05 februari 2012

Ett farligt experiment

Rubriken kommer från Peter Wolodarskis ledare i dagens DN. Unge herr ledarskribenten har blivit upprörd över Allt åt Allas busscharter till Solsidan, Saltsjöbaden. Denna bussresa är enligt Wolodarski en övning i ”praktiskt grupphat”, med syftet att ”slå split mellan människor”.

Innan vi säger något om detta måste det först klargöras att Peter Wolodarski är en liberal med ett hjärta som ömmar för samhällets svaga och utsatta. Därför, menar han, kan ”frågor om inkomstskillnader och sociala orättvisor vara nog så viktiga att uppmärksamma”. MEN. Det får inte ske med ett ”marxistiskt tänkande”, som innebär ”farliga förenklingar”. Sociala klyftor är nämligen ”mer komplicerade än så och inte nödvändigtvis problematiska.”

Så lyder den upplysta liberala hållningen för dagen: det kan vara viktigt att uppmärksamma inkomstskillnader, förutsatt att de inte ses som problematiska.

Wolodarski tycker att AåA:s bussresa speglar att arbetarklassen har en nedlåtande syn på rika: ”Det är inte individer man talar till. Det är vilddjur som man studerar med hjälp av fordon och kameror.” Arbetarklassen uppvisar närmast ett kolonialt ovanifrånperspektiv mot de rika. Va otäckt!

Nu är ju inte direkt detta första gången en tursitbuss med blängande turister och smattrande kameror rullar genom ett ”exotiskt område”. Kanske att Wolodarski skulle ta upp sin kritik med alla de andra svenska charterbolagen först.

Det är inte heller första gången det ordnas bussresor till överklassgetton. Dagligen rullar t ex mängder av Celebrity Tours i Hollywood. Till det facila priset av 44 dollar kan Svenne Banan bjudas på glimtar av ”exclusive residential neighborhoods” och ”breathtaking mansions” tillsammans med en ”informative fun guide” som gör det möjligt att uppleva “ the feeling that there's no place like home for stars such as Jennifer Aniston, Courtney Cox, Jennifer Lopez…” osv osv. Sedär, också överklassightseing, men inte otäckt alls!

Vad är det då som skiljer de skojsiga bussresorna i Hollywood från den farliga bussresan till Saltsjöbaden? Skillnaden är att hollywoodturernas passagerare förväntas beundra hur de lyckade människorna lever. Precis så som överklassen vill bli sedd. AåA:s bussresa hade istället som mål att resenärerna skulle se med egna ögon hur den svenska överklassen bor och lever och istället för avundsjuk beundran odla sitt klasshat.

Åh. Det ordet. Det finns ingenting som medel- och överklassen hatar så mycket som ordet klasshat. Det är ett ord som ångar av ilska, uppror, vrede och hot mot den existerande illegitima ordningen. De blir därför omväxlande äcklade, illa berörda och får kalla kårar av det. Det bekräftar deras skräckföreställningar om den groteska pöbeln som ständigt måste övervakas och hållas på plats. Och så är det så jobbigt konfrontativt. Finns det åtminstone inte något annat ord än hat att använda? Något... lite mildare?

Men hat finns av olika slag och det gäller att förstå skillnaden.

Det finns ett hårt och kallt hat, ett hat som är likgiltigt inför andra och fyllt med förakt. Det är det hatet som talar genom kommentarsfälten när kommentarsfältherrar spyr sin galla över feminister och homosexuella, invandrare och fattiga. Det är det hatet som slår när män slår kvinnor och som skrattar när djur plågas till döds. Det är det hatet som drev Breivik och Peter Mangs till att skjuta barn. Ett hat fyllt av urskiljningslös ondska.

