Över isbädden

Den väldiga Antarktiska kontinenten är över 14 miljoner kvadratkilometer stor, med en total befolkning på ungefär 1000 personer vintertid och som mest 4000 sommartid (varav en fjärdedel bor på Amerikanska McMurdo Station).

Som ofta i den yttersta frontlinjen är det i första hand statligt finansierade vetenskapliga och militära organisationer som bedriver verksamhet här. Kommersiellt är det ointressant. Wikipedia listar 86 forskningsstationer, varav 37 har verksamhet året om. Svenska Polarforskningssekretariatet har två, små: Wasa och Svea.

Den brittiska forskningsstationen Halley, en av de större fasta bosättningarna, grundades 1956 vid Halleybukten. Sedan dess har fem baser funnits på samma plats, de första fyra har alla begravts under snön. Halley V, den nuvarande stationen, har sina huvudbyggnader på plattformar och varje år ägnar besättningen en dryg arbetsmånad åt att hissa upp dem ytterligare en bit för att undkomma den ständigt drivande snön.

Forskningen vid Halley är fokuserad på meteorolgi, glaciärologi, seismologi, och radioastronomi. Det är mycket relevant forskning, de kontinuerliga meteorologiska mätningarna har skapat en värdefullt statistik över atomsfärssammansättning och vädertrender under de senaste 50 åren, som bidragit till förståelsen för hur människan påverkat det globala klimatet. Det var mätningar av ozonhalter i stratosfären från Halley som ledde fram till upptäckten av ozonhålet, vilket sedemera resulterade i Montrealprotokollet och ett förbud mot användandet av freoner.


Det är med andra ord en investering som har betalat sig. Stationen kan också lära oss mycket inför framtida stationer på Månen och Mars. Ur många väsentliga aspekter är Halley funktionellt sett mycket lik en månbas. Samma kompakta dimensioner och en relativ självförsörjning som måste upprätthållas under långa delar av året. Förnödenheter från omvärlden får man bara en gång om året. Arbetsytor, avskilda privata utrymmen och fritidsutrymmen måste samsas med teknisk utrustning i en kompakt station vars form programmeras av stränga omvärldsförutsättningar: -10 °C sommartid och ner till – 55°C vintertid. Under 105 av årets dagar stannar solen under horisonten.


Halley står på en isbädd som driver nordväst ned från kontinentryggen med en hastighet av ungefär en halv kilometer per år. Efter 2010 bedömer glaciärologerna att risken ökar för en massiv ”kalvning” av den isbädd stationen står på. Halley V fungerar visserligen fortfarande väl, men för att inte ta några risker har man bestämt sig för att omgruppera verksamheten till Halley VI, nästa generation av stationen som ska stå färdig 2010.


Länge var det här ingenjörernas domän, vad kunde en arkitekt tillföra till en strängt nyttomaximerad utpost med minimala utrymmen för extravaganser? Och vem bryr sig om exteriöruttryck när närmsta granne bor 200 mil bort? Från och med Halley VI har dock arkitekterna fått vara med, den nya stationen har tillkommit genom en arkitekttävling arrangerad av Brittish Antarctic Survey som i konkurrens med 86 andra förslag vanns av ingenjörskontoret Faber Maunsell och Hugh Broughton Architects. Det syns, och det är stärkande för professionen att det så tydligt märks att det här är en skapelse där någon har tänkt lite längre än bortom de rena ingenjörslösningarna. Arkitekterna har en roll även längst fram, längst ut.



Halley VI kommer bestå av åtta moduler sammanbundna som vagnarna i ett tåg genom korta korridorer. Modulerna står på hydrauliska ben, monterade på skidor, så att stationen både kan höjas när snön stiger, och omlokaliseras till ny position allteftersom isen driver åt nordväst.

Vagnarna i ”tåget” är färgstarka individer, distinkta fläckar på den vita antarktiska duken.


De första modulerna, räknat från norr, innehåller sovrum och tvättrum samt ett avkopplingsrum med en panoramavy mot norr. Det senare är ett viktigt tillskott, en av de stora vinsterna med arkitektinblandningen. Utblickar och utsikter är viktiga för att hantera den klaustrofobiska psykosociala stress som isoleringen leder till.



"Sleeping module"

Därefter följer ”kommandomodulen” som innehåller entré, kommunikationscentral och dataservrar, läkarstation och kontor.

Science Office

Den här modulen är i sin tur kopplad till den röda huvudmodulen som har två våningsplan. Här finns de flesta av stationens gemensamma sociala funktioner och ett stort panoramafönster mot öster för att och erbjuda ännu en panoramavy över istäcket och polarskenet. På nedervåningen finns en lounge, kök, matsal och matförråd, på övervåningen finns gym, TV-rum, konferensrum och datasal. Här finns också en mindre odling som erbjuder besättningen den enda grönska till beskådande på hela kontinenten, såväl som "up to 3 fresh salads a week".

Central Module

Living Module

Conference Room

Efter “huvudmodulen” följer två moduler som inrymmer energiförsörjning, dieselgeneratorer, batterier och underhållssystem, vattenreningsverk, och sopåtervinning.

Bakom dessa följer två vetenskapsmoduler som innehåller kontor, verkstäder och laboratorier.



Alla människans bosättningar ligger längs ett spektrum av olika grad av nödvändig design. I ett strängare klimat måste designen drivas längre, medan det i ett gynnsamt klimat räcker med en enkel hydda. På Antarktis vässas de tekniska förmågorna till det yttersta, en nyttig övning för framtiden.

Andra bloggar om: arkitektur, Antarktis, BAS, Halley