Elevdemokrati hejdå.

Idag meddelade regeringen att ett av de senaste årens mest intressanta demokratiförsök skall läggas ned. Lokala Skolstyrelser med elevmajoritet – vackert men något felaktigt benämnt som ”elevstyrda gymnasier” i DN – skall försvinna.

Det är nu några år sedan vi tog striden på Erik Dahlbergsgymnasiet. Men jag tänker ibland på den, allt vi lärde oss, det självförtroende och de kunskaper som vi sedan hade med oss när vi efter skolan gick vidare åt olika håll i livet och fortsatte arbeta för demokrati var och en av oss på vårt sätt i olika organisationer med vitt skilda politiska mål. En del blev feminister och drog igång studiecirklar, en del blev moderater, en del blev studentkårspolitiker, en del hamnade i värnpliktsrådet, en del har engagerat sig i miljörörelsen… en del blev ingenting sådant alls, men erfarenheten har de ändå med sig och en dag går de med i hyresgästföreningen.

Erik Dahlbergsgymnasiet i Jönköping var en av de första skolorna i landet som ingick i försöket med Lokala Styrelser med elevmajoritet, en reform som grundade sig på en överenskommelse mellan (s), (v), (mp) och (c).

I teorin skulle alla viktiga beslut på skolan gå genom den lokala styrelsen. I praktiken var det helt beroende av gymnasiechefens goda vilja och elevernas intresse. Det insåg vi inte först, men vi lärde oss det efterhand när vi märkte att vi ofta ställdes inför fullbordade faktum eller ofullständiga mötesunderlag som vi inte hunnit sätta oss in i vid de beslutande sammanträdena. Det var då vi tog striden.

Vi lutade oss mot det faktum att vi hade majoritet i lokala skolstyrelsen. När vi var enade kunde vi inte bli överkörda.

Vi bråkade så att vi fick ett eget rum. Sedan bråkade vi så att vi fick en fast mötestid för elevrådet utan parallella schemaaktiviteter. Sedan bråkade vi så att vi fick en ordentlig budgetberedning i flera steg som vi faktiskt kunde påverka – och påverkade. Vi bråkade så att vi fick elevdemokratiska utbildningar finansierade. Vi bråkade så att vi kunde kopiera upp möteshandlingar och få ut till diskussion i klasserna.

Vad innebar den lokala skolstyrelsen? Vad innebar det att vi använde möjligheten att bråka? Ja, inte fick det skolan att braka samman och inte blev gymnasiechefen arbetslös, maktlös eller ansvarslös. Men hon (numera folkpartistisk ersättare i riksdagen) fick en aktiv förhandlingspart att mäta sig med. Hon var tvungen att motivera och tänka igenom sina beslut tydligare. Det var positivt också för henne.

För oss innebar det att vi kunde blockera en del direkta försämringar. Skolintendenten fick för sig att sätta upp övervakningskameror i korridorerna, genom att vi sade nej i lokala styrelsen kunde vi med stöd, enligt en elevomröstning, av 75 % av skolans elever, riva upp beslutet. En programflytt mellan husen som skulle skapa ett större avstånd mellan de olika programmen avslogs av elevmajoriteten. Och så vidare.

Framförallt var den lokala styrelsen en lektion i praktisk demokrati, mer nyttig än alla samhällskunskapslektioner tillsammans. Jag vet att det på en del skolor är ett litet gäng av lillgamla heltidspolitiker och blivande mellanchefer som engagerar sig i elevrådet. Så var det inte hos oss. Det var inte särskilt attraktivt att vara med i Lokala Styrelsen som glidare: Elevrepresentanterna i Lokala Styrelsen hade bundet mandat utifrån elevrådets beslut. Det var 40-50 personer på varje elevrådsmöte och mötena de handlade om relevanta saker, de innehöll verkliga, ofta hetsiga, skolpolitiska diskussioner. Därför att vi hade reell makt. Elevmajoriteten i Lokala Styrelsen innebar att det blev intressant för fler än diskussionsnissarna att gå med i elevrådet.

Den stora och ambitiösa Demokratiutredningen, där Bengt Göransson var ordförande, utvärderade tidigt de lokala styrelserna och lyfte fram skolans roll för att förstärka demokratin dels genom att släppa fram konkurrerande samhälls- och historieuppfattningar dels genom att skolan själv fungerade som en demokratisk arena som kunde tillåta oenighet:

"Eleverna måste få uppleva demokratin i praktiken."

(Demokratiutredningen SOU 2000:1 s.242)

I värsta fall, när de fungerar mindre bra, blir de lokala styrelserna rundningsmärken. I bästa fall blir de, som demokratiutredningen argumenterade för, praktiska demokratiskolor, verkliga maskiner för en skolutveckling i dialog mellan elever och skolledning. Ytterst hänger det på vilka verktyg som i övrigt ges eleverna för att göra allvar av elevinflytandet. Har man tillgång till eget mötesrum? Har man möjlighet att hålla stormöten för alla elever? Kan man kopiera upp handlingar? Vet man sina rättigheter? I Jönköping, där jag kommer från, kompletterades de lokala skolstyrelserna med en elevombudsman som bistod elevråden i praktiska och juridiska frågor.

Nu har den borgerliga regeringen beslutat att lägga ned försöket med lokala styrelser med elevmajoritet. ”Det blir fel princip. Eleverna ska ha inflytande i skolan, men de ska inte bestämma över sina rektorer och lärare.” säger skolkminister Jan Björklund

Det är djupt tragiskt. Försöket genomfördes aldrig fullt ut, eftersom verktygen för verkligt elevinflytande och organisering aldrig gavs. Det hade varit betydligt intressantare och vettigare om regeringen ville medverka till att ta nästa naturliga steg i ett samhälle som bygger på demokratin som grundtanke: en vidareutveckling och fördjupning av elevmakten.

Det blir allt tydligare var skåpet ska stå i Björklunds skola: det ska stå still och veta sin plats.

Andra bloggar om: politik, skolpolitik, skola, Jan Björklund, lokala styrelser, elevmajoritet, elevdemokrati