Men det finns också ett varmt hat, ett hat som pulserar av den förbjudna kärlekens vrede, ett hat rött av den begränsade människans ilska mot det system som beskär, stänger inne, tystar ner. Det hatet är inte kärlekens motsats, det är ibland kärlekens förutsättning. Det är ett hat som är riktat mot det onda hatet. Det är ett hat som är själva bränslet för att göra upp med en orättvisa. Dess motsats är uppgivenheten, likgiltigheten, rädslan.

Att leva nedtryckt i ett klassamhälle är att leva omsluten av ett system konkret manifesterat i sociala relationer som ständigt markerar att människovärdet – vad som än sägs i högtidliga sammanhang – är relativt. Att vissa männikor är mer värda i kraft av sin börd, sin inkomst och sin bostadsort. Kristian Lundberg skriver i SvD: ”Min barndom tillbringade jag på huk, nertyngd av ett klassmörker som bara tätnade omkring mig.”

Klassamhället kan vara just det: ett tjockt mörker, lika tätt i alla riktningar bort mellan husen. Ingen väg ut. Men den som hatar klassamhället kan skingra mörkret, för hatet kan lysa upp också den mörkaste gränden och driva bort uppgivenhetens skuggor. Den som bär det varma röda hatet kan uppträda mer orädd och mer säker. Kan vara oförskämd istället för att huka sig när överklassen är föraktfull. När överklassen ägnar sig åt välgörenhet förväntar de sig tacksamhet tillbaka, men den som hatar klassamhället behöver inte stängas in i tacksamheten - den mest förlamande av känslor – den kan istället svara med ilska. Jag är inte skyldig dig något! Den som känner sina rättigheter vet att ingenting behöver se ut såhär, att allting kan förändras. Att vi skapades jämlika. Hatet är därför nödvändigt för en rörelse som vill rasera klassamhällets murar.



Dock: klasshatet är inte tillräckligt. Hat kan endast storma och rasera, inte bygga. Därför behövs den organiserade vänstern som ställer upp positiva program för hur ett samhälle bortom klassamhället kan se ut, en vänster med konkreta lösningar och realistiska förslag. Med hjärtan fulla av längtan, solidaritet, glädje, humor, passion, stolthet, visioner, perverioner, karneval. För politik bärs av känslor. Hat måste få vara en av dom.

Det explosiva i AåA:s bussresa ligger i det enkla att det numera räcker med en enkel bussresa för att synliggöra hur fullständigt Sverige gått isär och för att kalla fram en hord av mörkermän som försvarar klyftorna samtidigt som de ondgör sig, ja, närmast hatiskt, över dem som synliggör klyftorna.

Hur hamnade vi här? Åh, vet du. Vi har varit påväg hit så länge. Lundberg igen:
”Vi läser om morden, våldet, överfallen. Vi ser aldrig att detta är den yttersta konsekvensen av att vi gav upp värdet människan för år sedan – långt innan Malmö besöktes av journalister med tropikhjälmar och förutfattade meningar. Den fråga vi skall ställa oss är istället: vems är staden?”
Vem ska staden tillhöra? Vem vågar röra sig i den utan rädsla och med självklarhet? Vem har tillträde? Den senaste tidens dödsskjutningar är, påminner Lundberg, för en stor grupp Malmöbor bara fortsättningen på en annan konstant skräck som man har levt med länge. Malmös ”egen laserman”, Peter Mangs, lämnade om nätterna sin lägenhet på Korsövägen och sökte upp sina offer i förorterna åren mellan 2003 och 2009:
”En stor del av befolkningen skapade ett eget utegångsförbud. Föräldrarna höll sina barn inne. Busschaufförer. Taxichaufförer. Tidningsbud. Alla jag pratade med under den här tiden talade om sin rädsla. Jag minns skräcken. Vid ett par tillfällen kom jag till närbutiker kvällstid, precis innan stängningsdags. Jag blev synad. Jag blev mönstrad. De beskjutna var själva övertygade om att det var rasistdåd. Vi som inte blev beskjutna var inte lika säkra.

