Bauhaus, öppna sinnen

Idag är det på dagen 80 år sedan Bauhausskolan flyttade från Weimar till sina egna lokaler i Dessau. Det är ingen överdrift att påstå att Bauhaus mer än någon annan skola under 1900-talet kom att påverka den moderna arkitekturens utveckling. Bauhaus var den första egentliga designskolan, hantverket förenades med tekniken och utvecklades i riktning mot att ta fram prototyper för en industriell massproduktion. Tonvikten förskjöts från en expressiv formgivning till en sakligare form med fokus på funktionalitet. ”Konst och teknik en ny enhet" löd slagordet.

Bauhaus kom därigenom att svara bättre mot den tekniska utvecklingens möjligheter och moderna behov.



Fram till Bauhaus, om man vill hårddra, gick teknik och form i en alltmer besvärande otakt. Utbildningarna hade sitt fokus på de vackra konstarterna - beaux-arts - och lärde ut ett historiserande perspektiv där en exakt kopiering av mästarna, inte kreativt i frågasättande, var utbildningens mål. Det var inte vad industrin och massamhället behövde. Det var inte heller vad den moderna politiska arbetarrörelsen sökte för att manifestera sina visioner om jämlikhet. Konstarterna - och i synnerhet arkitekturen - stod inför att reduceras till en marginalföreteelse för de besuttna eller att anamma massamhällets möjligheter och ställa sig i majoritetens tjänst

Bauhaus införde en modern pedagogik som sedan dess bildat skola på i stort sett alla arkitektutbildningar. Första terminen gick eleverna en förkurs som syftade till att ”öppna deras sinnen” och ta bort förutfattade meningar om konsten och dess uttrycksmedel. Experimentet och det egna praktiska arbetet stod i centrum. Det var ett fullständigt brott med den traditionella vägen där respekten för föregångarna och vackra ritningar stod i centrum. Såhär minns en av eleverna sin första övning under förkursen:

”...Josef Albers kom in genom dörren med en bunt tidningar under armen som han delade ut till eleverna. Sedan sade han ungefär så här till oss. ’Mina damer och herrar, vi är fattiga och inte rika. Vi kan inte slösa med material eller tid. Vi måste få ut så mycket som möjligt av så lite som möjligt. All konst börjar med ett material och därför måste vi först ta reda på vad man kan göra med ett visst material... jag vill att ni ska ta det här tidningarna och göra något mera av dem. Jag vill att ni ska respektera materialet som sådant och använda det på ett förnuftigt sätt – bevara dess inneboende egenskaper. Kan ni klara er utan knivar och saxar och lim, desto bättre. Lycka till!”

(Ur Neumann, E: Bauhaus and Bauhaus people, 1970, sid 196, via Olle Svedberg, Planerarnas Århundrade)



De ledande profilerna vid Bauhaus, Walter Gropius, Adolf Meyer, den vänsterradikale Hannes Meyer och Mies van der Rohe var tongivande i omdaningen av arkitekturens fokus. Bland eleverna passerade många av de som skulle komma att ge en modern form åt 1900-talets rekordår. Under blomstringsperioden var en tredjedel av eleverna kvinnor.

Under Hannes Meyers två år som rektor (1928-30) vreds fokus ytterligare ett snäpp i riktning mot konkreta studier av samhällsförhållanden som starpunkt för allt arkitekturarbete. För Meyer var arkitektur "design av livsprocesser" och skolans elever fick på ett vetenskapligt vis undersöka möjliga framtida levnadsvanor och utformningen av bostäder för vanligt folk. Det var en helt ny ingång för en arkitekturskola. Ur detta föddes bland annat de första loftgångshusen i Dessau.



Bauhaus levde ett hastigt liv mellan 1919 och 1932, under hela sin korta existens var den häftigt kritiserad och motarbetad av konservativa krafter. När nazisterna tog makten i Dessau 1932 beslöt de att lägga ner skolan som delvis finansierats med kommunala medel.

Själva byggnaderna i Dessau, ritade av Walter Gropius, är modernistiska ikoner som tillsammans med typografi och formgivning av skolans publikationer manifesterade brottet med historicismen. Funktionella, standardiserade, osmyckade, ljusa, med betonad horisontalitet och ett framhävande av den underliggande industriella regulariteten, utamanade de det traditionella och bröt väg för det nya.



Byggnaderna användes endast i sex år innan skolan tvingades lägga ned. Därefter kom de att användas bland annat som träningslokaler för Nationasocialistiska distriktsledare och som centrum för Albert Speers Byggnadskommitté.

Idag är Bauhaus i Sverige i första hand känt som tillhandahållare av billiga gersågar och annat byggmateriel. Ironiskt och fullkomligt logiskt.


Andra bloggar om: Bauhaus, arkitektur, politik, historia, design