Bort från mainframe

Allt liv definieras och formas av hur det upprätthåller sin energibalans. Från herbivorer till omnivorer och karnivorer – vi letar alla upp, eller tilldelas, en specifik plats i näringsväven – en nisch – och formas därefter av de villkor som nischen fordrar.

Jaguarens explosiva muskelpaket och graciösa figur är inte tillkommen för att imponera på fotografer från National Geographic utan för att röra sig över stora områden (40-50 kilometer på en natt), ljudlöst smyga upp bakom ett byte och därefter avsluta jakten med ett sekundsnabbt språng. Det är jägarens skepnad.

På samma vis bär giraffen med sina långa ben och hals bladätarens villkor inskrivet i sin fysiska form, kamelen har sina pucklar för att ta med ett reservförråd av fett för vandringar i näringsfattigt land, centerpartisten kan på beställning gråta krokodiltårar för att behålla en plats vid köttgrytorna. Och så vidare. Det finns inte ett djur vars yttre inte vittnar om hur det föder sig. Detsamma gäller för oss människor och de samhällen vi bygger.

Vårt val av energisystem rör någonting mer avgörande än vilken modell som billigast kan leverera X antal kilowattimmar. Som jag skrev i föregående post: vore kostnaden det avgörande villkoret så skulle kärnkraften mycket väl kunna vara ett rimligt alternativ. Det avgörande problemet med kärnkraften är det samhälle som den definierar omkring sig, den form som den specifika energinischen ger åt institutioner, infrastruktur och tankemönster.

Om den distribuerade sol- och vindkraften med tusentals nätnoder, utbytbar teknik och småskalig självförsörjning är energisystemets motsvarighet till sammankopplade persondatorer så har kärnkraften sin motsvarighet i Mainframe – stordatorn. En modell som på sin tid placerade kontrollen över datorerna i händerna på en liten grupp experter i vita rockar. Hade Mainframe bestått hade ingen kunnat läsa den här texten idag – Internet hade inte funnits. Den kreativa explosionen sköt fart först med framväxten av persondatorn, distribuerad förmåga, decentraliserade resurser.

Och det är därför som det samhälleliga priset för att ersätta dagens reaktorer med nya är så högt – det låser in oss i en Mainframemodell för överskådlig framtid. Dessutom i en tid som – vad det ser ut nu – kan komma att bli lite småskakig. Och skakiga samhällen är ingenting som passar i kombination med kärnkraft, vars samhällsmodell är centraliserad, fjärrberoende och toppstyrd. Runt sig förutsätter kärnkraften en stor kontrollapparat och en strukturernas ärkestruktur.

Kärnkraften kräver stabilitet i alla led. Stabil försörjning med bränsle av rätt kvalitet i rätt tid, stabila kedjor för att flytta avfall till mellanförvar, stabil försörjning av expertkompetens, stabila högspänningsnät för distributionen, stabila underleverantörer, stabila kontrollorgan, stabila ägare, stabila medarbetare, stabila datorsystem, stabila finanser...

Kärnkraften förutsätter att allting fungerar för att den ska fungera.

Men det gör det ju inte alltid – och det är aldrig vidare smart att utgå från att det ska göra det. Kulturer och civilisationer har blomstringsperioder och sönderfallsperioder. Det har hänt förr. Finanskrascher, resurskonflikter, klimatkatastrofer, krig... det saknas inte direkt orosmoln på himlen, och även om jag i grunden är optimistisk om vår framtid – främst tack vare den här uppfinningen – så är det rent dunderkorkat att inte bygga med tanke på att det kan komma att blåsa hårt framöver.

Blåst råkar förresten vara det som vindkraften trivs som allra bäst i.

Vid sidan av riskresonemanget: jag vill se ett samhälle baserat på en optimerad användning av rätt grad av teknik och energi för rätt ändamål. Vi kan och bör optimera vår energianvändning istället för att maximera den som idag. Vi kan och bör bör optimera vår energiproduktion istället för att maximalt teknifiera och komplicera den, som idag.

Jag är övertygad om att ett sådant samhälle – förutom att vara bra mycket säkrare – har bättre förutsättningar att bestå som en demokrati, att det är både tryggare och bättre att växa upp i för våra barn och överlag mycket friare och mer kreativt.

På andra håll: Birger Schlaug på samma tema.
Tidigare poster om kärnkraft: Reaktorreaktionärernas revansch, Kraftindustrin smutskastar, Om det här är världens säkraste kärnkraft..., Unghögerns bekväma miljöpolitik, Tjernobyl och om elnät: Land och ledning.
Andra bloggar om kärnkraft, vindkraft, centerpartiet, mainframe