18 december 2006

Typiskt svenskt

Idag har jag navelskådat min svenskhet med hjälp av Lagomtestet på hemsidan för SVT:s och Fredrik Lindströms program Världens Modernaste Land. Det är både roligt och nyttigt att se sig själv och sina inlärda kulturella beteenden och värderingar i spegeln ibland.

I första avsnittet av programmet försöker Lindström ringa in det typiskt svenska, en nästan omöjlig uppgift. Som Kristina Lindh skriver:
”Den svenska folksjälen är en hal ål som ömsar skinn med jämna mellanrum. Bara ordet svenskhet är ett tidstecken i sig, flera decennier efter andra världskriget var det tabu. Men när världen tränger på vill vi veta mer om oss själva. Numera läser vi om allt det välkända: att vi är inbundna, välorganiserade, bra på att passa tider och givetvis lagom.” (Den svenska folksjälen, 2000)
Påståendena om svensk lagomhet och rationalitet kommenteras i Lindströms program med en – självfallet! – på samma gång allvarlig och ironisk attityd. ”Vi tror att det stämmer, men samtidigt tror vi förstås inte på det.”

I boken Typiskt Svenskt (Carlssons) försöker Karl-Olov Arnstberg få kläm på det typiskt svenska, om det finns, och konstaterar inledningsvis ett problem: ”Ett påstående om hur svenskar är kan hela tiden bemötas med ett annat” och ”det är inte bara så att jag själv blir ambivalent när jag försöker fokusera det typiskt svenska, utan det verkar också vara så att ambivalens är ett vanligt svenskt förhållningssätt.”

Som etnologen Åke Daun påpekat så är möjligen föreställningen om att det egentligen inte finns något typiskt svenskt det som är det mest typiskt svenska av allt.

I Typiskt svenskt landar Karl-Olov Arnstberg i att det finns några särdrag där Sverige utmärker sig som extremt. Individualismen är ett sådant. Och den är – paradoxalt nog – en produkt av kollektivismens välfärdsstat. Den svenska välfärdsstaten är helt och hållet uppbyggd kring individen, inte familjen. Följaktligen har den fött individualister. Arnstberg skriver:
”Den svenska individualismens värden är i Sverige oomtvistade och i detta är vi svenskar inte alls lagom utan extrema.”
Arnstberg citerar historikern Lars Trädgårdh:
”Detta möster är olikt inte bara ett familjebaserat civilsamhälle som USA där familjen ännu antas ansvara för omsorg, utbildning och sjukvård, utan även för en välfärdsstat som Tyskland. Där spelar visserligen staten en stor roll, men relationen individ-stat är (bokstavligen) förmedlad av familjen. I den tyska välfärdsstaten, liksom i det amerikanska civilsamhället, är familjemedlemmarna legalt och ekonomiskt knutna till varandra. Om en tysk eller amerikansk ungdom vill studera bär föräldrarna ett ekonomiskt ansvar. Söker en amerikansk student statliga lån för att läsa vid universitetet tas inte bara hänsyn till hans eller hennes inkomst, utan även till föräldrarnas och den eventuelle makens eller makans. Beslutet att studera blir hela familjens angelägenhet. Likaså är familjemedlemmar juridiskt ansvariga för varandra vad det gäller skulder. Exemplen kan mångfaldigas på andra områden som sjukvård och skattepolitik. Poängen är att familjen existerar som en juridisk och ekonomisk enhet på ett sätt som den inte längre gör i Sverige.”
Hur, frågar sig Arnstberg, hittar barnen sin trygga plats i en tillvaro där föräldrarna inte i i första hand är familjemedlemmar utan självständiga indvider som arbetar på egen framgång och eget självförverkligande?
”Ett slags svar är att föräldrarna lär sina barn självständighet. Med hjälp av välfärdsstatens olika institutioner skall barnen göras till samma slags oberoende svenskar som föräldrarna önskar vara – och ofta också är.”
Genom de kollektiva institutionerna dagis och skola lär vi oss att stå på egna ben, vi uppmuntras rent av att revoltera och markera vår självständighet mot våra föräldrar. Det är vad samhället och våra föräldrar förväntar sig att vi ska göra. I andra änden förväntar vi oss, i gengäld, att våra föräldrar skall klara sig utan vår hjälp:
”I 'Den svenska socialstaten – ett forskningsprojekt' återger Hans L. Zetterberg en undersökning där ungdomar från olika länder fick förhålla sig till ett antal påståenden, bland annat följande, som gällde stöd till föräldrarna när dessa blivit gamla: 'Mina föräldrar får under alla omständigheter försörja sig själva eller vända sig till det sociala.' I USA ansåg 4 % att detta var OK, i Japan 5,4 %, i Västtyskland 13,1 % och i Sverige hela 35% (1992).”
Detta tycker vi är fullkomligt normalt, i andra samhällen uppfattas det som förbluffande, beräknande och känslokallt. Samtidigt: i Sverige har kollektivets individualism banat väg för sexuell frigörelse och (det ännu partiella) erkännandet av ”sexuella minoriteters” rättigheter.