Utanför närbutikerna brukade det sitta en släkting i bil, med motorn på. Det var stegen mellan butiken och bilen som var det kritiska. Skräcken var på riktigt. Det var allvar. Söner oroade sig för sina fäder. Mödrar för sina söner. Man undvek att röra sig utomhus i mörker.”
Först när fler grupper känner av rädslan i sin vardag blir den erkänd som ett samhällsproblem. Först när utvecklingen är en delad upplevelse i alla stadsdelar så hamnar den på den allmänna dagordningen. Men segregationen isolerar problem och gör dem till problem för enskilda grupper istället för att göra dem till delade angelägenheter. Segregationen, inte synliggörandet av den, är därför ett ”farligt experiment” som ”slår split mellan människor”.

Den liberala myten, omhuldad på DN:s ledarsida, säger att så länge som alla får det lite bättre så gör det inget att några får det mycket bättre än andra. Men eftersom klyftor är sociala så är de i första hand relativa. Rikedomen är därför ett problem, lika mycket som fattigdom är det.

Att svenska städer är fysiskt segregerade är inget nytt. Både ekonomiskt och etniskt har klyftorna länge löpt djupa och långa längs gatorna. Den stora förändringen på senare år är att de ekonomiska klyftorna har vuxit våldsamt. Därmed har skillnaden i vilka livsmöjligheter det innebär att bo i olika delar av staden också accelererat. Det är idag en mycket större och mer definitiv skillnad mellan Fisksätra och Saltsjöbaden än vad det var för 20 år sedan.

Det här diagrammet visar utvecklingen av genomsnittsinkomsten (i tkr) i Göteborgs stadsdelar. De nedtonade staplarna är från 1992, de färgstarka är från 2008:


Medan vissa stadsdelar i den övre delen av spektrumet närmast har dubblerat sin inkomst så har ökningarna varit små i den nedre delen. I Bergsjön är genomsnittsinkomsten lägre idag än 1992. En inkomstskillnad på 70% mellan rikaste och fattigaste stadsdelen 1992 hade 2008 blivit till en skillnad på 310%.

Om man inte fylls av hat mot klassamhället när man reser mellan polerna i en sådan stad och ser hur skillnaderna manifesterar sig i form av otrygghet överallt, skillnader i livslängd och hälsa, utbildning och barns livschanser, och den ynkliga kulturella fattigdomen i ett sådant samhälle, så är man antingen inte korrekt funtad eller så är man Moderat. Troligen både och, eftersom de två ofta sammanfaller.

Alliansen talar om utanförskapet, och syftar på stadsdelar som Bergsjön, Gunnared och Lärjedalen i diagrammet ovan. Men utanförskapet skapas inte där. Det självvalda utanförskapet finns på platser som Solsidan i Stockholm och i stadsdelar som Älvsborg och Askim i Göteborg.

Segregationen drivs på av att överklassen och den övre medelklassen reser ekonomiska och sociala murar runt vissa delar av städerna. Genom ombildningar till bostadsrätter, genom protester mot kommunala planer som kunde bidra till större blandning, genom hyresvillkor som kräver fast inkomst, fast bostad och rätt efternman. Segregationen drivs på av välbärgade storstadsförorter som Vellinge där kommunledningen på uppdrag av sina väljare stoppar flyktingförläggningar för ensamkommande flyktingbarn för att inte ”skada områdets rykte”.

Och i slutändan är segregationen, själva den rumsliga uppdelningen, ett sätt att utöva makt.

För överklassen är beroende av avståndet för att härska. Därför sätter de sina barn i privatskolor och därför söker de, jorden runt enligt precis samma mönster, sin splendid isolation, en upphöjd avskildhet i dävna villaförorter bortom resten av samhället. Det fysiska avståndet, ibland tillsammans med murar och barriärer, är ett konkret sätt att markera och befästa makt. Igår liksom idag. Den svenska överklassen styr genom att göra sig osynlig, genom att ekonomiskt och fysiskt dra sig undan från samhället och helst inte vara synliga, annat än på tillbörligt avstånd, medan de skickar fram sina clowner att flåsa runt och dra bajsskämt i TV.

