Utan mat ingen socialism

Bild från Nikolaus Geyrhalters film Our Daily Bread

Den nystartade bloggen Mat och politik skriver om just det som namnet antyder: mat och politik. Inte alltid tillsammans, ibland mat, ibland politik. Perspektivet är socialitiskt och kulinariskt. Kan bli hur spännande som helst.

Födan är det mest fundamentala av våra behov och aldrig, aldrig är det befriat från politik, värderingar eller ideologi. Eller, för den delen, klass.

I boken Det Välnärda Barnet skriver Eva Gullberg om hur kampen för den fria skollunchen blev en politisk symbolfråga för arbetarrörelsen. 1941 argumenterade den tidigare folkskolelärarinnan Hildur Nygren i riksdagen för fria skolmåltider åt alla barn, inte enbart, som i tidigare filantropisk anda, för de allra fattigaste. Fri och näringsriktig skolmat är lika nödvändigt för en jämlik skola som att undervisningen är avgiftsfri, sade Hildur Nygren och påpekade, appropå krigsårens svällande försvarsbudget, att utbyggd skolbespisning var en "försvarsåtgärd så god som någon".

Hildur Nygren lade en motion tillsammans med fjorton andra riksdagskvinnor och -män från socialdemokraterna och liberalerna. Fem år senare drevs den historiska reform igenom som garanterar fria skolmåltider till alla folkskolebarn. I lagen slås bland annat fast:

1) att bespisningen består av en lagad rätt med mjölk, smör och bröd i huvudsaklig överensstämmelse med av
skolöverstyrelsen utfärdade typmatsedlar.
2) att bespsningen står öppen för alla barn, som önskar deltaga däri.
3) att skolmåltiden tillhandahålles de deltagande barnen kostnadsfritt.

(Gullberg 2004, sid 155)

Den fria och ofta vällagade svenska skollunchen är ganska unik. Man behöver inte resa längre än till vårt grannland i väster, Norge, för att finna en helt annan situation. Där är det medhavda brödpaket som gäller, än idag. Enligt Braskolmat.se är Sverige och Finland ensamma i världen om att dagligen servera fri skollunch till alla grundskoleelever.

Idag har skolmåltiderna på gymnasiet avgiftsbelagts i ett femtiotal kommuner och ungefär lika många utreder eller har utrett frågan. Detta trots att en undersökning år 2000 visade att 11 procent av eleverna sällan eller aldrig äter frukost hemma och att bara 62 procent av eleverna äter lagad mat eller något annat mindre mål på kvällen.

För trettio år sedan, när Sverige - hur man än mäter - var betydligt fattigare än idag, ansåg man sig ha råd med fri skolmat åt alla elever. Att man inte anser det idag beror inte på ekonomi – det beror på en förskjutning i värderingar och därmed sammanhängande prioriteringar. Inte sällan är det kommuner med stabila ekonomiska överskott som inför avgifter i skolmaten. Bara för att markera: Du ska inte tro att du har rätt till någonting.

För folkrörelserna är maten, vid sidan av de egna husen, en viktig motor. Många är nog de kyrkobesökare som lockats till söndagsgudstjänsten mer av kyrkkaffet – och veckans samlade bakverk som presenterades vid samma tillfälle – än av själva predikan.

En god måltid är också det bästa sättet att kröna en trevlig helg. Dagens söndagmiddag bestod av avokados fyllda med västkuströra som förrätt. Till huvudrätt åt vi Tarte med brysselkål, tomat och persiljepesto och till efterrätt Crème Catalana. Farmor, född ur fattigsverige, skulle varit stolt över att se att tallrikarna var renslickade efter måltiden.

Stolt, nej förresten. Att man ska äta upp allting, för henne är det en självklarhet och en skyldighet. Ingenting får förfaras. Mat är politik. Och klass.

Andra bloggar om: politik, mat, skolmåltider