Vem är lämplig som JK?

Återigen har det stormat kring JK, Göran Lambertz. Han är ”olämplig som justitiekansler” och ”orsakar irreparabel skada för svenskt rättsväsende” skriver Inger Nyström, Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud på DN-debatt.

Justitiekanslerns uppgift är att vaka över att myndigheterna, både kommunala och statliga och deras tjänstemän följer lagen. Han är den ende som kan väcka talan för att avsätta ledamöter i HD och Regeringsrätten och den ende som får väcka åtal i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.

Genom ämbetets snart 300-åriga historia har JK både verkat som justitieminister, riksåklagare och statens advokat. Samt som rättsvårdande myndighet. Idag är det de två senare uppgifterna som åligger JK. Att förena de delvis motstridiga uppdragen är inte alltid enkelt.

På en sådan post, precis som på Riksrevisionen, behövs en person med ovanlig integritet, orädd för att ta konfikter och göra sig till ovän med starka krafter. Det är intressant att det i viss utsträckning är ungefär samma grupper som hyllade Inga-Britt Ahlenius frispråkighet som chef på Riksrevisionen som nu retar sig på Göran Lambertz dito.

Lambertz är en udda jurist. Han varken ser ut eller beter sig som jurister brukar. Han är dessutom en av få svenska toppjurister som inte är rekryterad direkt ur borgerligheten. Pappan var järnvägstjänsteman och mamman var sömmerska. Han uttalar sig gärna i media, men inte utan en genomtänkt strategi. Bland det första han gjorde som nyutnämnd Justitiekansler 2001 var att skriva en mediepolicy, som SvD refererar:

”Där står det att han alltid ska svara på frågor om hur och varför han fattat sina beslut och att aldrig säga nej till sådana spörsmål. Där står också att han ska säga nej till intervjuer om privatlivet och att aldrig delta i tv-program som inte handlar om arbetet och där han riskerar att göra sig löjlig.”

Tjänstemän som redovisar sina bedömningsgrunder offentligt är vi inte bortskämda med. Och för HD:s del gäller nästan ingen allmän insyn alls. Varför? Därför att det är tveksamt att offentligt återge hur ett beslut är grundat? Nej, all jurudik är en fråga om tolkningar och rättssäkerheten mår bra av att dessa redovisas. Snarare handlar det om att så få tjänstemän eller jurister vågar riskera den efterföljande debatten.

JK är ett speciellt uppdrag som fordrar en speciell typ av jurist. En med stark rättskänsla, en som vågar sticka ut hakan. Det är också en ovanlighet, med byråkrater som har integritet nog att lyfta känsliga diskussioner. Det har Lambertz gjort, både om ljugande inom polisen och om jusitiemord. Utan att peka ut någon har han ändå satt fingret rakt i ögat på en känslig offentlig lögn: Det finns poliser som ljuger i domstol och håller varandra om ryggen, samt, det sitter med största sannolikhet oskyldigt dömda i svenska fängelser.

För detta har JK beskyllts för att undergräva förtroendet för rättssamhället. Snarare tvärtom! Han visar att det inom de rättsvårdande myndigheterna finns en medvetenhet om problemet. Det, åtminstone i mina ögon, ökar förtroendet för att systemet strävar efter att fungera.

Om det är någonting som orsakat irreperabel skada för svenskt rättsväsende så är det den långa processen efter Göteborgsdemonstrationerna, där mängder av personer som var på fel plats i fel sällskap vid fel tillfälle hamnat i fängelse samtidigt som inte en enda polis dömts för de tjänsteförseelser som det fanns tusentals vittnen till. En sådan godtycklighet eller särbehandling i rättsskipningen skadar förtroendet för rättssväsendet långt värre än vad en kritik mot detsamma från JK gör.

Till sist, i en intervju i Aftonbladet får Lambertz frågan ”vad tycker du att livet handlar om?” och svaret lyder:

”Glädje och plikt. I en skön blandning.”

Inför ett sådant Lutherskt rockstjärnesvar är det bara att buga och bocka. Som sagt, en ovanlig tjänsteman. En som kan göra JK-ämbetet relevant.

Andra bloggar om: politik, Göran Lambertz, JK