Tjernobyl

Foto: Alexandr Vikulov, via English Russia

Bilderna i den här posten är från den övergivna Ukrainska staden Tjernobyl, som evakuerades efter en rad explosioner i reaktorn och reaktorbyggnaden i Tjernobylverkets fjärde energiblock den 26 april 1986.

Tjernobyl ligger i Ukraina men det var det fattiga Vitryssland som drabbades hårdast av de radioaktiva utsläppen efter härdsmältan. Var fjärde vitryss lever idag på kontaminerat territorium. Hur många människor som omkommit till följd av katastrofen vet ingen, det är förbjudet att efterforska. Men det rör sig om hundratusental. Utsläppen av radioaktivitet på grund av Tjernobylolyckan var ungefär 200 gånger större än utsläppen efter de båda atombomberna som fälldes i Hiroshima och Nagasaki.


Över bilderna från Tjernobyl svävar en post-apokalyptisk känsla, i bästa J G Ballard-anda. Men det här är verklighet, det är inte världen efter tredje världskriget, det är en del av världen efter den första stora kärnkraftskatastrofen.


I reportageboken Bön för Ternobyl (Ordfront, 1998) låter den vitryska författarinnan Svetlana Aleksijevitj de drabbade i Vitryssland och Ukraina tala direkt via bandspelaren. Undertiteln till boken är ”en framtidskrönika” trots att den handlar om något som redan inträffat. Svetlana säger i bokens förord:

- Det är det tredje världskriget. Vi i Vitryssland är de som drabbats först och hårdast av det.

1996 belönades Svetlana Aleksijevitj med Svenska PEN-klubbens Tucholskypris. Hon introducerades för en svensk publik av Stefan Lindgren och har översatts av Hans Björkegren. Följer gör ett utdrag ur Bön För Tjernobyl, som kan läsas som ett nödvändigt komplement till bilderna. Krig och katastrofer är inte bara ett helvete därför att människor förolyckas fysiskt, utan också därför att samhällsstrukturer rivs upp, rötter klipps av och människor berövas sina kopplingar, viktiga trådar, bakåt. När katastrofen är ett faktum kan därför en dörr vara det viktigaste att få med sig på flykt.



Ur Bön För Tjernobyl:

En monolog om ett helt liv skrivet på en dörr

Jag vill vittna ...

Det hände då, för tio år sen, och det händer varje dag med mig nu. Det följer mig ständigt.

Vi bodde i Pripjat. I själva stan.

Jag är inte författare. Jag kan inte skriva. Jag har inte förstånd nog att begripa. Trots akademisk utbildning. Man lever sitt liv ... En vanlig liten människa. Som alla andra går man till arbetet och kommer hem från arbetet. Har meddellön. En gång om året tar man semester och åker bort. Normal människa! Men en vacker dag förvandlas man till en Tjernobylmänniska. Till en raritet! Till något som alla är nyfikna på och som är okänt för alla. Man vill vara som alla andra, men det går inte längre. Man kan inte. Folk ser på en med andra ögon. De ställer frågor till en: Var det otäckt där? Hur brann kraftverket? Vad såg du? Och kan du överhuvudtaget få barn? Har din fru inte gått ifrån dig? ... Den första tiden var vi rariteter allihop ... Redan ordet ”Tjernobylbo” låter fortfarande som en larmsignal ... Alla vänder sig åt ens håll ... Åh, en som är därifrån!

Det var så det kändes de första dagarana ... Vi miste inte en stad utan ett helt liv ...
Vi ga voss iväg den trejde dagen ... Reaktorn brann ... Jag minns att en av mina bekanta sa: ”Det luktar reaktor.” En obeskrivlig lukt. Men det har det redan skrivits om i tidningarna. De har förvandlat Tjernobyl till en mardrömsfabrik eller rättare sagt till något slags såpopera. Jag ska berätta det jag upplevde ... Min sanning ...
Det var så här ... De hade meddelat i radio: förbjudet att ta med katter! Katten i resväskan! Men den ville inte ner i väskan utan slet sig. Den klöste alla. Förbjudet att ta med sig saker! Jag tog inte med mig allting utan bara en sak. En enda! Jag var tvungen att haka av en dörr i lägenheten och ta med mig den, jag kunde inte lämna kvar den ... Ingången slog jag bärder för.
Vår dörr ... Vår talisman! En familjerelik. På den dörren låg min far. Jag vet inte vad det är för sedvänja eller om man gör så överallt, men mamma hade sagt att en död ska läggas på dörren till sitt hem. Där får han ligga tills de kommer med kistan. Jag satt bredvid min far hela natten, han låg på den där dörren ... Huset stod öppet ... Hela natten ... På den där dörren finns märken ända upp ... De visar hur jag sköt i höjden ... Där sår det antecknat: första klass, tvåan, sjuan ... Strax före rekryten ... Och intill: hur min egen son ha vuxit ... Och min dotter ... På den där dörren finns hela vårt liv antecknat. Hur skulle jag ha kunnat lämna kvar den?

Jag bad en granne med bil att hjälpa mig! Han pekade på mitt huvud: Du är inte klok. Men jag föde i väg den ... dörren ... På natten ... På en motorcykel ... Genom skogen ... Jag förde i väg den efter två år när vår lägenhet redan var plundrad. Polisen förföljde mig: ”Stopp! Vi skjuter! Vi skjuter!” De tog mig försås för en marodör. Jag hade liksom stulit dörren från min egen lägenhet ...
...Jag skickade min dotter och min fru till sjukhuset. De hade fått svarta fläckar på kroppen. Än dök fläckarna upp, än försvann de. Stora som femkopeksmynt ... Men de hade inte ont någonstans ... När de blivit udnersökta frågade jag läkarna:
- Var har ni kommit fram till?
- Det talar vi inte om för er.
- Vem talar ni om det för då?
Runt omkring sa alla då: Vi är ett utdöende släkte ... Vitryssarna kommer att ha försvunnit till år 2000 ... Min dotter var sex år. När jag nattade henne viskade hon i mitt öra:
- Pappa jag vill leva, jag är liten än.
Och jag som trott att hon ingenting förstått ...
Kan ni föreställa er sju skalliga flickor? Det låg sju stycken i sjuksalen ... Nej, nog nu! Jag slutar! När jag berättar det har jag en känsla av att hjärtat säger: Du begår förräderi. Det är för att jag måste beskriva henne som en främling ... Hennes plågor ... När min fru kom från sjukhuset kunde hon inte behärska sig:
- Det vore bättre för henne att få dö och slippa se det mer.
Nej, nog nu! Jag slutar! Jag förmår inte. Förmår inte!
Vi lade henne på dörren ... På dörren där pappa en gång låg. Tills de kom med en liten kista ... Den var som en stor dockask.
Jag vill vittna om att min dotte rdog på grund av Tjernobyl. Men man begär av oss att vi inte ska minnas det.

Nikolaj Fomitj Kalugin, far

Andra bloggar om: Tjernobyl, kärnkraft, Vitryssland, Svetlana Aleksijevitj