03 januari 2007

Varför ska vi alls tala svenska?


Folkpartiet i Malmö har motionerat om att andra språk än svenska ska förbjudas under lektionstid.

När folkpartiet lägger dylika förslag så får de, med rätta, en specifik valör. Man kan lätt se framför sig hur lokalavdelningen i Malmö har slagit i stora utspelskatalogen så som partistrategerna i Stockholm lärt dem. Och blåklinten färgas ytterligare lite brunare av spillningen från hjorden av PR-nissar som drar förbi.

Jag tycker förslaget är dåligt, men inte totaltokigt. Eller rättare: jag tror jag förstår hur de tänker. Eller ännu rättare: jag förstår den problembeskrivning som ligger till grund för ett i bästa fall verkningslöst förslag till lösning.

Problematiken ser ut såhär: lärare i skolor i Malmö försöker, såsom de ska, bedriva undervisning på svenska. Elever kommunicerar med varandra – i klassrummet – på språk som läraren inte förstår. Så länge det sker i liten omfattning är det inget problem, det är tvärtom en stor rikedom med tvåspråkighet, men när en majoritet av eleverna pratar med varandra, ropar saker till varandra eller säger saker till läraren på andra språk än svenska, då blir det ett problem. Lärarbloggen Kom till Kritan skriver i ett mycket klokt inlägg:
”Jag har varit med om elever som försökt gå in och störa i samtal mellan elev och lärare, genom att "coacha" eleven på ett språk läraren inte förstår. Jag har hört elever skandera saker, men inte vetat vad de sagt. Jag har varit med om hotfulla situationer där tillmälen på andra språk fått spänningen att eskalera, men där jag som vuxen inte kunnat förstå och rätt ingripa. Situationer där man har helt enkelt använt språket för att stänga ute, för att avskärma och skapa avstånd. Och det tror inte jag är bra. Och, det är det, som jag förstår det, man vill förhindra, genom att i skolplanen skriva in att en lärare har rätt att kräva att man skall tala svenska.”
Så ser problemet ut. Att det är ett problem, obefintligt på de flesta håll men större på andra håll, det kan nog de flesta som har inblick i skolans värld skriva under på. Precis som demokrati förutsätter en levande språkgemenskap, så förutsätter en fungerande undervisning att kommunikationen sker på ett språk som alla förstår. Som alltid är däremot lösningen på problemet beroende av värderingar, världsåskådning och ideologi.

Folkpartimotionens lösning bygger, som all folkpartistisk skolpolitik, på naiva förenklingar. Symbolpolitik istället för långsiktiga substanslösningar, makt i stället för pedagogik.

Att slå vakt om svenskan som förstaspråk i skolan sker inte genom att i en lokal skolplan förbjuda elever att tala andra språk. Att tvinga någon att kommunicera på ett visst språk fungerar, visar all historisk erfarenhet, oftast väldigt dåligt. Det skapar istället spänningar och stigmatiserar modersmålets kultur. Samhället måste istället erbjuda ungdomar från invandrade familjer tydliga motiv - och verktyg - för att att lära sig läsa och använda svenska. Motivera för en ung kille från Irak varför han skall anstränga sig för att lära sig svenska om samtidigt hela hans värld är präglad av familjemedlemmar som blivit utestängda från det svenska samhället? Om han ändå inte kommer få något annat jobb än som taxichaufför eller diskare, om han ändå inte får lägenhet på samma villkor som de infödda svenskarna, om han ändå måste vända i krogkön? Klart att han föredrar att prata på sitt eget språk, där blir han ju respekterad som en människa, inte betraktad som en kuriös brytning med ”tjänstefolk” stämplat i pannan. Varför ska han alls tala svenska?

När arbetarklassen och arbetarförfattarna erövrade svenska språket skedde det inte därför att överheten tvingade dem, det skedde därför att språket var vägen ut, och upp, därför att folkrörelserna fyllde arbetarklassen med en lust att lära för att erövra makten över sina liv och över samhället. Förutsättningen var en rörlighet: klassbarriärer revs, det fanns en mening med att skola sig, den som lade möda på att lära sig hantera språket kunde verkligen komma någon vart. För invandrare i Sverige idag erbjuds inte den rörligheten.

Recepten för att bryta problematiken i Malmös skolor måste därför av nödvändighet vara mer långtgående än folkpartiets utspel: det handlar om att bryta den sociala och ekonomiska segregationen, att bryta upp de många stängda helsvenska rummen, på allvar bekämpa diskriminering och rasism och att förbättra svenska- och hemspråksundervisningen med mer resurser.

Men som sagt, folkpartiets förslag är inte helt totaltokigt. Det skulle, om man skall tolka det konsekvent, kunna föra det goda med sig att IB-programmet, där all undervisning bedrivs på engelska, försvinner från Malmös skolor. IB-programmet har smort munlädret på en generation av anglofiler, drillade till att kommunicera på det nya härskarfolkets språk, men, ironiskt nog, med bristande kunskaper i skolans kärnämnen.