Ja, det är ett farligt experiment, klassamhället. Hur många ledare Peter Wolodarski än skriver, hur mycket spam de än fyller etern med, får vi aldrig glömma bort att vi måste hata det. För den dagen vi slutar hata klassamhället har vi själva blivit monster.

Läsning: Fredrik Edin, Petter Nilsson, Röda Berget, Badlands Hyena

19 kommentarer:

Simsalablunder sa...

Mycket bra skrivet.

Erik sa...

Jättebra! Men du, skicka den till DN Debatt också (om så krävs i modifierad version), det skulle vara helt underbart!

Anonym sa...

Men så absolut suveräntsuveränt skrivet. Den här måste delas.
Bättre att skicka in den till SvD Debatt.
En enda invändning.
Feminister är inte någon homogen grupp.
Det finns överklass/medelklassfeminister - och vänsterfeminister.
Och sällan mötas de två.
Inte i min klasshatande värld ;)
Det finns s k feminister - ja, åtminstone kallar dom sig feminister - som utan ett ögonblick av tvekan exploaterar underklassens kvinnor (eller män) för att städa sina egna hem.

Anonym sa...

Varifrån kommer stapeln?

Erik Berg sa...

Diagrammet kommer från statistiken som publiceras på Göteborgssamhällets utveckling:

http://www.samhallsutvecklingen.se/

Via deras dataexplorer:

http://www.samhallsutvecklingen.se/explorer/

Stadsdelsindelningen ändrades 2008, därför jag inte tagit statistik från senare datum.

Ted sa...

Gud vilket gränslöst skitsnack. Innan jag skriver något mer konstruktivt än så vill jag förvissa mig om att du kan skilja mellan åsikt och fakta, men det är garanterat helt lönlöst.

Ta ett djupt andetag och överväg åtminstone möjligheten om det KAN vara så att det går att tycka något annat än det du gör. Det kan vara uppfriskande, och då kommer du nog även att förstå de som tycker något annat.

Anonym sa...

Jättebra skrivet. Instämmer, iväg med det till DN eller SvD.

Mvh Fredrik

Felix sa...

Satan så bra!

Jan Wiklund sa...

Det är bara en sak jag opponerar mig mot: skillnaderna började öka tidigare än så. Redan den s.k. funktionalismen, och förortsbyggandet, var en stor övning i klasskillnader. Villor åt de välbärgade, radhus åt medelklassen och hyresförorter åt arbetarna. Dessförinnan hade faktiskt alla bott på samma gata.

Så segregationen grundlades tidigt.

Anonym sa...

Hej, jag tycker du missar vad överklass egentligen är. Det är snarare - gått på samma skola, släkt med de flesta inom hög förvaltning och gifta inom kretsen - än massa synliga pengar. Det är ett osynligt maktnät som Stockholm är insvept i.

Anonym sa...

Din beskrivning av arbetarklassens, fattiga och förtrycktas klasshat är något av det vackraste och sannaste jag läst! Jag har alltid hävdat att det är skillnad på vårt hat mot orättvisor och förtryck och överklassens hat mot dem de förtrycker. Du uttrycker det så mycket bättre och så vackert! Tack <3

Peter sa...

När de solar sig i skenet av Solsidan (inga protester där) och blev "föredömen" för folk utan vett, så kan de fan bjuda till och låta vanligt folk komma och se på deras världsfrånvända boendeform.

Woldarski är ju en fjant som tycker att underklassen ska ta mössan i hand och bocka. Vad är det annars när Solsidans folk fnyser åt sjuka och arbetslösa och kallar dom lata med sina jävla fackföreningar. Är det en grupp att respektera ?

Med skenande klyftor, segretion och försämringar åt de fattiga, kan inte jag se några försvar för att just dessa överklassmänniskor ska hållas skyddade i sin glasbur. Hut går hem, som man brukar säga.

kattskrik sa...

