16 februari 2012

Grekland i tryckkokaren

För länge sedan, när världen var ung, växte en av historiens märkligaste och mest kreativt produktiva kulturer fram i en flikig och bergig skärgård i det Egeiska havet. Under knappa tvåhundra år avsatte de grekiska stadsstaterna en intellektuell skatt av filosofi, lyrik, konst och litteratur som därefter har inspirerat och förbluffat efterföljande generationer.

Kraftkällan i denna unika kultur var staden Athen, där invånarna med en självklar övertygelse om sitt eget värde, sin rätt och kapacitet att bestämma över sig själva, tände den demokratiska idén. När Athen var som mest vitalt ansågs själva tanken att delegera ens delar av styret till en mindre grupp av tjänstemän hårresande. De fria Atherna insåg att den demokratiska elden i sig var deras viktigaste tillgång. De måste antingen äga makten över sitt eget öde eller ägas av någon annan.

Det var då. Nu åker män i kostymer med visitkort från Goldman Sachs på uppdrag från Europeiska ministerrådet, EU-kommissionen och IMF för att besluta om Greklands framtid, över huvudet på dess folk.

Omfattningen av den nyliberala slakten i Grekland idag är svår att ta till sig. 40%-iga nedskärningar i sjukvårdsbudgeten, 32%-iga sänkningar av minimilönerna i privat sektor (som om det var en del av problemet), sänkta pensioner, hundratusentals avskedade offentliganställda, en undgomdsarbetslöshet på 48%. En BNP och ekonomi i fritt fall, tvångsprivatiseringar av offentliga egendomar mitt i det sämsta säljläget någonsin.

Grekland är idag ockuperat. Ockuperat av banker och finansinstitut och av eurozonens stater som inom ramen för den gemensamma Operation Bail-out besingingslöst styckar bytet i nyliberala portionsförpackningar.

Vad som är viktigt att förstå nu är följande: Allt detta är helt i enlighet med planen.


Tragedin i Grekland är inget som sker trots Greklands euromedlemsskap utan på grund av detsamma. Tragedin är eurons verkliga utseende, bortom högtidstalen om fred och solidaritet. Detta är precis den tryckkokare Hans W Tietmeyer drömde om då han beskrev pris- och stabilitetspakten som ett verktyg för att koka löntagarnas rättigheter till potatismos. Man täpper helt enkelt till alla ventiler och när ett land av interna eller externa orsaker hamnar i en ekonomisk kris kan krisen göra politisk nytta genom att koka sönder tryckkokarens innehåll. Ut kommer en sönderslagen offentlig sektor, löntagargrupper som slängts hundra år bakåt i tiden, knäckta fackföreningar och en arbetarklass kastad ut i fattigdom, nöd och direkt svält.

Detta är vad Euron och Europakten handlar om. Att spärra alla nödutgångar. Nu höjer männen i kostym temperaturen och ökar trycket ytterligare. Det pyser över på Athens gator. Men det finns det polisstyrkor till för att hantera.

Låter det destruktivt? Men nyliberalismen är ju destruktiv. Det är dess främsta, kanske enda, egentliga trossats: föreställningen om den kreativa förstörelsen. Föreställningen om att folket måste knäckas för att vinsterna ska kunna öka. Nyliberalismen är en ekonomisk dödskult.

Och euron är nyliberalismens politiska gren, en hänsynslös bulldozer som rullar fram över sargade medlemsländer; förbjuder folkomröstningar, tvingar fram regeringsskiften, tillsätter sina egna regeringar, i praktiken upplöser demokratin och forcerar fram ett socialt kaos. Det är en ideologisk bärsärkargång som ytterst har demokratin och freden som insatser.

Såhär ser alltså den Europiska solidariteten ut i praktiken, när vänskapen mellan folken har sorterats in under EU:s stjärnbanér. Det lät så vackert när allt såldes in. Kanske trodde någon stackare till och med att de talade om solidaritet mellan folken, när de i själva verket hela tiden talade om en solidaritet med marknaderna. Solidaritet med principerna om den fria rörligheten för kapital och den fria konkurrensen, även då denna kastar hela länder i avgrunden.

