04 december 2006

Det klarnar om vården

Foto: Simon Norfolk

- Jag ska aldrig slå min fru. Och när jag slår henne ska jag slå henne mjukt.

Ungefär så kan man sammanfatta logiken i Socialminister Göran Hägglunds utspel om vårdpolitiken idag. Hägglund skriver på DN-debatt:
”Utgångspunkten för regeringen är att vården ska vara solidariskt finansierad, oavsett driftsform. Den som har de största behoven ska ges företräde, inte den som har den tjockaste plånboken.”
Men, längre ned i samma text:
”För det andra upphäver vi kravet att avtalen måste innehålla villkor om att vården uteslutande ska bedrivas med offentlig finansiering. Det är inte motiverat att förbjuda privata eller ideella vårdgivare som arbetar med uppdrag från landsting att också ta emot patienter med privat sjukförsäkring.”
Alltså: vården skall i och för sig finansieras solidariskt och ges efter behov. Men för den som önskar (och har råd) skall det vara möjligt att köpa en bättre vård med privata sjukförsäkringar. Vid tidigare tillfälle har Hägglund uttryckt det mer koncist:
”Grundkonceptet är en vård som finansieras gemensamt över skattsedeln och som ges efter behov. Men om man kan driva vården ytterligar några timmar, på mertid, genom externa pengar är det något bra.”
Bakom orden döljer sig ingenting mindre än ett frontalanfall mot den svenska sjukvårdsmodellen. Från generell sjukvård där operationer och ingrepp ges på lika villkor, där alla står i samma kö och därför har samma intresse av att upprätthålla en hög kvalité i den allmänna sjukvården, till ett system med en ”solidariskt” finansierad ”grundsjukvård” för majoriteten och privata sjukförsäkringar för den som vill och kan köpa sig förbi köerna.

Hägglund argumenterar i artikeln längs klassiska linjer:

1) privata vårdgivare är effektivare
2) privata vårdförsäkringar går att kombinera med jämlik vård

Låt oss först titta på effektivitetsargumentet, Hägglund skriver:
”Privata vårdgivare bidrar till att minska vårdköerna, inte minst tack vare sin förmåga att organisera verksamheten effektivt.”
Påståendet saknar belägg i verkligheten. Snarare råder motsatsen, som Sten Wiktorsson, utredare vid Stockholms läns landsting, skriver:
"På systemnivå det vill säga sjukvården i ett större perspektiv (regionalt och nationellt) finns det inget som talar för att man kan vinna pengar genom att privatisera sjukvården. Det är framförallt de administrativa kostnaderna som ökar det vill säga arbetet med att prissätta vårdtjänster, avtala, förhandla, fakturera, betala etc. Förutom att administrationen ökar, finns stor risk att vårdtjänsterna styckas sönder som följd av att ekonomin på enskild bolagsnivå driver systemet. Administrativa kostnader och fragmenteringen av vårdproduktionen är en viktig orsak till att kostnaderna för vården i USA är nästan dubbelt så höga som i Europa."
På samhällsnivå har förhoppningen om höjd effektivitet ingen bäring. Istället ökar risken för suboptimering, enskilda enheter maximerar sitt resultat på bekostnad av den samhällsekonomiska nyttan. Den franske välfärdsforskaren Bruno Palier har i sin forskning jämfört olika länders välfärds- och sjukvårdssystem med varandra och funnit att i de länder som har en skattefinansierad vård har kostnadsökningen varit minst. Mest har sjukvårdens kostnader stigit i länder som är försäkringsorganiserade.

En tabell:

Som framgår är den svenska sjukvårdens andel av BNP ungefär 60 % av den amerikanska. Trots det har Sverige en högre förväntad medellivslängd, lägre barnadödlighet, fler sjukhussängar och fler doktorer per invånare.

Det som gör den amerikanska sjukvården så mycket dyrare är, förutom de orsaker som Sten Wiktorsson anför, de reklamkostnader som omgärdar systemet med privata sjukhus och privata sjukförsäkringar. Också sådant hamnar på patientnotan.

Men det största bidraget kommer från den kostnadskrävande amerikanska lyx- och spetssjukvården: allt från plastikoperationer till avancerade kirurgiska ingrepp som är förunnade en mycket liten och betalningsstark elit. Effekterna av Hägglunds vision om att ”driva vården ytterligar några timmar, på mertid, genom externa pengar” är att läkare, som i USA, lockas till att jobba i det lyxsegment som kan betala bäst. Det blir ännu svårare och dyrare, visar den amerikanska erfarenheten, att upprätthålla kvalitén i den grundläggande vården åt alla.

