11 juni 2006

Socialdemokratiska EU-svängar i backspegeln

Bläddrade i ett gammalt nummer av Tvärdrag (nr 1 1990) där Anna Lindh, som ännu var förbundsordförande bemöter en debattartikel av Olof Abrahamsson och Lars Ilshammar. De sistnämnda vill att SSU skall verka för att ”Sverige äntligen skall besluta sig för att gå med i Europa”. Vid den här tiden var SSU motståndare till svenskt medlemsskap i EG. Anna Lindhs motargumentation är intressant, med senare socialdemokratiska kovändningar i minnet. Hon talar om att neutraliteten är omöjlig att förena med EG-medlemsskap och att EG är en ”byråkratisk och centraliserad modell” som ”omöjliggör vårt ideal”. Ordet går till Anna Lindh, anno 1990:
Detta är vår Europavision. Utifrån den har vi sagt ja till samarbete med EG, men nej till medlemsskap. Vi har valt den svåraste vägen: Att varken tvärt motsätta oss EG eller okritiskt anamma EG. Speciellt det senare har ju varit det ”trediga” i debatten. ”Utvecklingen kräver...” brukar det heta. Problemet med EG är inte bara neutraliteten: att de facto elva av tolv medlemmar är NATO-anslutna och att både utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete står på dagordningen. (Än lever tyvärr blocktänkandet.) Problemet är också att EG har en arbetsmodell som omöjliggör vårt ideal. Besluten fattas inte demokratiskt, utan i en byråkratisk och centraliserad modell. Många frågor som borde avgöras på nationell nivå, har flyttats till EG-nivån för att undvika ”handelshinder”.
Frågan är: om det hon sade var rätt och riktigt då, vad i EU är det som i grunden har förändrats sedan dess som gjorde det möjligt för socialdemokraterna att plötsligt bli EU-anhängare? Har EU bytt arbetsmodell? Har EU blivit mer demokratiskt? Står utrikespolitiskt samarbete inte på dagordningen idag? En misstanke är att det snarare är socialdemokraterna som förändrats. Anna Lindh varnar 1990 för en sådan utveckling:
Europafrågan får inte bli ytterligare ett exempel på socialdemokratisk anpassningspolitk där vi först säger nej och sedan passivt, efter hand, accepterar borgerliga förslag och, i detta fall, säger ja till EG-medlemsskap för att ”bevisa” vår flexibilitet.
Kommentarer känns överflödiga.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant...

staffan sa...

Jag tar mig friheten att kommentera även om du tycker avslutar inlägget med att det är överflödigt.

Nog kan man hävda att dagens EU är annorlunda än 1990 års EG, på flera plan. Man kan också hävda att i och med östblockets fall (som ju AL) hänvisar till så förändras också synen argumentet kring neutraliten.

Man kan hävda detta men det hade varit fel, och om inte inte direkt fel så dock inte i en sådan grad att den totala omsvägningen hos S var befogad.

Du har helt rätt i att den större förändrignen skett hos S och inte i de rådande omständigheterna eller i tex EU:s interndemokrati.

Men faktum är ju också att kanske hälften av det socialdemokratiska partiet INTE gjorde denna omsvägning utan har kvar exakt samma reservationer mot det europesiska samarbetet. Briskten på demokrati. Det toppstyrda ovanifrån perspektivet och kanske farmför allt den gemensamma utrikespolitikens förödande effekt på den självständiga röst som vi hade innan EU-medlemskapet.

/Approx sa...

Staffan, klart du får kommentera...

Att säga att östblockets fall förändrade förhållandena i Europa är som att kontstatera att det blir varmt när solen skiner. Det är självklarheter. Men på vilket vis det skulle innebära att neutralitetspolitiken är överspelad formuleras aldrig. Det antas bara implicit vara så.

Sanningen är att Sveriges alliansfrihet aldrig formulerades med utgångspunkt i kalla krigets bipolära värld, den är betydligt äldre än så och har hållit oss utanför krig länge. Tage Erlanders linje från Metalltalet 1961 äger fortfarande sin fullständiga giltighet:

"För att vi skall kunna i vidast möjliga mån tillgodose våra utrikespolitiska intressen krävs ett mått av både formellt traktatmässig och faktisk rörelsefrihet. Alliansfriheten utgör en mycket viktig beståndsdel av denna rörelsefrihet men den måste kompletteras med en konsekvent strävan att även utanför det militärpolitiska området undvika bindningar som gör det svårt eller omöjligt för Sverige att inför en konflikt välja en neutral kurs och som kommer omvärlden att förlora sin tilltro till att Sverige verkligen önskar välja en sådan kurs."

Med den argumentationen sade Tage Erlander nej till svenskt medlemsskap i EEG, som bara var en blek handelspolitisk föraning av den vittomspännande överstatligheten i dagens EU.

Visst finns det som du säger en riktig socialdemokrati kvar bakom den nuvarande cornflakesförpackningen, tack och lov för det, men Staffan, hur mycket inflytande har den genuina socialdemokratin i sitt eget parti när det kommer till politiska vägval idag?

Jag vet inte, men det var länge sen den förmådde påverka kursen.