Ständig utlänningskontroll i det gränslösa Europa

Idag har det rapporterats om polisens avsikter att förstärka den ”inre utlänningskontrollen”.

– Vår inre utlänningskontroll måste förstärkas kraftigt, säger Kenneth Mandergrehn vid Rikskriminalen, som leder polisens arbete med att bygga upp en central ”gränskontrollsenhet”. Gränskontroll är egentligen en missledande benämning, för enheten skall även ”samordna utlänningskontrollen inom landet” för att göra ”utlänningskontrollen till daglig rutin”.

Bakgrunden är vårt medlemsskap EU:s passunion, Schengen. Kenneth Manderehn intervjuas i Ekot:

– Vi är tvungna att ta till de kompensatoriska åtgärder som är möjliga när det gränslösa Europa är ett faktum. Vi har möjligheter att i stället kontrollera personer inne i landet i olika situationer

[...]

– När vi kontrollerar andra saker, exempelvis körkort eller nykterhet så kontrollerar vi även den här saken om det finns anledning till det, säger Kenneth Mandergrehn.

Så detta är ingenting som kommer att drabba alla som fastnar i trafikkontroller?

– Nej, det kommer det inte att göra.

Den förstärkta utlänningskontrollen kommer alltså inte drabba alla som fastnar i trafikkontroller, kontroll genomförs bara ”om det finns anledning till det”. Vad den ”anledningen” består i ger tillämpningen vid den inre gränskontrollen - passage mellan Schengenländer - en fingervisning om: det hänger på hudfärg och brytning. Naturligtvis.

Att bli ledd åt sidan vid passkontrollen för att bli dubbelkollad på etniska grunder är kränkande nog. När samma särbehandling även skall tillämpas vid vanliga vardagsresor inom landet, då blir det till en ständig påminnelse om att en invandrare, även tredje generationens, aldrig blir en självklar medborgare, alltid förblir misstänkt. Därmed upprättas – i den fria rörlighetens namn - en slags mentala checkpoints, á la den psykologiska tortyr Israelerna ägnar sig åt på Västbanken.

Att den inre utlänningskontrollen förstärks och samordnas ytterligare via Europol och det Europiska registret över ”efterlysta eller på annat sätt eftersökta” – SIS, är ingen beklaglig bieffekt av Schengen, det är själva vitsen med den ”Europeiska integrationen”.

Tullunionens fria rörlighet förutsätter en ständigt ökad samordning av den inre kontrollen. Den ”gränsöverskridande brottsligheten” är ett argument för utvidgade befogenheter som har den finessen att det aldrig blir trubbigt: ju mer den inre rörligheten ökar, desto mer välmotiverat blir det med en stärkt federal polismyndighet.

Det är också i den riktningen EU-kommissionen och kärnländerna driver på. Efter EU-toppmötet i december har kommissionen gjort framstötar för att göra Europol till en myndighet med ansvar för att bekämpa ”alla former av allvarlig brottslighet” – alltså inte bara samordning mot gränsöverskridande brottslighet och inre gränskontroller utan även brottsbekämpning inom länderna. Tyskland, Spanien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Österrike och Belgien har kommit överens om att bilateralt fördjupa sitt polissamarbete i vad som kallas Schengen III, i praktiken ett sätt att gå runt ministerkonferenserna och EU-parlamentet och ange riktningen för övriga EU-länder. Statewatch skriver mer om det här.

Så rör sig integrationen oundvikligen i en given riktning. Det finns bara ett värdigt och fungerande alternativ för den som vill undvika att vakna i en polisstat. Att vi lämnar EU.

Andra bloggar om: politik, Schengen, EU, Europol