05 december 2006

Tillbaka till månen


En av de få vettiga saker som kommit från George W. Bush är det tydliga budskapet att USA skall återvända med astronauter till månen omkring 2020. Idag berättade NASA om sina planer för vad man egentligen vill göra när man väl kommit dit. Det har funnits farhågor att det skulle bli ännu en flaggmission, en dyrbar utflykt för att fylla fickorna med sten, ta några foton och sedan åka hem igen.

Men NASA har tänkt efter och konsulterat både andra länders rymdorganisationer och näringslivet. Ambitionen är att etablera en permanent station, säger NASA-chefen Shane Dale. Och bättre ändå, inspirerade av det lyckade samarbetet kring internationella rymdstationen, ISS, har man bestämt sig för att det ska vara i form av en ”open architecture” där andra länder och privata företag kan plugga in sig och med förenade krafter expandera och utveckla basen. NASA:
“The United States would develop rockets and spacecraft to get people to the Moon and establish a rudimentary base. There, other countries and commercial interests could expand the outpost to develop scientific and other interests.

The agency envisiones a base at one of the lunar poles, to take advantage of the near-constant sunlight for solar-power generation, and giving it an “open architecture” design to which others can add the capabilities they want”
Det låter nästan för bra för att vara sant. Kanske är det ett sätt att sälja in ett projekt NASA inte själva har råd med, men vilka orsakerna är spelar mindre roll, det viktiga är att det ser ut att bli ett multinationellt åtagande. NY Times igen:
“Ms. Dale said she and other NASA officials would spend part of next year visiting potential partners in the lunar project, including the space agencies of Europe, Russia and Japan, to see what they might want to contribute.”
Viktigt är samtidigt den öppna formen som bygger på en lärdom från ISS. Stora samarbeten där man måste vänta på varandra riskerar att bli tungrodda och tröga. Den öppna arkitekturen skapar istället ett tryck på de nationella rymdorganisationerna att överträffa och hinna före varandra:
"Different aspects of a lunar base might come from many individual or bilateral agreements between the United States and other nations, she said, rather than following the model of the space station of having many partners signing one agreement."
Har man inte funderat kring det innan, och det gör man kanske inte till vardags om man inte är SF-nörd, kan det verka märkligt att etablera en bas på månen när vi har mängder av problem att lösa på jorden. Den motsättningen är falsk. En månbas är nödvändig för att sätta våra teknologiska förmågor på prov och driva utvecklingen inom en mängd vetenskapsgrenar. Enbart förstudierna för att förbereda en bemannad resa till Mars sysselsätter idag biologer, ingenjörer, designers, psykologer och många andra grupper med funderingar som har vidare implikationer även för livet på jorden. Ur deras forskning kommer insikter om mikrobiologi, materialkunskap, gruppdynamik och mycket annat.

Därtill måste läggas argumentet - ett för min del helt avgörande argument - att så länge vi alla lever på jorden så är människan sårbar. Vi har alla ägg i samma korg och det är inte så smart. En global katastrof, som ett kärnvapenkrig, en jättemeteorit eller en överhettad planet, riskerar att antingen kasta oss tillbaka till stenåldern eller utplåna oss helt. Så vitt vi vet är vi det enda liv som finns i universum, man behöver inte vara andligt lagd för att anse att vi har ett ansvar att göra vad vi kan för att se till att det livet – vi – överlever.

Richard J. Gott har en annan argumentation i New Scientist (Och det finns 100 andra argument). Han skriver att de första orden som uttalades på månen 1969 var på engelska. Inte för att England skickade astronauter till månen, utan därför att England etablerade en koloni i nordamerika för fyra hundra år sedan. Kolonier är en strålande investering och har potentialen att grunda andra kolonier, skriver han och understryker att det inte kräver mycket mer än politisk vilja:
“Launching as many tonnes into low-Earth orbit in the next 50 years as we have in the last 50 could provide a sufficient basis for establishing a self-supporting Mars colony.”
En marskoloni är nästa steg. Månbasen är det första, helt nödvändiga, steget. Otroligt glädjande därför att NASA idag gav besked: det blir en permanent bas och inbjudan att vara med går ut till fler.

Sverige? Vi kan göra det om vi vill. Frågan är om det finns någon inom politiken som bryr sig.

För övrigt har denna bloggs ägare utsett denna vecka till rymdvecka, vilket logotypen längst upp markerar. Anledningen är förstås Christer Fugelsangs förestående rymdfärd på rymdfärjeuppdraget STS-116/ISS-12A, i Sverige under benämningen Celsius. Idag är det 3 dagar kvar. Må Rymdfeber råda!

Andra bloggar om: , , ,

4 kommentarer:

Anna sa...

Jag har rymdfeber!

Thomas E sa...

Frågan är ju hur seriös GWB var när han snackade om det där. Om man adderar ihop kostnaderna för att demokratisera mellanöstern och sänka skatterna så finns det inte så mycket pengar kvar för ambitiösa rymdprojekt. Detta speciellt om Kina minskar sina inköp av amerikanska statsobligationer. NASA får nog åka omkring i sina gamla rymdfärjor i några år till, innan allt läggs ner.

Anna sa...

http://gudmundson.blogspot.com/2006/12/nu-r-det-krig.html

Anonym sa...

Problemet är bara att var än massmördarstaten USA, ett land som vilar på benen av femtio miljoner mördade ursprungsinvånare och ett otal miljoner i andra länder, sätter sina fingeravtryck blir resultatet amerikanskt, en koloni på månen blir en anglo-amerikansk koloni eftersom man inte vill eller förmår samarbeta med andra på jorden.

Hela ISS-programmet har, fast västmedia rapporterat föga, inte skötts från USA/EU utan från Moskva med Ryska reguljära raketer och rysk rymdteknologi, även den överlägsen den amerikanska (minns tex.Mir). När det amerikanska utdaterade fiaskot låg nere åkte deras och EUs astronauter gratis med ryssarna upp till ISS (amerikarna slapp betala, när de fick göra rätt för sig hette det att ryssarna var "opålitliga")även idag åker merparten från kosmodromen i Baikonur varifrån förnödedheterna också skickas med Progress-färjorna.

Utan rysk erfarenhet teknologi och know-how och pengar kommer vare sig EU eller USA att kunna bygga någonting överhuvudtaget på månen och med USA/EUs senaste "drang nach osten" och hot om rymdvapensystem att behärska sina ockupationer på jorden har man visat sig omogna för sådana samarbeten.

Troligtvis och när den ryska färjan "Kliper" är klar för serieproduktion, blir det snarare ett Ryskt-Kinesiskt samarbete med andra stater främst inom CIS som kommer att realisera

månprojektet, månen tillhör ju som bekant inte McDonalds & Co utan alla oss människor oavsett hudfärg på jorden.