Att se

Att inte se ordentligt är handikappande. Redan en lättare synnedsättning, som närsynthet, begränsar förmågan att verka fullt ut i samhället, köra bil, läsa, arbeta. Enligt WHO har mer än 1 miljard människor behov av, men saknar, glasögon. Det leder till, säger en uppskattning, 75 miljarder dollar årligen i nedsatt global produktionsförmåga.

Den miljard som behöver synkorrigering men inte får det, hör till jordens fattiga. För de allra flesta av dem är synfelen relativt enkla att korrigera. Det behövs inte mer än ett begränsat urval av standardlinser för att täcka in den stora majoriteten av synfel, i tillräckligt stora volymer kostar det omkring 15 kronor att tillverka ett par glasögon och ge hundratals miljoner människor en radikalt förbättrad förmåga att studera, arbeta och verka i vardagen.

Det skulle, om det skedde, i ett slag förbättra förutsättningarna för utveckling och utrotandet av fattigdom.

Men det finns ett strukturfel (eller snarare: en helt normal marknadslogik) inbyggt i optikbranschen som gör den oförmögen att tillgodose behovet. Produktion, utveckling och försäljning är inriktad mot ett lönsamt högkostnadssegment i de rika länderna, där ett par glasögon kan säljas för 3000-4000 kronor och varje konsument genom intensiv marknadsföring drivs till att köpa nya glasögon ungefär vart fjärde år.

Den trygga och lönsamma marknaden i de rika länderna gör att det blir jämförelsevis olönsamt, ointressant och riskabelt att tillverka glasögon för befolkningen i tredje världen.

Optikerbranschen är ett illustrativt exempel på vad som händer med sjukvård när den privatiseras. Till skillnad från allmänvården, som i huvudsak drivs i offentlig regi så tillhör de flesta optikerna i Sverige privata kedjor. De tjänar bra med pengar på att sälja dyra bågar och ta ut överpriser för massproducerade standardlinser. Optik är en seriös och viktig gren av läkarvetenskapen, men istället för att ta sin uppgift på allvar så är optikerna verksamma som förmedlare av chicka livsstilsassecoarer och fundamentalt oengagerade i att adressera de verkliga globala behoven.

I Sverige har vi en utbildad optiker per 4700 invånare, i Nicaragua finns det en optiker per 83 000 invånare och i Västafrika en optiker per 400 000 invånare.

I Ghana med 15 miljoner invånare finns det totalt 10 utbildade optiker.

Ungefär femton kronor per par kostar det alltså att tillverka glasögon anpassade för alla typer av synfel om det sker i stor skala. Men kostnaden för slutkonsumenten blir ändå högre, idag, därför att syntestet och den organisatoriska infrastrukturen runt om är dyrt. Det förutsätter en mottagning med en utbildad optiker, avlönad tillräckligt väl för att inte lockas att flytta till västeuropa och tjäna det femdubbla.

Vad som skulle behövas är en global rörelse av ”barfotaoptik”. Den amerikanske uppfinnaren och socialt engagerade designern Saul Griffith har funderat en hel del kring det och tagit fram en relativt billig apparat för att göra synundersökningar och även tillverka linser ”på fältet”. På det sättet minimeras testkostnaden och tröskeln sänks. Optikern kan komma till byn istället för tvärtom. Glasögon kan göras tillgängliga för alla.

Det är ett exempel på hur smart design och engagerade människor kan tänka nytt kring ett problem när de agerar utanför egenintressets ramar och resonerar moraliskt istället för ekonomiskt. Så som homo economicus inte förväntas resonera.

För att plocka ut essensen här: det intressanta är egentligen inte, även om det är spännande, att Saul Griffith gjort en vettig uppfinning, det intressanta är att det inte har skett tidigare. Det finns hundratusentals utbildade optiker, varför har ingen av dem tagit sig an problemet förr? Ett sådant förbiseende kan bara existera i ett system som är konstruerat så att det bara känner igen marknadsprisatt efterfrågan, inte verkliga behov.

Såsom optikerbranschen formerat sig är den ett kondensat av den kapitalistiska logiken.