Allmänningarnas triumf

I våras satt jag i en debattpanel om miljö och energianvändning där en av de övriga deltagarna, KDU:s Ella Bohlin, i en argumentation för privat ägande referade till ”allmänningarnas tragedi”. Ella hävdade att ”Vi tar hand om nyttigheter bättre om vi vet vem som är ägaren” och därför ville hon ”överföra naturen till privat ägande.”

Det är både rätt och fel, vilket jag återkommer till nedan.

Noterat inom parentes så verkar ”allmänningarnas tragedi” vara på väg att segla upp som en populär fras bland svenska liberaler som diskuterar miljö. Naturligtvis. Alla partier kommer tvingas prata mycket mer miljö framöver, bäst då att jobba upp en retorik som bekräftar de egna gamla käpphästarna. I det här fallet: gemensamt ägande leder till katastrof, bara genom privatiseringar kan miljön räddas.

Begreppet ”allmänningarnas tragedi” populariserades av Garret Hardin genom artikeln ”The Tragedy of the Commons” i Science 1968. Begreppet refererar till det överutnyttjande av resurser som uppstår då fri tillgång råder och användandet är oreglerat.

Ett ”pedagogiskt” exempel, taget från en libertariansk blogg:

“The American buffalo were hunted nearly to extinction. Why? No one owned the buffalo, so hunters had an incentive to kill as many buffalo as they could. Ranchers and farmers, on the other hand, own cattle. When was the last time you heard about the threat to cattle?”

Hardin menade att förstörelsen av allmänningarna var hanterbar endast genom ett tydligt definierat ägande. Trötta liberaler har, som i citatet ovan, ofta tolkat det som ett argument för privat ägande, men för Hardin var privat eller offentligt inte pudelns kärna, utan behovet av att definiera en ägare till allmänningarna. Denna ägare kan vara allmänheten, genom samhället, likaväl som en privatperson. Ella Bohlin hade rätt när hon menade att vi tar hand om nyttigheter, naturresurser, bättre om ”vi vet vem som är ägaren”. Felslutet kommer i föreställningen att tydligt ägande är lika med privat ägande.

Ett samhällelligt, gemensamt, ägande kan vara lika tydligt organiserat som ett privat och därmed garantera resursernas skyddande. I exemplet med bufflarna som nästan blev utrotade, så får man väl i ärlighetens namn erkänna att den risken inte uppstod förrän europeérna dök upp i Nordamerika. Med sig tog de en föreställning om att eftersom inga staket stod uppställda så tillhörde marken och djuren inte någon. Alltså: fritt fram att skjuta av.

För de indianer som redan fanns på plats fanns det emellertid sedan länge en uttalad ägare till bufflarna: de tillhörde sig själva och jorden och skulle därför jagas skonsamt. I indianernas fall var respekten för de tillgångar som låg på allmänningen reglerat genom ett moraliskt förhållningssätt som varje ny människa fick lära sig från födseln.

Så fungerade det alltså i den gamla gemeinschaftvärlden. Man förstörde inte utmarken, trots att den ägdes av ingen, för den var nödvändig för allas överlevnad.

Att förlita sig på ett moraliskt skydd av allmänningarna är förstås omöjligt i ett modernt gesellschaftsamhälle. Istället måste allmänningarna skyddas juridiskt. De allmänningar som idag i är värst överutnyttjade är luft och vatten. Lösningen är knappast att privatisera luften, det säger sig självt att det är omöjligt, utan att tydligt definiera luften som tillhörande samhället. Av samhället kan vi då fordra att det upprätthåller luftens kvalité, på det vis som brukar ske i ett modernt samhälle: genom lagstiftning och prisverktyg.

Under industrialismen räknades luft och vatten aldrig in i de samhälleliga resurserna, de togs, precis som bufflarna i Européernas ögon, för givna och förstörelsen av dem fick därför föregå oreglerat.

Men om ägandet tydligt definieras, är det då, som Hardin menade, ointressant om det är privat eller eller gemensamt? Nej, det privata ägandet för med sig andra, negativa, konsekvenser. Som den här bloggen skriver så leder instängandet av allmänningar till en fragmentering av det gemensamma:

Hardin forgets that there is no common without community within which the modalities of access to common resources are negotiated. Incidentally, this implies that there is no enclosure of commons without at the same time the destruction and fragmentation of communities.

Man kan, med blinkning till Hardin, tala om anti-allmänningarnas tragedi (”Tragedy of the anticommons”). Den här, privatiseringens specifika tragedi, uppstår när det är möjligt för individer att genom ägande få exklusiv rätt till begränsade resuser och därmed undandra dem från allmän åtkomst. Ett klassiskt exempel är hur exklusiva patenträttigheter hindrar mediciner från att komma till användning där de behövs som bäst. Miljontals människor dör i detta nu i onödan i HIV-katastrofen, därför att bromsmediciner inte får parallelltillverkas.

För vem som helst är det uppenbart att allemansrätten är en ofantlig resurs för Sverige. Att världens vackraste trädgård, skog, fjäll och skärgård tillhör alla som bor i vårt land är något som väcker avundsjuka i länder där staket och "private property"-skyltar avgränsar varje del av riket. Men har allemansrätten då inneburit att vi förstört vårt land? Nej inte ens i de tätbefolkade regionerna, runt Stockholm och Göteborg, där Sverige som mest liknar kontinenten, är naturen förstörd av att den är fritt tillgänglig.

Tvärtom, vi har lyckats ta med oss allemansrätten in i moderniteten och varje ny unge får lära sig att respektera naturen och använda den hänsynsfullt. Det funkar. Allemansrätten har rentav varit ingången för många av oss att lära oss att vara i naturen och få en relation till landet utanför staden. Jag tvivlar inte en sekund på att den möjligheten varit av avgörande betydelse för det miljöintresse och miljömedvetande svenskarna har idag.

Man kan alltså här tala om allmänningens triumf. Liberalerna får se sig om en gång till, bortom stängslen.

Andra bloggar om: politik, privatiseringar, miljö, allmänningarnas tragedi