Under det gångna året har EU:s ministrar närmast klättrat över varandra för att likt ett mobbargäng på skolgården peka finger åt Greklands folk; kasta anklagelser om hur Grekland klär sig, hur konstigt Grekland går, hur dåligt Grekland klarar sina åtaganden. I första ledet av mobbningen har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stått. De är inte ens medlemmar i euroklubben men vill gärna släppas in i gängets värme. Då gäller det att spela extra tuffa.

Det var precis samma fingerpekande när Irland, utslängt i kris av den havererade spekulationsekonomi som EU-kommissionen och rådet uppmuntrat och underblåst, ansökte om nödlån 2010. Också den gången lade EU skulden på Irlands folk och nödlånet gavs förenat med krav på våldsamma offentliga nedskärningar och privatiseringar.

Naturligtvis fyller fingerpekandet en viktig propagandafunktion. Ju mer av skulden för enskilda medlemsstaters problem som kan placeras på staterna själva, desto mer kan EU-ledarna rädda sitt eget ansikte och ”upprätthålla förtroendet” för EMU som sådant, till och med få det att framstå som att eurozonen kliver in och hjälper till. Det hela handlar om att hålla skulden borta från euron, att hålla gänget rent från ansvar, samtidigt som tryckkokaren gör jobbet. Därför blir angreppen på Grekland så furiösa och därför vägrar EU-ledarna att erkänna, ens en millimeter av att Grekland, Italiens, Spaniens, Irlands och Portugals olika kriser är kopplade till mekanismer inbyggda i euron. Istället talas det om brister i nationalkaraktärer. Folk som röstat fram fel regeringar. Folk som varit bortskämda och lata och fuskat.

EU-ledarna odlar idag den värsta och farligaste sortens nationalism, den som pekar finger åt andra.

Detta skuldbeläggande, som EU-ledarna utan ansvar ägnar sig åt för att hålla sin egen rygg fri, tränger in i relationerna mellan de Europeiska folken som en sur lösning. Våren 2010 åkte jag genom Tyskland där löpsedlar och förstasidorna dröp av chauvinistiska utfall mot det grekiska folket. ”Lata Greker” stod det med stormrubriker över hela förstasidor. Det hela luktade verkligen skit. Det var det patriotiska vansinnet i uppmarschen inför ett krig. De andra utmålades som galna, opålitliga, slöa. Hela den offensiven lade grunden för att få den tyska opinionen att acceptera Greklands tvångsförvaltning som en nödvändighet. Ett narrativ etablerades: Grekland har fuskat och förtjänar inte att styra sig självt; entré Bryssels räddande teknokrater.

Minns någon idag att det fanns en tid då rapporterna från dagens eurokrisländer såg annorlunda ut? I början talades det högljutt om hur mycket sydeuropa gynnades av euromedlemsskapet. Det hamrades och byggdes på nya hotell och nya hus överallt runt medelhavet. Det såg ut att växa så det knakade i ekonomin. I propagandan från Bryssel framhölls ofta och gärna att detta var tack vare den gemensamma valutan. Se vilken makalös tillväxt den åstadkom! Men allt det var bara en bubbla, driven av en billiga krediter, en allt för låg ränta och en felaktig växelkurs. Samtidigt som det kastades bränsle på konsumtionsbrasan urholkades produktionen och realekonomin. I slutändan var det istället Tyskland som gynnades, det var efter tyska förhållanden och den tyska ekonomins behov som Euroområdets gemensamma ränta sattes.
Det där är inget konstigt. Det är ett samband som varje 12-årig nejkampanjare i den svenska EMU-folkomröstningen 2003 kunde förklara.

Bubblan i Sydeuropa sprack naturligtvis. Det är vad bubblor gör. Det började med den bostadsbubbla som briserade i USA, som sedan spred sig till hela världsekonomin. När prognoserna vände neråt, kreditkostnaderna steg och investeringarna avstannade drabbades de tidigare sensationsekonominerna av krisen. Och plötsligt var allt deras eget fel.