Som berördes tidigare kan varje påstående om svenskar hela tiden bemötas med ett annat. Samtidigt som vi är individualistiska så förenas vi i vår individualitet till en massa som gärna och ofta rör sig i flock åt samma håll. Vi till och med njuter av det, att självständigt göra som alla andra. Trender slår igenom snabbt i Sverige, på gott och ont, förmedlade via samma begränsade uppsättning kanaler. När en gubbe med svenskt medborgarskap kastar en frisbee i rymden så drabbas landet, som aldrig tidigare brytt sig särskilt om rymdfärder, av kollektiv yra. När en ny köksassecoar lanseras dröjer det inte länge innan vartannat hushåll integrerat den i sin vardag.

Kombinera det med en annan föreställning, som också i viss mån är en realtitet, att vi är ett hypermodernt land, så får vi som resultat ett land som är en djärvt oförtsiktig krutdurk. Svenskar är, eftersom vi ser oss som så moderna, osentimentala inför historien och beredda att utplåna det gamla om vi bara får en vink om att det krävs ”förnyelse” för att nå ”framtiden”. Så slaktades stadskärnor och hus med oersättlig patina runt om i vårt för att bygga modernitetens Åhlénslador. Bäva må den som står i vägen för utvecklingen.

(Därför är också etiketteringen ”förnyare” och ”traditionatlister” som journalister gärna sätter på politiska falanger så orättvis: det värsta som kan hända en svensk är att bli stämplad som traditionalist. Redan i etiketterna ligger en värdering som gör den falang som betecknas som traditionalister till givna förlorare. Förnyelse är alltid bättre än traditionalism, ur ett "typiskt svenskt" perspektiv.)

Samtidigt – återigen en negation – hänger vi och trånar vid berättelser om det förlorade svenska paradiset på den oförstörda landsbygden. Vi älskar våra Strindberg och Carl Larsson, gråter till Utvandrarna, suckar till Barna i Bullerbyn och går i Arns fotspår. Och den röda stugan är en tveklös nationalikon.

Individualister, kollektivister, hypermoderna och samtidigt vemodigt bakåtblickande. Så blir det lätt när man tittar i spegeln och försöker få syn på sig själv. Man anar motbilder, klyschor och drag men ser egentligen ingenting. Det är svårt att känna igen vattnet om man lever i det, det blir synligt först när det förändras eller upplöses.

Kanske är det därför svenskheten diskuteras nu, för att den är påväg att förändras? Men det är väl också ett typiskt svenskt drag. Förändring? Det är ju bra? Eller?

Andra bloggar om: , , , ,

3 kommentarer:

Kerstin sa...

Intressanta synpunkter du för fram. Jag tror att du (eller vem det var som föreslog saken) har rätt i det där med individualismen, som många idag tror är typisk för borgerligheten men i strängt motsatsförhållande till "socialismen" (läs socialdemokratin). Redan under 60-talet kom individen att betyda allt, reklamen talade alltid om för oss att vi skulle köpa det eller det, för att bli oberoende av andra. Ex. egen tvättmaskin så vi slapp den kollektiva tvättstugan. Exemplen kunde mångfaldigas.

