Den sjuka ojämlikheten

Den kloke Gunnar Ågren, Folkhälsoinstitutets generaldirektör, har en blogg som jag följer. Den är väluppdaterad och relevant. Det är alltid roligt med generaldirektörer som inte enbart är goda administratörer utan också drivs av ett patos. Idag skriver Gunnar Ågren under rubriken ”Ett folkhälsans julevangelium” om boken ”The Impact of Inequality – how to make sick societies healthier” (2005) av Richard Wilkinson.

Andreas Malm skrev väl om boken redan för ett år sedan. Motvallsbloggen har kommenterat och Lena Gunnarsson har intervjuat Wilkinson i Flamman.

Richard Wilkinson är professor i medicinsk epidemologi vid universitetet i Nottingham och känd för sin forskning kring sambandet mellan ojämlikhet och hälsa. Hans teori, underbyggd av forskning, är att ojämlikhet skapar ohälsa och att mer jämlika samhällen är hälsosammare att leva i.

Han har förstås väckt ont blod i de kretsar som hävdar att ojämlikhet är nödvändigt för ekonomisk utveckling.

Gunnar Ågren sammanfattar:

”Wilkinson menar att den viktigaste förmedlande länken mellan ojämlikhet och ohälsa är kronisk stress. Den som befinner sig långt ner i samhällets statushierarki och har låga inkomster och lite inflytande utsätts för mycket mer stress och har sämre möjligheter att handskas med den än den som har rikedom, inflytande och god utbildning. Kronisk stress leder i sin tur ökad känslighet för infektioner, ökad risk för psykisk ohälsa, ökad benägenhet att använda droger eller andra ohälsosamma beteenden, ökad risk för hjärtsjukdom och diabetes.

Wilkinson hävdar också att ojämlikheten och den kroniska stress som den innebär påverkar hela samhället negativt. Människor blir mer våldsbenägna och otryggheten i samhället ökar kraftigt. Konsumtion blir allt mindre en metod att tillgodose grundläggande behov och istället ett medel att betona vår plats i statushierarkin.”

Den rika delen av världen har under 1800- och 1900-talet fått en kraftigt höjd materiell standard i takt med den utveckling som skett när kunskap och vetenskap tillämpats på teknologi. Vi lever idag på en standardnivå som tidigare generationer inte ens kunde drömma om. När det kommer till medicinska åtgärder för att klara sjukdomar och olyckor lever en vanlig student i Sverige idag bättre än Europas kungligheter för 200 år sedan. Men ojämlikheten i sig gör ändå att ohälsan består och inom vissa grupper i de rika länderna ökar:

”För inte så länge sedan sågs knappheten på resurser som ett avgörande hinder för både hälsa och välbefinnande. Så är det naturligtvis fortfarande på många håll i världen men i de rika länderna kan vi konstatera att många människor mår dåligt, och till och med sämre än tidigare, trots ett materiellt överflöd.

Samtidigt har inte inkomstskillnader mist sin betydelse. Inom de olika länderna är det fortfarande de rika som har mycket bättre hälsa än de med lägre inkomster. Wilkinson påpekar fattiga färgade i USA har lägre medellivslängd än genomsnittet i Bangladesh trots att deras absoluta inkomstnivå är mycket högre. Slutsatsen som Wilkinson drar är att det är den relativa fattigdomen snarare än den absoluta som är viktig för folkhälsan i vår del av världen.”

Detta enkla faktum får aldrig släppas: kampen för jämlikhet handlar inte om att vi vill ha lika många lyxbåtar som överklassen utan om att vi vill leva ett gott, värdigt, liv. Ojämlikhet i sig genererar ohälsa och därför måste den bekämpas. Ett modernt samhälle kan inte, bör inte, tolerera det slöseri med mänskligt liv som det innebär att människor dör i förtid eller långtidssjukskrivs på grund av klassrelaterade sjukdomar. Det är helt enkelt bättre ekonomi med ökad jämlikhet. Som Andreas Malm skriver:

"Graden av jämlikhet är det gravitationscentrum som styr de sociala relationernas kvalitet. I ett ojämlikt samhälle måste de nedvärderade ständigt försöka hävda sig för att återupprätta sitt värde, vilket - här kastar Wilkinson ur sig nya omgångar empiri - uttrycks i högre nivåer av våldsbrott, kvinnomisshandel och rasfördomar, ja, till och med fortkörning, könssjukdomar, bråk på skolgårdarna; klassamhällets fundamentala krigstillstånd sätter tonen. I mer jämlika samhällen är däremot alla sådana fenomen ovanligare - medan i stället deltagande i föreningsliv och tillit till andra människor skjuter i höjden."

Sverige är på intet sätt undantaget från skillnader i hälsa till följd av ojämlikhet. Tvärtom. Den som gör sig mödan att gräva i kommunal statistik kan hitta förfärande stora skillnader mellan olika stadsdelar inom samma kommun. Här är en jämförelse mellan sex kommuner inom ramen för samma svenska välfärdsstat:


Ohälsan är i hög grad knuten till klass, kön och vilken typ av arbete man har. LO gör en gedigen genomgång av det i rapporten Ohälsans trappa (OBS: Direktlänk till PDF) från 2004. Ett exempel är förslitningsskador:

Sjukdom i skelett eller rörelseorgan med svåra eller mycket svåra besvär är fem gånger vanligare bland kvinnliga arbetare än bland manliga högre tjänstemän i åldersgruppen 45-64 år.

I åldersgruppen 45-64 år är svår värk i skuldror, nacke eller axlar nio gånger vanligare bland kvinnliga arbetare än bland manliga högre tjänstemän.

Svår värk i rygg, höfter eller ischias drygt tre gånger vanligare bland kvinnliga arbetare än bland manliga högre tjänstemän.

”Värk överallt” är elva gånger vanligare bland kvinnliga arbetare än bland manliga högre tjänstemän.

LO:s egen sammanfattning av situationen lyder i samma rapport:

”Resultaten visar med närmast bedövande tydlighet att hälsan har ett utomordentligt starkt samband med yrke. Vad gäller praktiskt taget alla mått på hälsa ligger arbetare sämst till. Arbetarkvinnorna är i de allra flesta avseenden alldeles särskilt utsatta för dålig hälsa. [...] Hälsan är mycket kraftigt klasskiktad.”

Allt detta är värt att påminna om när högerpopulisterna i regeringen skriar om att sjukskrivningarna måste ner och folk skall ut i arbete. Ja, gör någonting åt ojämlikheten då, för där finns roten till problemet.