudsak drivs i offentlig regi så tillhör de flesta optikerna i Sverige privata kedjor. De tjänar bra med pengar på att sälja dyra bågar och ta ut överpriser för massproducerade standardlinser. Optik är en seriös och viktig gren av läkarvetenskapen, men istället för att ta sin uppgift på allvar så är optikerna verksamma som förmedlare av chicka livsstilsassecoarer och fundamentalt oengagerade i att adressera de verkliga globala behoven.

I Sverige har vi en utbildad optiker per 4700 invånare, i Nicaragua finns det en optiker per 83 000 invånare och i Västafrika en optiker per 400 000 invånare.

I Ghana med 15 miljoner invånare finns det totalt 10 utbildade optiker.

Ungefär femton kronor per par kostar det alltså att tillverka glasögon anpassade för alla typer av synfel om det sker i stor skala. Men kostnaden för slutkonsumenten blir ändå högre, idag, därför att syntestet och den organisatoriska infrastrukturen runt om är dyrt. Det förutsätter en mottagning med en utbildad optiker, avlönad tillräckligt väl för att inte lockas att flytta till västeuropa och tjäna det femdubbla.

Vad som skulle behövas är en global rörelse av ”barfotaoptik”. Den amerikanske uppfinnaren och socialt engagerade designern Saul Griffith har funderat en hel del kring det och tagit fram en relativt billig apparat för att göra synundersökningar och även tillverka linser ”på fältet”. På det sättet minimeras testkostnaden och tröskeln sänks. Optikern kan komma till byn istället för tvärtom. Glasögon kan göras tillgängliga för alla.

Det är ett exempel på hur smart design och engagerade människor kan tänka nytt kring ett problem när de agerar utanför egenintressets ramar och resonerar moraliskt istället för ekonomiskt. Så som homo economicus inte förväntas resonera.

För att plocka ut essensen här: det intressanta är egentligen inte, även om det är spännande, att Saul Griffith gjort en vettig uppfinning, det intressanta är att det inte har skett tidigare. Det finns hundratusentals utbildade optiker, varför har ingen av dem tagit sig an problemet förr? Ett sådant förbiseende kan bara existera i ett system som är konstruerat så att det bara känner igen marknadsprisatt efterfrågan, inte verkliga behov.

Såsom optikerbranschen formerat sig är den ett kondensat av den kapitalistiska logiken.

8 kommentarer:

Kerstin sa...

Du skriver:
varje konsument genom intensiv marknadsföring drivs till att köpa nya glasögon ungefär vart fjärde år.

Hrm, när man kommer över de fyrtio behöver man faktiskt nya glasögon vart fjärde år ungefär. Det är liksom så att synen försämras successivt i den åldern och när man till slut bara ser ett grått streck där man vet att det egentligen står små fina bokstäver på rad, då byter man glasögon. Det behövs ingen marknadsföring för att man ska göra det :-)

Finns idag även svenskar som inte har råd att skaffa sig de glasögon de behöver - dystert nog.

/Approx sa...

Sant, men nya bågar?

Jag har en vän, student, som gått med tejpade skalmar i två år eftersom han inte haft råd att byta.

Blindstyret sa...

Detr skulle vaara till stor hjälp om visssaa bloggare (ingen nämnd...) inte valde så litet typsnitt för löpande text.

Kerstin sa...

blindstyret:
Erik skriver bra, men det är lite trist att han aldrig svarar sina kommentatörer.
Annars kunde han ha talat om för dig att du ganska lätt kan förstora texten i den egen läsare (på din datorskärm), genom att klicka på zoom-in-verktyget. Brukar finnas ett sådant i överkanten när du läser på nätet, vad du nu använder för läsare, IE, Foxfire, Safari?
Jag ser inte heller stilen på somliga bloggar (och nämner heller inga namn :-)), knappast ens med glasögon men jag använder förstoringsknappen.

Erik Berg sa...

Kerstin: jag ska bättra mig på att svara på kommentarer. Jag värdesätter inte minst dina inlägg som är utvecklande.

Blindstyret: Måste erkänna att jag inte hänger med i antydningarna här :) räknas jag in bland dem som använder för litet typsnitt? Jag har funderat på att byta upp mig...

Kerstin sa...

EriK
Du kan väl datorer som befinner dig på Chalmer (eller har jag fått detta om bakfoten?).

Hur stort typsnittet blir avgörs ju i viss utsträckning av vilken upplösning man tittar på den i i sin egen dator.
Jag har min nyaste dator inställd på 1.680 X 1.050 och där är stilen ganska liten, så jag får förstora den för att kunna läsa den. Men jag ser bokstäverna, till nöds.
Tittar jag på den i min gamla dator med upplösning 1.024 x 768 blir texten pytteliten och jag får förstora den flera gånger för att kunna läsa texten. Där ser den ut som små prickar, trots ganska nya glasögon :-).

Blindstyret sa...

Kerstin: Jorå, jag ärr fullt medveten om finesserna i webbläsarna. Själv kör jag Firefox där man kan öka textstorleken mha ett tangentbordskommando. Men det är irriterande att behöva göra, och ibland går sidans formatering åt pipan. Och jag håller med, Erik skriver bra, annars skulle jag inte anstränga mig.

Erik: Jag tror du skulle tjäna på att "uppgradera" (Inte bara för min skull). Raderna i spalten skulle inte bli så långa, vilket ökar läsbarheten.

Erik Berg sa...

Jag har levt i vanföreställningen att jag använde ett ganska stort typsnitt här. Sitter själv ofta vid en 1680x1050 skärm och tycker det ser rätt stort ut, men nu vet jag bättre :)

Kanske är denna min perceptiva förvrängning beroende på att jag gjorde hemsidor på den tiden då små typsnitt (som dessutom inte gick att förstora) var högsta mode. Jämfört med det är det jag använder här enormt.

Bättring lovas i veckan.