Globala ekonomiska kriser slår olika mot olika länder på grund av underliggande orsaker. Transfereringssystemen ser olika ut, realekonomin fungerar olika väl, produktivitetsutvecklingen är olika, skattebasen och skattemoralen skiljer sig åt. Den ekonomiska resiliensen varierar. Och det innebär att länder behöver kunna möta kriser på olika vis, anpassade efter sina förutsättningar. Euron har effektivt förhindrat detta. Tryckkokaren igen. En standardform och det som inte passar in i den slås i såbitar.

Minns någon idag hur länge det här har pågått? Det har brunnit på Athens gator regelbundet sedan 2007. Det är fem år av demonstrationer, gatustrider, nedskärningar och en kris utan ände i ett successivt sönderfallande land i "fredens och utvecklingens" Europa. Jag citerade 2009 Ambrose Evans-Pritchard:
”these riots are roughly what eurosceptics expected to see, at some point, at the periphery of the euro-zone as the slow-burn effects (excuse the pun) of Europe's monetary union begin to corrode the democratic legitimacy of governments.”
Det här är inte heller något konstigt. Det är en logisk utveckling som varje 12-årig nejkampanjare i den svenska EMU-folkomröstningen 2003 kunde förutspå.

Solidaritetens värde prövas först i tider av kris. Det är lätt att lova varandra evig tro och kärlek när det är sol på himlen, men det är när det blåser som kallast som löftet ska hålla. Den ”solidaritet” som Euroländerna nu ”visar” varandra har ingenting med kärlek och sammanhållning att göra, det påminner mer om den psykiska terrorn i en galen sekt. Ja, allt är ett enda stort vansinne.

Det enda rimliga, det enda verkligt solidariska, man kan göra inför detta är att ställa sig sida vid sida med Greklands folk och säga: fortsätt stå upp och protestera. Försvara er demokrati! Försvara er välfärd! Försvara er offentliga sektor! Försvara era pensioner! Faller ni så faller också vi. Låt er inte slaktas på finanskapitalisternas altare. Slå sönder tryckkokaren.

Visa att demokratin i Athen kan vara starkare än maskinen i Bryssel.

Tidigare om EU/EMU: Nationsbygge, Att gå i takt är inte att samarbeta, Katedralen i Bryssel - fel svar på fel fråga

10 kommentarer:

Anonym sa...

En lysande artikel Erik Berg, tack!

Du påminner om det viktigaste av allt, att vi inte närsynt ska följa det trångsynta media-rasslet utan ta ett steg bakåt, se historia, se struktur, se drivkrafter. Det s k större sammanhanget!

/Gunnel Gomér

Anonym sa...

Mycket välskrivet, och en skarp analys av situationen. Jag följer din blogg med stor behållning!

Freddy sa...

Men det här innebär ju också att ex. tyskarna slår undan benen på sig själva, för vad händer med deras export ? Hur mycket går till sydeuropa ?
Om nu detta är själva planen från nyliberala eu-eliten så krackelerar den ju snabbt.
Skulle snarare säga att det är finansparasitismens inneboende natur att skuldförslava allt och alla och driva det hela ända in i kaklet.
Dvs. tills bankdirrarna dinglar i lyktstolparna.

Herwig sa...

Vänstern har genom åtskilliga årtionden framgångsrikt kämpat för hög beskattning av arbetsinkomster, just i solidaritetens namn, men "glömde??" konsekvent beskatta kapital- och spekulationsvinster! En enkel beräkning med hjälp av grundskolmatematik visar tydligt vart ett sånt samhälle utvecklar sig till! Tyvärr fortsätter vänstern med enträgen propaganda för annu högre skatter på underlaget "mänsklig arbetskraft" istället för att hämta pengarna där dom finns: där produktiviteten ligger idag (maskinerna) och kapital- och spekulationsvinster. Tala om varg i fårkläder! Jag kan inte förstå att du, Erik, som skriver så kloka texter, fortfarande kan tro på vänster o höger trots att båda sidor har bevisat sin falskhet och bedrägeri genom sina handlingar!

