Andningspaus

Hösten går i luften. Sverige är vackert, kanske är det som vackrast just nu.

Morgondimman lättar över småländska höglandet och den magra jordens skogar och urtidssjöar uppenbarar sig för ögat. Den sjunkande nattemperaturen har målat in en massiv dominans av guld i björkarna. Här och där tronar en ensam solitär av ädellöv i en stenig hage, en anspråkslös tavla målad av generationers kamp med att röja på platsen, göra i ordning, skapa kultur.

I de här markerna gick Valter Sträng, Vilhelm Mobergs alter ego och funderade över tillvaron. Just funderade gjorde han i skogen. När han kom till stan blev han politiskt aktiv, i stan fanns kampen.

Sådan kan hela mänsklighetens sentida historia skrivas. När vi kom till städerna, då uppfann vi politiken för att hantera den särskilda typ av maktrelationer som uppstår i den särskilda typ av samhälle som urbaniseringen och - i första hand - industrialismen skapar. Idag finns politiken överallt, också över de här skogarna svävar den.

Politiken är på gott och ont. Perspektivet i den politiska världen krymper hela tiden i takt med att konflikterna blir skarpare. Den politiska människan har blicken riktad mot nästa utspel, förbeder redan nästa reaktion på nästa fientliga framstöt. Och den politiska världen är oförmögen att formulera målsättningar som sträcker sig bortom nästa mandatperiod. Det sista låter som en klyscha men just så är det ju faktiskt.

Och samtidigt: politiken har byggt värdiga bostäder åt alla i det här landet. Ur politiken föddes ord som folkhem och kafferast.

Vi lever på en flisa av tillvaron - både geografiskt, tidsmässigt och politiskt. På den här flisan, skonad från stormaktsambitioner och konflikter mellan mäktiga imperiers intressen, har det formulerats en fungerande samhällsmodell, som trots sina många brister satt medborgarna i relativ samklang med jorden och med varandra.

Som vänster är man inte nöjd där. Vi är fortfarande nekade tillträde till de avgörande verktygen för att forma våra egna liv, välfärdsstaten har alltid existerat på nåder av de ekonomiskt mäktiga, klyftorna har ökat de senaste decennierna och tvillingparet nyfattigdom och nyrikedom är en del av verkligheten även på den här flisan. Vi lever i en tid av orealiserade möjligheter. Men dock: det finns något betydelsefullt att vara stolt över.

Det här är vårt land, ditt och mitt land, som Pete Seeger sjunger. Det mest befriande med att komma ut ur städerna några gånger om året är just återupptäckandet av att landet i praktisk mening är en allmänning för oss som bor i det. Inte bara utsikten över höstskogen tillhör mig, även svampen och bären som finns i den och markerna är mina att vandra i. Om man bara vet om att de finns där.

Att komma ut ur städerna innebär också att för den stund lägga klasskonflikten åt sidan och uppleva tillvaron som den är, utan att skuggas av människornas maktstrukturer och exploateringsapparater. Det är en ynnerst att leva i ett land där det finns sådana platser. Ett liv i och runt de ockuperade områdena i dagens Palestina handlar just om att leva i en verklighet där det inte finns någonstans att andas ut utan att samtidigt påminnas om sitt underordnade människovärde. En sådan existens bryter ner människan. Göder desperationen. Ett krig utan ögonblick av stillestånd är ingen tillvaro: det är ett helvete. Där finns ingen tid eller plats att skriva poesi om annat än kampen själv. Av nödvändighet måste konstnären och poeten på sådana platser fokusera hela sin kraft på kampen. Men inte här.

När man återvänder från den svenska höstskogen och återigen möter dem sprawlande staden blir man (nå, jag) än mer övertygad om behovet av att slå vakt om att det här landet inte skall få förbli en nyliberal lekstuga, att skönheten om hösten och våren skall komma alla till del, finnas tillgänlig för alla. Att samklangen mellan människor och jord måste försvaras. Att framtiden inte skall få begravas med de avskaffade löntagarfonderna och de upprivna reformerna.

Tack höst, för andningspausen.