I en stor Kanadensisk studie som omfattade 350 000 patienter och ett genomsnitt av 324 sjukhus noterade forskarna att kostnaderna för ekvivalent vård var högre på privata vinstdrivande sjukhus än på ickevinstdrivande. Man skriver sammanfattningsvis:
"Private for-profit hospitals result in higher payments for care than private not-for-profit hospitals. Evidence strongly supports a policy of not-for-profit health care delivery at the hospital level."
I samma studie noterade forskarna att den privata sjukvården hade högre dödlighet än den offentliga:
"Higher risk-adjusted death rates among patients receiving care at private forprofit hospitals than among patients at private not-forprofit hospitals"
Hägglunds andra huvudargument är att privata försäkringar och utförare inte hotar jämlikheten, han skriver:
”Våra kritiker, stopp och belägg-politikens försvarare, hävdar att våra förändringar kommer att öppna för gräddfiler i vården och urholka kvaliteten. Ingenting tyder på att det skulle vara så, tvärtom.”
Men som läkaren Björn Rönnblad påpekar är möjligheten att teckna en privat sjukvårdsförsäkring – den som gör det möjligt att ”driva vården några timmar extra” – inte lika för alla:
”Försäkringsbolagen gör en sedvanlig riskbedömning, när folk vill teckna [privat sjukförsäkring]. Om personen i fråga har för mycket sjukdomar i form av exempelvis diabetes, svår astma, hjärtbesvär eller liknande så blir det avslag (eller dyrare premie) Det vill säga de som mest behöver vård och därmed en sjukförsäkring kan inte få det!”
Angående privata vinster på skattefinaniserad vård skriver Hägglund:
”För en entreprenör är det emellertid nödvändigt med ett ekonomiskt överskott i verksamheten om de ska kunna göra nödvändiga investeringar i kompetens och teknisk utrustning.”
Passande nog hade DN en annan artikel just idag om hur de privatiserade vårdcentralerna i Stockholm hanterat överskottet i verksamheten. Merparten gick till aktieutdelningar. Hur var det nu? ”Investeringar i kompetens”?

Andra bloggar om: , , ,

5 kommentarer:

Andrey sa...

Det finns en aspekt som du faktiskt missar när det gäller privat vård och det är faktumet att den anses vara bättre av brukarna.

www.kvalitetsindex.se/images/stories/resultat/2006/samhalle/image02-large.png

Och kanske kan det var så att högre kostnader i form av administration och vinster kan vara värt om fler blir nöjda med vården. Men då måste man ju så klart anse att utförandet är det viktiga, inte ägandet.

Andrey sa...

Jag och internet alltså.

Länken i flera delar så att den syns:
www.kvalitetsindex.se/images/
stories/resultat/2006/samhalle/
image02-large.png

Anonym sa...

Hel snabbt: klassamhället är på väg tillbaka!!

En dyrare vård kommer att innebära att den viks för de som har råd att betala för den och intresset att finansiera allmän vår minskar??

URK för alliansen!!! Från djupet av min själv.

Daniel sa...

Andrey, man kan inte mäta vårdens kvalitet enbart genom att mäta brukarens upplevelse av den. Ett exempel på det redovisar av Erik Bertholds, överläkare på medicinkliniken på Kärnsjukhuset i Skövde, den 20 september 2006 i läkartidningen:

"Vinstdriven vård ökar risken för onödig, kostsam och inte alltid ofarlig överutredning och överbehandling. Vi ser ständigt återkommande exempel på detta i journalkopior från svenskar vårdade utomlands. Ett exempel är en ung kvinna som drabbas av en urinvägsinfektion som distriktsläkaren i Sverige hade diagnostiserat med hjälp av anamnes och urinsticka och behandlat med antibiotikatabletter.
Nu var hon utomlands och hänvisades till specialisten som gjorde ultraljudsundersökning av urinblåsan, röntgen buköversikt, tog blod- och urinprov, gav en första (bredspektrum)antibiotikados intravenöst och fakturerade hennes försäkringsbolag 12 000 kr för arbetet. Kvinnan utsattes för onödig röntgenstrålning och ökad risk för medicinbiverkningar, samtidigt som resurserna hade kunnat användas mer rationellt och till större nytta för fler. Men kvinnan var mycket nöjd med den upplevda kvaliteten – snabbt och grundligt omhändertagen."

Förutom röntgenstrålningen måste bredspektrumantibiotikan ifrågasättas. Den riskerar att leda till resistensutveckling bland bakterier och på längre sikt att vanliga, vardagliga infektioner blir svårbotade. Det är välverifierat att det i områden med många privatläkare skrivs ut mer antibiotika än i områden där allmänläkare dominerar.

Summa summarum: brukarens upplevelser är inte alltid synonymt med vårdens kvalitet och effektivitet. Men den skall naturligtvis beaktas.

Anonym sa...

Så alltså, nu skall läkarnas kunskaper och den offentliga sjukvårdsverksamheten skiftas från att behandla höftpatienter, tumördrabbade, synproblem, etc - till lyxsegmentets problem: deras fula ansikten och penisavund skall nu läkas med hjälp av deras oförtjänt ihopsamlade pengar (ibland stulna)? Ser redan nu hur stureplanscentern förlänger sina penisar, hur deras mammor förstorar brösten och hur deras husdjur får näringsdryck. Högern, dom är riktigt sjuka.