Henrik sa...

Erik: jag tycker jag du gör det lite enkelt för dig. Grekland har haft en mycket misskött stat under en lång tid, under både vänster och högerstyre. Med protektioniska fackföreningingar, näringsliv som knappast verkat för en väl fungerande marknad och en överklass som betalar allt för lite skatt. Landet har ställt in betalningarna betalningarna ett stort antal ggr i modern tid, den grekiska staten är kroniskt underfinansierad. Det är inget nytt som kom med euron, den accentuerade bara problemen.

Henrik sa...

Och för att förtydliga, jag håller helt med dig om att Euron är en tvångströja som svårliggör en vettik ekonomisk och finanspolitik, men den är långt ifrån ensam ansvarig för kaoset i Grekland.

Jan Wiklund sa...

Henrik: så är det nog. Men man kan påpeka att Spanien är nästan lika illa ute utan att ha gjort något fel alls, om man får tro Paul Krugman.

Och man kan också påpeka att utan euron hade dom måst klara ut problemen själva, ingen hade vare sig önskat eller behövt använda några tvångströjor eller andra hot. Drachman hade helt simpelt rasat och grekerna hade fått reda ut problemet själva.

Som det ser ut nu påminner det hela ironiskt nog om den press Tyskland utsattes för under 20-talet för att betala en massa skulder som förvisso delvis var självförvållade men som i första hand det internationella systemet hade pådyvlat dom för att dom råkade förlora första världskriget.

Erik Berg sa...

@Henrik: Jan Wiklund sa det väl, några till synpunkter från mig:

Visst har Grekland sin del av ansvaret. Men: en skyhög statsskuld är inte något nytt inslag i den grekiska ekonomin. Det är ett gammalt och strukturellt statsfinansiellt problem, som ytterst beror på enkel aritmetik: att man inte får in tillräckligt med skatt. Detta både pga att man inte taxerar sina höginkomsttagare ordentligt och pga ett trasigt samhällskontrakt som gör att skattepengarna inte kommer hela vägen fram.

Så har det varit i åtminstone tjugo år, för att inte säga alltid. Det som fick bägaren att rinna över var dock omständigheter direkt knutna till euron. Det var eurozonens för Greklands del felaktiga räntenivåer som drev fram en kreditdriven konsumtionbubbla i hela sydeuropa åren 01-07. Krediterna gjordes i sin tur tillgängliga av en oreglerad och totalt oansvarig kreditgivning från en kraftigt svällande banksektor som blev rika på kuppen.

När den globala krisen kom så sprack den bubblan; den grekiska statens kostnader ökade, samtidigt som skatteinkomsterna sjönk kraftigt. Det var samma situation som i princip alla länder hamnade i, med den skillnaden att Grekland i likhet med Irland och Litauen redan innan krisen befann sig mycket närmare den kritiska marginalen.

En viktig konsekvens av euromedlemsskapet är att man berövats flera tidigare tillgängliga regulatorer. Nu lämnar EU bara en väg ut – nyliberalt stålbad. Och just det är hela poängen med stabilitetspaktens konstruktion.

Främsta skälet till att Grekland nu inte tillåts lämna euron och ställa in sina betalningar är för att EU helt enkelt har bettat på en oreglerad marknadsmodell med ett oansvarigt risktagande. Alla är kedjekopplade till varandra i pyramidspelet och därför vågar man inte låta det nödvändiga ske utan förlänger plågan – och passar på att trycka genomföra en nyliberal nattväktarstatsrevolution.

Detta är lite som om ägarna till ett företag istället för att acceptera en ofrånkomlig konkurs väljer att elda ner fabriken (med de anställda innuti) bara för att få ut försäkringspengarna. Djupt osympatiskt, skulle man kunna säga.

Anonym sa...

Jag har nyligen upptäckt din blogg och är väldigt imponerad.
Skarpt och radikalt!

Vardag sa...

Tillhör du den identitära rörelsen, Erik Berg? Man kan få intrycket av din text. Bara undrar...