Lars Ohly och etiketten

Vi lever i en tid då på jakt i desperat behov av att etiketera uppfattningar. Inget konstigt med det, själv ser jag gärna etiketter på det mesta, det klargör ofta viktiga skillnader.

Men det är ingen lätt grej att få rätt namn på saker. Lars Ohlys försök att stå upp för att kalla sig kommunist har hittills inte fallit särskilt väl ut, av det enkla skälet att han inte har tolkningsföreträdet till etikettens uttolkning. Han skriver en sak på lådan och uttolkarna påstår att den innehåller någonting annat.

Jag har ibland undrat om det inte rent av hade varit smartare om Ohly stuckit ut hakan och kallat sig själv för en ”sann socialdemokrat”. Det hade utan tvivel retat gallfeber på Göran Persson och dessutom varit alldeles sant. Det är i allt väsentligt en traditionell socialdemokratisk politik vänsterpartiet stått för under 90-talet: välfärdsförsvar och upprustad offentlig sektor. Att partiet vill ta ett ytterligare steg och införa arbetsplatsdemokrati är också helt i linje med Wigfors och Palmes socialdemokrati, Palme deklarerade när det begav sig att det var

"dags att ta det tredje steget – den ekonomiska demokratin”

och Wigfors menade att:

”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden."

Med en vänsterpartiledare som kallade sig socialdemokrat hade det antagligen också funnits ett större utrymme för en snabbare förflyttning av vänsterpartiets praktiska politik åt vänster. Som det varit nu har riksdagsgruppen varit livrädda för att bli utstämplade som kommunister och har därför agerat mer defensivt än vad som varit möjligt och önskvärt.

Kanske hade det dessutom varit ett effektivare sätt att tvinga socialdemokraterna att se över sina politik för att inte tappa fler väljare till vänster.

Det ligger annars nära till hands att tro det motsatta: accepterar vi att kommunismen görs obrukbart som ord så har vi tappat mark och världsbilden skjutits ytterligare ett steg åt höger.

Det ligger mycket i det. Vänsterpartiet bör ta striden mot försöken att skriva om historien. Vänsterpartiet gör rätt i att stå upp för det rimliga i att använda ordet kommunist som beteckning för en realistisk systemkritisk vänster.

Men generalfelet är att man tvingats göra försvaret av etiketten till en huvudlinje. Det viktiga är politikens innehåll. Den nyliberala högersvängen i Sverige har inte genomförts genom att borgerligheten kallat sig själva nyliberaler. Tvärtom. Man har värjt sig mot begreppet. Den amerikanske författaren David Harvey menar att i en internationell jämförelse har den svenska nylieralismen i själva verket utmärkts just av att man gjort en "omskrivning":

Implementation of the upper-class agenda varied consequently. Thus one can speak of a "circumscribed" neoliberalism in the Swedish case

Det finns inte några riksdagspartier som presenterat ett renodlat nyliberalt partiprogram. Ett sådan skulle innebära, för att låna en sammanfattning från Frihetsfronten:

En minimal och så långt som möjligt frivilligfinansierad statsmakt med monopol på att tillhandahålla försvar, polis och domstolar, dock finns det här olika åsikter om hur långt man kan acceptera fri konkurrens mellan exempelvis olika vaktbolag och fristående förhandlingsdomstolar.

Men förskjutningen av politiken har ändå hela tiden gått i just den riktningen. Inte genom etiketter utan genom förskjutning av perception och politisk agenda. Björn Elmbrant sammanfattar i Så föll den svenska modellen på ett bra sätt hur socialdemokraterna påverkats:

”I riksdagen i januari 1974 [talade Gösta Bohman] om människors drömmar om en större valfrihet, ’att få förfoga över resultatet av sitt arbete, att själv få ta ansvar för sina handlingar...’ Bohman kallad detta för den nya individualismen.
- Den nya individualism som herr Bohman talar om är ingenting annat än den gamla egoismen, svarade Olof Palme. [...]
Tio år senare, 1984, belv emellertid valfrihet nyckelordet i Ingvar Carlssons idéprogram till den socialdemokratiska partikongressen. Och efter ännu ett antal år hade det som från början varit en bohmansk förgriplighet, att individualism inte nödvändigtvis var detsamma som egoism, trängt in även i motståndarnas hjärtan.”

De små orden bröt igenom, inte de stora etiketterna. Vänstern insåg försent den politiska kraften i ett tillsynes oskyldigt ord som valfrihet.

Valfriheten blev den murbräcka som sprängde den solidariskt finansierade och fördelade välfärden. Valfriheten sålde in allt från reklamradion till friskolorna, avregleringarna av telemarknaden och den grundläggande infrastrukturen. Valfriheten var nyliberalismens trojanska häst.

Ska man ha någon chans att nå politisk makt i Sverige måste man börja med att inse att vi lever i ett land där en majoritet av befolkningen vill se en socialdemokratisk politik. Inom denna folkmajoritet väljer ändå många att rösta på andra partier hellre än att stödja en patriarkal och stel socialdemokrati.

Det har Reinfeldt insett, och anpassat sin retorik därefter. Hade Reinfeldt istället i en Don Quijotisk gest kommit ut ur garderoben som nyliberal (vilket han i allt väsentligt är) hade han gjort bäst i att utrusta sig för en lång opinionsmässig ökenvandring tillsammans med Johan Norberg & co.

Därmed inte sagt att Norbergs nyliberalism inte fyller en viss funktion för det fortsatta vridandet av debatten åt höger. Men Frihetsfronten är just en front. De filosofiskt konsekventa (och dogmatiska) principerna kan bara utvecklas i landskapet utanför riksdagspartierna. Där det långsiktigt via sina smedjor och ditten och datten kan påverka tänkandet hos maktens nyckelgrupper. Men frihetsfronten går aldrig hem i folkhemmet. Och det gör inte etiketten kommunist heller. Inte idag.

Strategiskt finns det en del att lära av Reinfeldt. Det kan också vara ett sätt att vrida politiken åt vänster: låt det filosofiska utvecklandet och försvaret av kommunismen ombesörjas av andra än partiledningen. Stå upp för radikal och offensiv version av vänsterpolitik, en som tar strid med kapitalet, inte via etiketter utan via handling.