Om man är bekymrad om svenskans överlevnad, och det finns goda skäl till att vara det, är det åt det hållet - uppåt - man måste rikta uppmärksamheten. Där finns de som har ett intresse av att undergräva språkgemenskapen. Som Olle Josephson, föreståndare för Svenska språknämnden, skriver i en mycket läsvärd artikel publicerad i Ordfront 2001:
”Ungefär 3,5 procent av alla Sveriges gymnasister läser sina kurser på engelska, fast de har svensk läroplan och svenska lärare. Det kan låta marginellt, men betänk att det är nästan lika stor andel av en årskull som tog studenten 1950! Och båda grupperna kommer ur jämförbara sociala skikt. Gymnasister från övre medelklass är starkt överrepresenterade i de engelskspråkiga i klasserna, ett av de effektivare sållningsinstrumenten i den nya segregationsskolan.”
Och, i samma artikel:
”Engelskan tar över centrala samhällsområden. Allra synligast är det inom naturvetenskaplig forskning: avhandlingar och artiklar skrivs alltid på engelska, och kanske nittio procent av alla forskarseminaner på en naturvetenskaplig institution vid ett svenskt universitet hålls på engelska. Många naturvetare har betydligt svårare att formulera sig med klarhet och precision om sin vetenskap på sitt svenska modersmål än på engelska. Ska de delta i svensk debatt om genteknik, växthuseffekter eller nötboskapsepidemier är de i händerna på informatörer och vetenskapsjournalister. Dessutom blir de ofta helt enkelt sämre forskare, eftersom det är svårare att begripa svåra ting på annat språk än sitt modersmål.
Också arbetslivet anglifieras raskt. Flertalet privatanställda svenskar arbetar troligen i företag med engelska som koncern- eller företagsspråk. Företag går dagligen - och mycket obekymrat - över till engelska som sitt officiella språk.”
Ett litet språkområde är alltid hotat och måste alltid försvaras om det skall överleva. Överlämnat åt marknadskrafterna riskerar svenskan att reduceras till ett utarmat vardagsspråk medan eliterna och specialisterna övergår till engelskan. Det hotet är inte nytt, den svenska eliten har alltid velat leka européer och helst talat Franska eller Tyska. Idag är det engelska.

När eliten själv signalerar att svenskan är överflödig, att det är engelska som gäller för den som vill räknas, hur ska man då någonsin kunna motivera unga invandrare att lära sig ett utdöende språk för att försöka passa in i ett samhälle där de bara erkänns som andra klassens medborgare?

Andra bloggar om: , , ,

11 kommentarer:

Anonym sa...

Men skriv på engelska då!

Andrey sa...

Otroligt välskrivet.

K sa...

Mycket klokt skrivet om folkpartiets förslag.

Men jag anser inte att det finns någon som helst risk för det svenska språket. Som du själv påpekar har det hänt tidigare att eliten har velat tala andra språk, som franska och tyska. Vi betraktar knappast de spår som det har satt i svenskan som en degenerering, och det ledde inte till att vi bara hade svenskan kvar för att tala om vardagliga saker.

Anonym sa...

Att tyskan och franskan aldrig trängde ut svenskan betyder inte att inte engelskan skulle kunna göra det i en framtid. Rolig poäng i bloggen att folkpartiet råkar hota sina egna elitgruppers engelskundervisning, när partiet bara ville slå nedåt som det brukar. Så tokigt det kan bli!

K sa...

Svenska är ett av de större språken i världen om man ser till att det förmodligen finns omkring 6000 språk. Det finns nog inga exempel på att ett så spritt, förankrat och använt språk har trängts ut av ett ännu mera spritt språk. Förmodligen står 5000 andra språk på tur att dö ut innan svenskan.

Detta betyder inte att vi inte ska se till att vi kan tala om alla ämnen på svenska. Det ska språkvårdare och terminologer hjälpa oss med och till det ska vi tränas i alla utbildningsämnen. Insatser som att förbjuda andra språk, eller att upphöja svenska till nationalspråk är däremot fullständigt meningslösa.

Kerstin sa...

Jag har skrivit om svenskan och om universitetsutbildning på G:a Motvallsbloggen. Kan läsas här

Det är ett faktum att man inte förstår exakt på ett främmande språk som man lärt sig som vuxen eller halvvuxen, även om man tror det. Man tänker alltid effektivare på modersmålet.

Anonym sa...

Hur når man dig?

Tack för allt bra du skriver på denna blogg!

Skulle vilja tipsa dig som blivande arkitekt om Helle Kleins krönika på sidan: http://www.aftonbladet.se/vss/ledare/story/0,2789,969489,00.html.

Om när man planerar nya köpcentrum, att också planera in för kultur!

Ett tips för ett inlägg eller för att kanske ägna dig åt eller influera andra arkitekter att göra!!

Från lärare, pianopedagog faktiskt, som gillade detta ditt inlägg om språk. Jag tycker inte alls om Jan Björklund och de idéer han fört fram under alla år han synts i media (barn och ungdomar behöver få använda alla sina språk och ev. utveckla såna de inte ännu utvecklat, ha så många möjligehetr att uttrycka sig på som möjligt: bild, musik, dans, teater, språk osv Själv gick jag parentetiskt NV-programmet och kom också in på Chalmers en gång i tiden, på arkitektprogrammet).. Tror inte alls på detta nyauktoritära! Och tror på elevdemokrati, som du också skrivit om...

