Byggnaders liv efter döden

Hur ser Coop-varuhus, Statoilstationer och mellanstadeiskolor ut som ruiner? Finns det ett liv efter döden för modernismens former och material? I väntan på en framtida sumering över nutiden sedd ur morgondagens perspektiv har vi hitills bara få exempel på att moderna byggnader kan åldras med värdighet. Men det finns antydningar; följer man förfallet och naturens långsamma övertagande av gamla köpcentrum i Chicagobaserade konstnären Angelina Gualdonis målningar ser man hur vår tids bruksbyggnader åldras.

Och det är annorlunda. Där europas katedraler, antikens teatrar och mayaindianernas tempel fårats och fossiliserats med en stram högtidlighet som påminner om hur urtidsdjur och urtidsskogar omvandlats till bergarter, så är nutidens dödsprocess en helt annan: byggnader sjunker samman, glider undan och bleknar. Tynar bort som isolerade pensionärer utan anhöriga i urbanitetens djungel.

Angelina Gualdoni har målat bortglömda köpcentrum och demolerade upplevelseparker från 50-talet just i den fas då de lämnar den mänskliga sfären. I hennes målningar anar jag först en nostalgisk vibration, men det ligger nog snarare i betraktarens öga, för Gualdoni målar i första hand beskrivande och med ett optimistiskt grundperspektiv. Hon skildrar “[an] ominous shifting world that is constantly changing yet never indicating its motives as a benevolent or malevolent force.”

Ruiner påminner oss om att världen alltid är stadd i förändring, att tiden aldrig står stilla. Historien kommer springa ifrån oss alla, såväl den siste som den förste av oss. Fotografen Philip Buehler har specialiserat sig på att dokumentera ”moderna ruiner”. Hans fokus ligger på industrier, militäranläggningar, nöjesfält och sjukhus. Genomgående robusta byggnader i betong och tegel som med tiden ändå – eller just därför – blivit obsoleta. Han har också samlat på sig några infrastrukturella jätteprojekt, som S.S. United States, som när hon sjösattes på 50-talet var det snabbaste oceanfartyget någonsin. Bara tio år senare togs hon ur service, då jetflyget över Atlanten gjort fartygstrafiken olönsam. Ibland går tiden fortare än annars. Philip Buehler beskriver sitt foto som ett sätt att handskas med den ”oro” moderna ruiner väcker: “I photograph modern ruins because I find it disturbing to find familiar objects and technology to be abandoned.”

Hitlers arkitekt Albert Speer (åter)introducerade idén att moderna byggnader skall utformas med tanke på hur de en dag kommer se ut som ruiner. Ett sådant perspektiv kan hämtas från två utgångspunkter. Antingen en självförhärligande kulturs strävan efter evig ryktbarhet (”odödlighet”), vilket var Hitlers bevekelsegrund, men också från en mogen kulturs strävan efter långsiktighet, att byggnader är en skatt som skall överlämnas till kommande generationer som tillgångar. Även när de befinner sig i ett framskridet stadium.

I närheten av varje plats där människor bor finns det byggnader, stadsdelar, ibland hela städer, som övergivits och sakta vittrar bort. En växande rörelse av urbana arkeologer ägnar sig, med egna universitetskurser i ryggen, åt att dokumentera 1800-1900-talets övergivna industri- och stadsmiljöer. Det finns en funktionell dramatik i förbrukad industrimiljö som är svårslagen. Rosten, mekaniken, megastrukturernas ibland svårtydbara syften.


Paradoxalt nog kan industrimiljöer från förra sekelskiftet rentav kännas mer främmande för en nutida människa än Parthenons mer än 2000 år gamla tempel, vars funktion och användning mer liknar den nuvarande tjänste- och symbolekonomins än vad industrierna gör.

Science Fictionförfattare älskar att gissa hur vår tids byggnader kommer se ut som ruiner om hundra år. Brian W Aldiss och J. G. Ballard har excelerat på området. Vilka nutida byggnader skulle göra sig bäst som ruiner? Några personliga favoritobjekt: OS-arenor (tyvärr lär de väl snarare rivas än lämnas att i lugn och ro desintegrera), motorvägskorsningar (vår tids akvedukter?), svenskt miljonprogram, Espaces d’Abraxas, eller varför inte en litterär favoritsymbol: ett övergivet Manhattan, där ödlor solbadar på de spruckna takterasserna en stekhet sommardag år 2500? Kanske drar några muterade framtidsmänniskor runt med luffarsäcken över axeln mellan tältläger i den vittrande entrén till Freedom Tower och en marknadsplats för jordbruksvaror på Wall Streets mystiska jättegolv.

Texten är även publicerad på Byggbrigaden.se