Husen gav rörelsen ett eget liv

Blomstermåla Folkets Hus

Ordenshuset, bygdegården och Folkparken är mer än bara byggnader, de är de hjärtkammare som pumpar folkrörelseblodet. De ger nytt syre åt rörelserna när medlemssiffrorna dalar och när deltagarna uteblir, de samlar rörelsernas historia och lagar såren efter konflikterna. Utan husen, de egna mötesrummen, hade arbetarrörelsen aldrig erövrat den politiska makten och aldrig förmått organisera de bildningsansträngningar som välte de högre klassernas utbildningsmonopol över ända. Utan Folkparkerna hade arbetarrörelsen haft oerhört mycket svårare att vinna ungdomen för socialismen och framtidens sak.

I en essä från 1991 skriver Bengt Göransson läsvärt om de egna husens betydelse för 1900-talets demokratirörelser. Eftersom texten inte finns på Internet, vad jag vet, följer här ett längre utdrag:

”I högtidstalen vid Folkets Hus jubileer brukar man hylla pionjärerna för att de såg till att inte bara de egna organisationerna utan också förenings- och kulturlivet i stort försågs med lokaler. Om man ska förstå vilken roll de folkliga samlingslokalerna verkligen spelat är det nog klokt att utgå från det snävare perspektivet: Vilken roll har lokalerna spelat för den egna rörelsen?

I en uppsats, som publicerades i skriften Inflytande på en tråd, utgiven år 1973 inom ramen för det projekt Idé på sikt som Frikyrkliga studieförbundet och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet drev tillsammans med försäkringsbolaget Ansvar, skriver Gunnar Nelker om sambandet mellan lokalägande och kontinuitet i folkrörelsearbetet. Han påpekar det anmärkningsvärda i att folkrörelserna i Sverige så mycket bättre än sina motsvarigheter i andra länder stått emot påfrestningarna, och att detta särskilt gäller nykterhetsrörelsen. Han konstaterar att den senare rörelsens egna lokaler – ordenshusen – inte haft några motsvarigheter utomlands, där nykterhetsrörelsen ofta varit sekundär i förhållande till exempelvis kristna samfund. Ordenshusen gav rörelsen ett eget liv. ”Var det egentligen ordenshusen mer än själva rörelserna som gav karaktär åt vårt tidigaste demokratiska genombrott?” frågar Nelker.

Frågan är berättigad och kan vidgas. Var och en som arbetat i en ideell förening vet att det alltemellanåt tar emot; idén lockar inte tillräckligt många och uppgivenheten lurar runt knuten. Den som i likhet med mig närmast vuxit upp i ett ordenshus – Godtemplargården i Älvsjö – vet att man i sådana stunder omedelbart ställs inför frågan: Vad gör vi med huset om vi lägger ned verksamheten? Tvånget att använda huset, att få in en och annan krona, har tvingat fram kontinuitet i arbetet.

Mot den bakgrunden är det intressant att jämföra med andra folkrörelser. Frikyrka, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse satsade nämligen var för sig från första stund på de egna lokalerna, och det är sannolikt därför de lyckats bestå över tiden på ett sätt som varit omöjligt annars.

Jag kände mig styrkt i min iakttagelse, när jag i en tidning läste ett närmast rörande reportage om Sveriges vid den tidpunkten minsta frikyrkoförsamling, två vid pass åttioåriga damer som kände ansvar för sitt missionshus. De hade inte många gudstjänster och möten om året men deras missionshus stod kvar och sände sitt budskap till omgivningen och den årliga auktionen gav några kronor till goda ändamål.

Folkets Husen och folkparkerna har således erbjudit en grund för ett praktiskt och konkret folkrörelsearbete.”

Utdrag ur essän ”Folkets hus och parker från August Palm till Bert Karlsson och Norrlandsoperan” publicerad i skriften Mötesplatser till lust och gagn i stad och bygd, publicerad av Vadstena Forum och Svensk Byggtjänst 1991.

Det är ord att ta fasta på från en person som varit med och som vet. Bengt Göransson är skolministern som fortsatte att jobba ideellt på ABF-huset i Stockholm två dagar i veckan också då han satt på ett av rikets tyngsta uppdrag. Skulle demokratin någon gång utveckla en egen religiös kanon, då har Bengt Göransson en given plats som möteslokalernas särskilda skyddshelgon.

Andra bloggar om: politik, Folkets Hus, bygdegårdar, Bengt Göransson