Gillar din text skarpt! Jag tror precis som du att det finns olika typer av hat, och det hat som kommer underifrån är snarare en ilska och frustration över situationen än det förakt som den som befinner sig i ett överläge kan ägna sig åt.

Erik Berg sa...

Jan Wiklund: Visst är det så. Den rumsliga segregationen är i mångt och mycket ett barn av modernismens stadsbyggande.

Den stora, och trots allt avgörande, skillnaden är dock att segregationen fått en mycket större betydelse under de senare år. De socioekonomiska skillnaderna har vuxit, skolornas upptagningsområden används inte längre, i och med "valfriheten, för att föra samman barn med olika klassbakgrund, ombildningarna till bostadsrätter har gjort det ännu svårare att bo i innerstan och allt högre krav från hyresvärdar på fast jobb och tidigare bostad etc ökar ytterligare uppdelningen.

Under folkhemstiden fanns det trots allt en ambition att utjämna livschanserna mellan stadsdelarna. Att bo i en arbetarstadsdel var inte stigmatiserande på samma sätt som det är idag.

Pär Eliaeson sa...

Snälla Erik, ge inte Wiklund cred för hans tröttsamt banala antimodernism, är du snäll.

Angående hat:

Den underordnade har en stort privilegium, rätten att mer än den överordnade tänja gränserna för respekt och hövlighet i debatten. Det svängrummet måste man avstå från som överordnad, när man har en större makt. Men detta privilegium måste förvaltas och respekteras, det är inte gränslöst. Det medför ett ansvar, som den maktposition det är.

Det finns inget gott hat. Hat är alltid att gå över gränsen mellan det goda och onda. Hat är ovärdigt. Hat är banalt och primitivt. Om man vill hata måste man acceptera att man gör sig till en ynklig människa.

AåA har naturligtvis en poäng med sin safari, en mycket god och rolig sådan. Men man har inte lyckats förvalta den med värdighet och intelligens.

Erik Berg sa...

Pär: men det Jan skriver här stämmer ju. 1900-talet stadsbyggande förde in ett nytt mått av rumslig segregation i staden. Det gör ingen till nyurbanist att konstatera det.

Hatet: hat kan aldrig i sig vara ovärdigt. Det är bara människors handlingar som kan mätas på det viset. Det är vad man gör av sitt hat som räknas.

Pär Eliaeson sa...

Jag vägrar egentligen att föra diskussion på Wiklund:s nivå, men:

Den moderna staden innebär en rumslig uppdelning, ja. Det är en grundidé med den! Att denna egenskap i dagens samhälle i vissa extrema fall eventuellt kan förstärka segregationens effekter är lika relevant som att våldsamma datorspel kan få människor att bli våldsamma.

Arkitekturen är inte ond, samhället runt den kan möjligen vara det. Den moderna staden var en välsignelse när den skapades och har fortfarande potential att vara en fantastisk plats, vilket den i total dominans fortfarande är.

Hatet realiserat i hatisk handling är ovärdigt, visst. Hat är en energi, som allt annat. Den kan transformeras till alla möjliga bra saker om man är intresserad av det, vilket man bör vara.

Erik sa...

Klasshatet ni odlar föder klasshat.
Jävla socialistbolsjeviker dra åt helvete eller flytta till Nordkorea.

Anonym sa...

Bra skrivet. Skrämmande att se diagrammet som illustrerar ökande inkomstklyftor i Göteborg. Jag tycker klassföraktet märks ute bland folk också: taktlösa kommentarer om var människor bor, efternamn och adress som måttstock på en persons värde osv.. det började med socialdemokratins rörelse åt höger under Persson och har sedan accelererat med Reinfeldt vid rodret.

Jag tolkade "odla ditt klasshat" som ett hat mot klassamhället, dvs. alla delarna, även sin egen klass. Alltså inte som riktat mot en specifik klass utan mot strukturerna som vi alla är endel av.