BLDGBLOG postade några bilder som återuppväckte en gammal romans. Från Statoils hemsida via BLDGBLOG:
När bara det absolut mest nödvändiga är kvar framträder funktionens blottlagda ekonomiserade skönhet. Oljeriggarna är öar av idel nödvändigheter och därur uppstår en del av det som är vackert i de här bilderna. Den komplexa väven av rör, stag och fackverk påminner om organen inpackade i en kropp. Optimerat instuvade för att ta så liten plats som möjligt, här skall allting rymmas ovanpå plattformens ben.
Oljeriggarna är en estetisk paradox: de är det fysiska resultatet av ingenjörsmässig intelligens och "sparsamhet", men samtidigt producenter av det slösaktiga samhällets förpestade blod.
Samtidigt som riggarna är vackra är de symboler för ett sinnesrubbat samhälle. Bara att plocka ner riggarna i Nordsjön på ett hedervärt sätt kostar enligt wikipedia 3 miljarder pund, därför har en ekonomiskt rimlig, men ekologiskt helt orimlig, policy från oljebolagen varit att bogsera ut riggarna och helt sonika sänka dem i djupen, när den tiden är kommen. I bästa fall. I andra delar av världen får de stå kvar övergivna och halvsjunkna, som industrierans vidsträckta havskyrkogårdar.
Världens första oljeplattform byggdes av Sovjet 1947 i Kaspiska havet. Plattformen, som kallas Neft Dashlari (Oil Rocks) är belägen 4-5 mil utanför Azerbadjians kust. Den är fortfarande i bruk och är världsunik inte bara genom att vara ett pionjärverk utan också därför att den i praktiken är en hel stad, med en befolkning på över 5000 invånare och över 200 km av vägar byggda på utfyllda och flytande öar och på broar. Bland annat finns där skolor, bibliotek och butiker:
Den hör inte heller till de vackrare konstruktionerna. Påminner inte så lite om industriön Plutonia i tecknade klassikern Melonia.
Andra bloggar om: arkitektur
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar