Tänk på barna nerigenom!

Så beskrev en krönikör i GP uppmaningen hon som barn fick av sin mamma när hon inte åt upp maten. På något vis en rörande bild av den typiskt svenska horisonten: ”barna nerigenom”. Som barn genomskådade man bristen på logik i resonemanget. Hur kan det hjälpa dom som inte har någon mat om jag som inte ens är hungrig tvingar i mig det här?

Förmågan att se sig själv i andra – solidaritet – må vara en kulturell produkt, men det är en mäktig drivkraft som påverkar vårt handlande mer genomgripande än vad vi är medvetna om. I tusentals situationer varje dag tar vi hänsyn till andra människor, inte utifrån en kalkyl om vad som gynnar oss själva - utan på ren (socialiserad) instinkt. Allt i från att hålla upp dörren till den som kommer bakom till att göra ett litet val att släcka en lampa i ett tomt rum på kontoret.

Förmågan att se sig själv i andra – även på långa avstånd – är i beroende av att vi lärt oss, eller givits möjligheten att identifiera oss med dem. I den västeuropeiska bilden av världen har befolkningen i Pakistan regelmässigt framställts som såpass annorlunda att det blir svårare att se sig själv där. Zooifieringen begränsar möjligheterna till att skapa bred solidaritet.

Så var det inte i USA när Katrina slog till. Då var det lätt att se sig själv evakuerad till jättestadion som förlorade el och vatten.

Det är en naturlig begränsning i den solidariska instinkten att dess utbredning inte är lika i alla riktningar. Döda danskar räknas inte heller lika mycket som döda svenskar. Men det är också ett politiskt ansvar att förmå se förbi den begränsningen och garantera att hjälpen kommer fram till alla katastrofer.

Nu är det nödvändigt att fokusera sina tankar på barna nerigenom - Pakistan. 50 stycken Katrinas och en halv tsunami har just ödelagt en hel landsända i ett av världens fattigaste länder. Det är också nu världsorganisationen kommer som mest till sin rätt. Stöd FN:s hjälpinsatser!