Jag tror också att ex. de relativa betygen, som infördes i slutet av 60-talet, var viktiga för att frammana individualism: "Kan inte 17 hjälpa dig, då kanske du snor åt dig femman".

Och därmed vill jag protestera mot föreställningen att Sverige är landet "lagom". Det är snarare tvärtom. Vi är i nästan i allt "landet extrem". Här görs ingenting lite lagom, även om vi har ordet "lagom" i språket. Här ska allting genomföras in i det absurda. Endera skulle alla med mentala problem spärras in (tidigare) eller så skulle de inte få någon hjälp alls (idag). Endera ska ingen gammal människa få bo kvar hemma (70-talet) vare sig de vill det eller inte, eller så ska alla tvingas göra det, vare sig de klarar det eller inte (idag). Endera ska vi ta hand om varenda unge som antas fara illa i sin familj, eller så ska vi inte ta hand om någon unge alls - etc. etc. Även dessa exempel kunde mångfaldigas.

/Approx sa...

Tack för kommentaren!

Det är intressant att fundera över vilka insitutioner det är som främst bär och återskapar en kultur. Du skriver att de relativa betygen varit viktiga för att frammana individualism. Ja, kanske, det vet du mer om än vad jag gör, själv fastnar jag för dels de ekonomiska arrangemangen som är upphängda kring individen – inte familjen eller någon annan större enhet – dels för dagis och den allmänna svenska grundskolan som några av de institutioner som gjort oss till utpräglade individualister. Visst är de kollektiva till sin natur men de inpräntar samtidigt fram en självständighet i förhållande till familjen och till auktoriteter i allmänhet.

Som du skriver: många, framförallt borgare, är omedvetna om att den svenska individualismen till delar är en produkt av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men frågan är om socialdemokraterna själva har förstått vilken hydra de närt vid sin barm. Socialismen syftar ytterst till att befria individen från de bojor som konstitueras av köns- och klassorättvisor, men samtidigt måste de fria individerna bindas till varandra för att inte löpa amok i ett destruktivt självförverkligande. Så länge socialdemokratin var stark så kunde den extrema individualismen hållas i schack av att vi alla var beroende av den generella välfärden. Frågan är vad som händer när (om) den försvinner... den skamlösa hedonismen i toppen av näringslivet ger kanske en fingervisning?

Att Sverige i många avseenden är ett extremt land tror jag också att du kan ha rätt i, utan själv att ha överväldigande många internationella erfarenheter. Vi utmålas ofta som konfliktbefriade, men samtidigt har två framstående regeringsmedlemmar i modern tid mördats, bara det är rätt extremt. Vi är ett av Europas mest USA-kritiska länder, samtidigt som vi är anglofiler mer än några andra. Skilsmässotalen hör till de högsta i världen osv...

/Erik

mezzo sa...

hahaha, hur trångsyniga och banala kan ni svenskar egentligen bli????? Programmet är full med clichès och översimplificerade förklarningar och helt "politisk korrekt" dessutom!!! Scratch under the glamurous surface and use your own head instead! För två veckor sen, så talade den "upplyste" historikern Englund att Svenskarna är (!!!!)"de mest civiliserade nation i världen"???
T.o.m mer "civiliserade" än dem där skrikande Italienrna, temperamenta Fransmän bla bla bla....vilken planet bor Ni människor på???? Åk till mitt hemland - Italien - och se lite omkring hur "mindre upplysta och civiliserade" människorna lever....1000-tals gånger bättre än Ni i alla fall! Landet som uppfann kultur!!! Målare, musiker, poeter, filosofer....men icke!!! Ni som för 100 år började med modernisering ska prata om andra???
Till sist, förlåt att mitt Svenska är inte perfekt för att jag är en barbar från Italien och pratar barbariska!

Roma de rossa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!