Ockupationens grepp om rummet

I skrivande stund pågår en upptrappad Israelisk aggression mot den palestinska befolkningen och myndigheten i Gaza. Ett stycke vidrig samtida utrotningshistoria skrivs. CNN-dimmigt otydliga når oss rapporterna, bruset långt bortom den sköna och lugna svenska sommaren. Skeendet flyter dessutom ut i skvalet från andra ockupationer i Afghanistan och Irak och blir till en del av en ständig militär bakgrundsmuzak, lika uttjatad som Kicki Danielssons alkoholvanor.

Det är nödvändigt att se skeendet och försöka förstå det. En av de många aspekter av ockupationen som kan belysas mer är byggandets, arkitekturens och planeringens roll. Ibland orekstrerad av och ibland i konflikt med ockupanternas militära målsättningar.

Den Israeliske arkitekten Eyal Weizman har under flera år på uppdrag av männisorättsorganisationer studerat, dokumenterat och skrivit kring sambanden mellan ockupationen och den byggda miljön på Västbanken och i Gaza. I besvärande och klarsynta fotoutställningar har han visat att arkitekturen och planeringen på ett konkret plan är en del av den Israeliska fördrivningspolitiken för en etnisk rensning.

De Israeliska bosättningarna på Västbanken har ända sedan 1948 varit fundamentala i kriget; de har utgjort huvudaxeln i en långsiktig strategi för att beröva Palestinierna på sitt land och sin mark genom att bit för bit skära av kommunikationer, expandera ytterligare några kilometer bortom överenskomna gränser, upprätta nya checkpoints som lamslår det palestinska samhället, lägga beslag på den bästa marken och bygga på kullarna, med utsikt - och kontroll över – dalgångarna. Det är inte orimligt att kalla Israels bosättare för civila kombatanter, de har varit fullt medvetna om att de bygger på ockuperad mark, att varje ny bosättning omöjliggör tillbakadragande till 1967-års gränslinjer.


Ockupationen är ett krig som utkämpas lika mycket med tegelstenar och murbruk som med raketer och maskingevär.

När nu Israel trappar upp aggressionerna mot Gaza, blir det nödvändigt att rikta fokus mot en annan del av byggandets roll i konflikten. För även palestinierna har bjudit sitt motstånd – försöken att vinna tillbaka mark eller bara hålla ut ett tag till på den mark man sitter på – med byggande som ett vapen. Det har varit med betydligt kärvare villkor och med mindre manöverutrymme än ockupanterna och det har inte varit utifrån utgångspunkten att kontrollera en motståndare ovanifrån. Men på både Västbanken och i Gaza har gatornas syntax och den täta väven av hus varit en viktig militär faktor för gerillan. Förmågan att slå till och försvinna i stadsväven, är vad som gjort intifadan – utkämpad huvudsakligen med stenslungor och hemmagjorda rakter - möjlig.

Från ett Israeliskt perspektiv har det varit frustrerande och det har genererat en ny strategi: pansarvagnarna rullar nu in sida vid sida med bulldozers. Istället för att följa gatorna kör man rakt fram, över och genom husen.

Att en framgångsrik kampanj av det slaget inte bara dödar motståndsmän utan också lämnar en stad i ruiner är ur ett militärt perspektiv, en bagatelartad sidoeffekt.

Eyal Weizman har för tillfället vänt blicken från de expanderande bosättningarnas politik till ockupationens mer direkt våldsutövande beståndsdelar. Han tittar på hur den Israeliska militären rör sig genom gränderna som om de inte fanns, Weizman skriver i en rapport i maj i år:

The maneuver conducted by units of the Israeli Defense Forces (IDF) in Nablus in April 2002 was described by its commander, Brigadier General Aviv Kokhavi, as inverse geometry, the reorganization of the urban syntax by means of a series of microtactical actions. During the battle, soldiers moved within the city across hundred-meter-long “overground-tunnels” carved through a dense and contiguous urban fabric. […] Soldiers used none of the streets, roads, alleys, or courtyards that constitute the syntax of the city, and none of the external doors, internal stairwells, and windows that constitute the order of buildings, but rather moved horizontally through party walls, and vertically through holes blasted in ceilings and floors. This form of movement, described by the military as “infestation” sought to redefine inside as outside, and domestic interiors as thoroughfares. Rather than submit to the authority of conventional spatial boundaries and logic, movement became constitutive of space.