Tack för alla bra inlägg igen.

/Approx sa...

K: Nej, jag tror inte att svenskan som språk håller på att försvinna. Och om så skedde skulle jag förresten inte gråta blod, jag hyser inga särskilda sentimentala bindningar till svenskan, även om någonting isåfall skulle behöva göras för att rädda vår förståelse för vårt kulturarv och den historia som skulle bli otillgänglig när vi bytte språk.

Det jag är orolig för är att den språkgemenskap som är nödvändig för ett demokratiskt samtal och jämlik tillgång till alla samhällets sfärer, försvinner. Här i Sverige är den språkgemenskapen uppbyggd kring det som är den stora majoritetens gemensamma språk: svenskan. En fungerande språkgemenskap förutsätter att hela samhället använder sig av samma språk när gemensamma angelägenheter avhandlas. Vad händer med den demokratiska insynen om det krävs mycket goda engelskakunskaper för att överhuvudtaget hänga med i den naturvetenskapliga diskussionen? Det är en vanlig kolonial erfarenhet att statsapparaten använder ett annat språk - franska, engelska, portugisiska eller tyska - än folket.

Nu sker det som Kerstin skrev belysande om på den här länken, att akademierna, specialisterna, storföretagen och eliterna, överger svenskan. Många akademiska avhandlingar ges enbart ut på engelska. På institutionerna reduceras svenskan till det språk som talas under kafferasten.

Själv tror jag att en språklag á la Språkförsvarets utkast vore ett bra verktyg för att tydliggöra hur svenska språket skall behandlas i officiella sammanhang, men också för att stärka skyddet för minoritetsspråken. Paradoxen nu är att svenskan inte är något officiellt språk i Sverige, men är det i Finland och EU.

Kommittén för svenska språket har också föreslagit (SOU 2002:27) en språklag som bland annat ämnade reglera att avhandlingar författade på engelska ska innehålla en fyllig sammanfattning på svenska. Regeringens valde i sin proposition förra året att inte föreslå någon egen lagstiftning, men samtidigt undeströk Pagrotsky att det inte handlade om något principiellt motstånd mot en språklag. För närvarande är behandlingen av frågan uppskjuten. Vi får väl se. Men jag tror det vore bra.

/Approx sa...

Anonymous: Tack för uppmuntran! Och tack för länken.

Helle Klein sätter fingret på en central problematik: hur upprätthåller/återskapar vi en icke-kommersiell offentlighet idag?

Några problem:

1) De köpmannaföreningar och investmentbolag som utvecklar köpcentrum, har inte något intresse av att planera in offentliga mötesplatser eller kulturplatser i anläggningarna. Tvärtom: det tar upp yta och drar fokus från kommersen Skall det ske måste stadsbyggnadskontoren kräva det, skall de kräva det måste de ha stöd i lagstiftning. Kanske en kvot: för X antal kvadratmeter kommersiell yta skall fastigheten erbjuda X antal kulturlokaler? Lagstiftarna vågar inte ställa sådana krav idag.

2) Köpcentrum är inte offentliga platser, de är privata områden med följden att den plats dit det offentliga stadslivet i allt högre grad flyttat, organiseras enligt bestämmelser upprättade av en privat fastighetsvärd. Där är t ex inte öppet för de opinionsyttringar som är tillåtna på stadens gator. Kanske är ännu en frihetslagstiftning nödvändig: en offentlighetslag för att att köpcentrum och gallerior skall vara lika tillgängliga för olika grupper och aktiviteter som gatan?

Bloggen Vänstra stranden har lyft en diskussion om vad som händer när det offentliga livet flyttar från staden till köpladan. Håller som bäst på och reflekterar över det. Återkommer med ett inlägg i ämnet.

Jag nås på erik@lindgrenberg.com. Ska lägga in en länk till mailen.

Anonym sa...

Hej, Erik!

Mycket intressant det du skriver om svenskans förändrade ställning. Det är precis det som vi i Nätverket Språkförsvaret uppmärksammar, och som nu börjat få uppmärksamhet för frågorna genom ett antal arrangemang och artiklar de senaste två åren.
Titta gärna in på vår hemsida www.sprakforsvaret.se/sf , där det finns det mesta i språkfrågorna. Du får gärna höra av dig till någon av oss kontaktpersoner, eller direkt till mig olle.kall@swipnet.se , för frågorna är så viktiga att alla behövs i frågan om ett gemensamt språk, från vänster till höger, när eliten gärna flyr till engelskan och vi låter oss språkligt "självkoloniseras" i Sverige, inte minst i den högre utbildningen!

Olle Käll, Gävle

Anonym sa...

Ja jag tycker vi skjuter alla svenskar så får vi se vilket språk som tar över. Varför ska Sverige vara svenskt och varför ska svenskarna få leva? Nej om Förintelsen bara gäller onda, som svenskarna, så är ju utrotningen god. ...Eller?