Plattformar

Om man googlar på begreppsparet plattform +arkitektur får man bläddra en bit neråt i träfflistan tills man hittar något som kommer från arkitekturens domäner. För det mesta syftar ”plattform” idag på den hårdvara eller de operativsystem som ligger till grund för att köra en viss uppsättning programvara: Linux, DOS, Mac OS etc. ”Arkitektur” är i sammanhanget en beskrivning av den övergripande strukturen hos en programvara. Även kallat systemarkitektur.

Ingen av dessa betydelser skiljer sig egentligen i någon större utsträckning från de urgamla tillämpningarna av orden plattform och arkitektur, även om de här är applicerade på en helt ny domän av mänsklig utveckling – den virtuella världen. Även en ny teknik kan beskrivas träffande med begrepp som återanvänds från äldre tider.

Under alla omständigheter är plattformen ett begrepp som har tiden för sig. Den beskriver ett knippe grundförutsättningar, regler, för en virtuell eller fysisk existens, ett upphöjt och organiserat tillstånd som möjliggör en högre grad av ordning, strukturerad ovanpå plattformens fundament.

Håller vi oss inom den byggda verkligheten tycks det som om plattformen som arkitektoniskt objekt blir vanligare ju längre ut vi kommer från det säkra, inrutade och kultiverade. Plattformen kan därför sägas bli nödvändig(are) då det inte existerar en uppbärande samhällelig plattform; och omvänt – ett organiserat och stabilt närsamhälle gör att plattformen som individuellt stadsbyggnadsellement blir mindre nödvändig.

Genom historien har plattformen i första hand, vare sig den placerats i trädtoppar, på klippavsatser, i sjöar eller på naturliga höjder, fyllt en praktisk funktion för jägare, soldater och vaktposter. Plattformen har även varit en tillflyktsplats för boende under oroliga tider.

I naturen fungerar plattformen på samma vis som ett enkelt och effektivt skyddssystem; fåglar bygger sina bon ovan marken med trädens grenar som plattformar, bland aporna är de naturliga plattformarna i grenverket en avgörande överlevnadsfaktor.

För människan har plattformen emellertid även haft andra, symboliska innebörder. I antiken var plattformen en upphöjd yta där extra omsorg lades vid markbeläggning och uppbyggnad. Pattformen bildade basen för tempel och pelarsalar, som därigenom höjde sig över staden; så manifesterades den världsliga och gudomliga makten. Plattformen var ett imponerande vittnesmål av reglerad muskelkraft och organisationsförmåga, den både symboliserade och förutsatte existensen av en stark centralmakt.



Den babylonska kulturen (2100 – 550 f. Kr.) hade redan innan antikens tempelkonstruktörer fulländat det symboliska plattformsbyggandet i imponerande ziggurater, trappstegstempel, varav den mest berömda är den bibliskt omtalade Babels torn. Zigguraterna bestod av tre till sju massiva platåer, där varje nivås enda funktion var att bilda fundamentet för ovanliggande nivå. Branta trappor ledde upp till templet som var beläget på den översta nivån. Templet fungerade som religiös institution, men användes även för astronomiska observationer.





De mellan- och sydamerikanska indiankulturerna hade ett slående likartat symboliskt och praktiskt förhållande till plattformen som byggnadselement, berättar Mark Gelernter:

“Lagging only a little behind the old world descendants of their common ancestors, the Native Americans independently developed the same ideas about culture and architecture. Around 2000 BC at several coastal sites in present day Peru, they built monumental structures including a U-shaped complex of platform temples 20 feet high at El Paraíso. Constructed three hundred years later at La Florida near present day Lima, a gigantic platform 840 feet long and 110 feet high – 10 stories tall and almost three American football fields long – continued the impulse to these early civilizations in the Old World and New to mark as grandly as possible their ceremonial centers.”

Idag har plattformar åter en mer praktisk funktion, vi finner dem ofta i framskjutna lägen, som forskningsstationer och utposter. Internationella rymdstationen (ISS) i sin kretsbana på 400 kilometers höjd är en hypermodern platform, här i den tidigare berörda innebörden: som en grundstruktur som möjliggör en ovanpåliggande förhöjd grad av ordning.

Ofta finner vi, naturligt nog, plattformar i övergångar mellan olika tillstånd. Som i mötet mellan land och vatten. Vid Engelska Brighton har pirkonstruktionen West Pier tveksamt men hoppfullt stapplat ut i vattnet med sin last av byggnader sedan 1866. Efter att ha trotsat stormarna och stått upprätt i mer än hundra år, tog en häftig storm och påföjande bränder piren av daga för bara några år sedan.



Plattformar som alltjämt står, men kanske en dag kommer dö en spektakulärar död, är de gigantiska oljeborrplattformarna, vår tids största konstruktioner, som också kan tävla om att räknas bland de högsta byggnaderna, även om endast en mindre del är synlig ovan vattnet. Världens för tillfället största oljeplattform heter Hibernia (se bild i sidospalten), belägen i Nordatlanten. Plattformen vilar på pelare förankrade på havsbottnen ungefär 80 meter under havsytan. Ovan vattnet reser sig plattformen ytterligare 50 meter, dess yttre perimeter är förstärkt för att klara pådrivande isberg.

Andra strama och praktiskt orienterade plattformar på vakt i havet är de fantasieggande Havsforten ”The Thames Estuary Army Forts” i engelska kanalen, byggda 1942 efter en design av Guy Maunsell, text och bilder hämtat härifrån:

“Their purpose was to provide anti-aircraft fire within the Thames Estuary area. Each fort consisted of a group of seven towers with a walkway connecting them all to the central control tower. The fort, when viewed as a whole, comprised one Bofors tower, a control tower, four gun towers and a searchlight tower.”

De (nå, yttre) likheterna med Archigrams “Walking City” är uppenbara.

I den yttersta, ständigt osäkra, koronan av mänskliga bosättningar, befinner sig den brittiska forskningsstationen Halley, på Antarktis. Hela stationen är placerad på en plattform ovan den ständigt drivande snön, forskaren Alex Gough (som också tagit de vackra bilderna) skriver om det mödosamma och eviga arbetet med att hålla stationen ovan snön:

"We devote huge amounts of effort dealing with the way the entire base slowly sinks beneath the snow surface (well, as the snow slowly climbs up the base). Every mast on the base must also be raised and this week saw the largest set, the AIS transmit antenna, gaining another section. Two lucky people got to climb 45m into the blue skies. We think, but aren't entirely sure, that these are the highest man made structures on the whole continent."

På sikt sjunker alla mänskliga bosättningar. Det är bara en fråga om hastighet. I Halleys fall går det fortare. Detsamma med ISS som sakta rör sig längre ner i atmosfären och inom vår livstid kommer överges för att tillslut störta i havet. Men även städerna sjunker. Lämnade vi dem åt sig själva skulle de med tiden, likt alla tidigare kulturers städer täckas av lera och driva nedåt i lagren av sediment och tektoniska plattor. Sist kvar vid ytan är plattformarna, fåfänga ansträngningar att åstadkomma odödlighet och en förhöjd grad av ordning i en ständigt drivande ocean av förgänglighet och entropi.

Texten är även publicerad på www.byggbrigaden.se