Det är en avgörande utveckling av den militära strategin vi ser framför oss, en strategi anpassad för krig i slumområden och flyktingläger. Pentagon har just nu garanterat mer än ett öga på hur Israels armé bedriver sitt krig i de palestinska territorierna. Därför att militärstrategerna har, skriver Mike Davis i Planet of Slums kommit till den slutsatsen att framtidens krig i stor utsträckning kommer att utkämpas i slummen i tredje världens städer. I slummen och i de gamla kvarteren i Gaza, Sadr City och Fallujah organiserar sig motståndet mot ockupationsarméerna och regimerna, det slår till och försvinner och rör sig som flyktiga andar genom de oplanerade gränderna, som FNL en gång i Vietnams täta djungel.

I en intervju gjord av Geoff Manaugh på BLDGBLOG säger Davis:

“These non-hierarchical, labyrinthine peripheries are what many Pentagon thinkers have fastened onto as one of the most challenging terrains for future wars and other imperial projects […] The U.S. has such an extraordinary ability to destroy hierarchical urban systems, to take out centralized urban structures, but it has had no success in the Sadr Cities of the world.”

Pentagon har drömt mardrömmar om det smutsiga och oförutsägbara kriget i slummen. Den urbana tidsålderns Vietnam. Pentagon vill vara säkra på att vinna sina krig. Mot en effektiv stadsgerilla är ingen seger säker, det illustreras om inte annat mycket väl av det kapsejsande ockupationsprojektet i Irak.

I Israels fördrivningskrig mot den avhumaniserade Palestinska befolkningen kan lösningarna på Pentagons brydderier prövas i praktiken. Militärstrategerna i USA följer nu utvecklingen med spänning, och kanske även med en viss illa dold förtjusning över att få se strategin appliceras i full skala. Efter Nablus och Jenin verkar risken vara överhängande att Gaza utsätts för en rensning som kan bli den blodigaste och vidrigaste av dem alla. Strategin har finslipats, principen för den israeliska armén när den ger sig in i den tjocka stadsväven i ett världens mest tätbefolkade områden, är att strunta i gatorna, väggarna och husen, det ”konventionella” sättet att se på staden. Man omformar istället staden längs sin väg, Israeliske Brigadgeneralen Aviv Kokhavi som förekommer i ett citat ovan, talar:

“This is why we opted for the methodology of moving through walls […] Like a worm that eats its way forward, emerging at points and then disappearing. We were thus moving from the interior of homes to their exterior in a surprising manner and in places we were not expected, arriving from behind and hitting the enemy that awaited us behind a corner.”

Kokhavi, som studerat filosofi och arkitektur vid universitet, skickades in i Nablus med uppgiften inte att erövra och hålla områden i staden utan att döda vissa utvalda måltavlor inom det Palestinska motståndet och sedan dra sig tillbaka. Operationen var en del av en större Israelisk strategi som syftar till att undergräva det Palestinska motståndet och självstyret på såväl politisk som militär nivå genom ”riktade avrättningar”, både från marken och med helikoptrar och jaktplan. Strategin bygger på ett antagande att eftersom Palestinierna saknas reguljär militär utbildning är de beroende av erfarna militära och politkska ledare. Tar man ”bort” dessa ledare slår man undan benen för motståndet och undergräver dess effektivitet.

Det är ett ständigt utnötningsarbete. En av de många parallellt öppna fronterna som successivt äter sig allt djupare in i ett folks utrymme för att andas, leva och tjäna sitt leverbröd. Med tiden berövar strategin de palestinska territorierna på allt ljus, allt mod och alla möjligheter till utveckling. Tills bara en en maskäten uppfläkt äppelskrutt är kvar där förr städer, hus, gator och torg fanns. Därefter rullar bosättarna in och permanentar utrotningen med nya tegelstenar, "skyddsbarriärer", betongellement och en ren, vit, arkitektur.

Artikeln är även publicerad på www.byggbrigaden.se