Söder om gränsen: Maquiladoras

Längs den 3500 kilometer långa landgränsen mellan Mexiko och USA bor mer än 12 miljoner människor. Ytterligare 10-15 miljoner beräknas flytta hit fram till år 2020. De senaste månadernas intensiva debatt om papperslösa invandrare i USA kan inte frikopplas från gränsens livsvillkor och funktion för den amerikanska och mexikanska ekonomin.

Det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA, har kraftigt ökat handeln och rörligheten för varor och kapital mellan länderna i Nordamerika. Men samtidigt består rörelsebegränsningen för människorna. I globaliseringens tidsålder talas det om rörelsefrihet, men gränserna är inte upplösta, bara till sin karaktär förändrade. Varor färdas alltmer obehindrat. Människor gör det inte.

Den globaliserade ekonomin har ett ansikte, ett särskilt fysiskt avtryck som genereras av dikotomin mellan människors och varors rörelsefrihet. Dess ansikte består av tillfälliga städer, sprawlande slumområden och vidsträckta halvurbaniserade zoner i gränsområden som patrulleras av militärer. Sådana är förhållandena idag vid Rio Grande, längs gränsen mellan USA och Mexiko.


Söder om gränsen domineras ekonomin och den urbana strukturen fullständigt av Maquiladoras, monteringsfabriker som verkar under ett särskilt avtal framförhandlat inom ramen för NAFTA. De flesta Maquiladoras ägs av amerikanska företag, vinsterna stannar i USA och nästan hela produktionen exporteras till den amerikanska marknaden. En Maquiladora kan tillverka i stort sett vad som helst. Särskilda tillstånd behöver endast inhämtas om produktionen handlar om skjutvapen eller radioaktiva ämnen.

Den största koncentrationen av Maquiladoras finns i Ciudad Juárez, tvärs över gränsen från El Paso i Texas. Därefter följer Tijuana, söder om San Diego och Reynosa söder om McAllen. Nästan 1,2 miljoner människor arbetar i 4000 maquiladoras. Under andra halvan av 90-talet växte gränsstäderna till följd av Maquiladoraprogrammet med en rasande hastighet, fabriksarbetarna kom från jordbruksområden i Mexiko som Veracruz, Durango och Chiapas, där torka, misslyckade reformprogram och billig jordbruksimport från USA drev många bönder från sina gårdar.


I filmen Maquilapolis skildrar några av de kvinnor som arbetar i en Maquiladora själva sin tillvaro. En av dem, Carmen, har vid 29 års ålder kroniska njurproblem och anemia. Sex nätter i veckan monterar hon tevekomponenter Panasonics fabrik i Tijuana, när arbetet är slut kommer hon hem till ett skjul byggt av rostiga garargeportar i ett slumområde utan asfalterade gator, avlopp eller elektricitet. Hon tjänar 60 dollar i veckan på sitt nattarbete.

Titeln Maquilapolis anspelar på Fritz Langs klassiska stumfilm Metropolis (1927), som dramatiserar relationen mellan fabriksarbetarnas hårda och monotona existens i underjorden och ägarnas priviligierade liv i en futuristisk stad av skyskrapor. Just den relationen existerar idag, i verkligheten, i globaliseringen, vid gränsen.

Maquiladoraprogrammet exploaterar skillnaden i löner, arbetsmiljövillkor och skatter mellan Mexiko och USA. Det här är inget tillfälligt tillstånd. Det är ett permament förhållande längs gränsen mellan ett mycket rikt land och ett utvecklingsland. Det är också en förutsättning för den amerikanska tillväxten.

Den relativa fattigdomen i latinamerika och lockelsen om högre levnadsstandard och arbeten i USA är det som driver folkströmmarna till gränsen. En del tar sig över på tillfälliga arbetstillstånd, andra blir kvar i gränszonen, i sprawlen av monteringsfabriker och slumområden. Fattigdomen genererar en särskild stadstyp: hela städer från börja byggda som tillfälliga väntplatser, mellanstationer på den hoppfulla vägen norrut. Med tiden har de permanentats och blivit hem för miljoner av arbetare i Maquiladoraprogrammet. I många av dessa orter existerar ingen stadsplanering, 40% av de boende saknar färskvatten eller avlopp. Sopberg, bilköer och förorenat vatten präglar utsikten.


Sabion Juárez, som bor i ett av slumområdena runt Reynosa berättar i San Francisco Chronicle om sin familjs boendeförhållanden. De lever utan elektricitet eller avlopp och har efter fyra år äntligen fått rinnande vatten:

"Finally the government put in pipes for every house, But the water is not fit to drink. We buy drinking water from a truck that comes around."

I en av gränsens största städer, Ciudad Juárez, som ligger på en karg högplatå där vintrarna är isande kalla och somrarna stekheta, saknas helt och hållet vattenrening och avloppsvattnet släpps orenat rakt ut i Rio Grande. Gränsens sociala problem är även ett växande ekologiskt problem, rapporterar bland andra CorpWatch.

Men de lokala myndigheterna har mycket få möjligheter att komma till rätta med problemet på egen hand. Maquilasen betalar endast minimala skatter och större delen av befolkningen är för fattiga för att betala skatt. Resultatet är en infrastruktur som är helt otillräcklig för att klara av den häftiga stadstillväxten. I Juarez västra utkanter lever idag 500 000 människor i några av Mexikos största slumområden.


Det är egentligen inte särskilt mycket som krävs för att utrota den värsta fattigdomen. I HDR 2005 beräknade FN att en överföring av 5% av inkomsterna från den rikaste femtedelen av befolkningen i Mexiko skulle vara tillräckligt för att lyfta 12 miljoner mexikaner ur fattigdom och reducera andelen definitonsmässigt fattiga i landet från 16% till 4%.

En sådan åtgärd skulle minska trycket mot gränsen och rörelsen norrut. Det amerikanska nationalgardet kunde koppla av och ta semester. Men det skulle samtidigt minska de amerikanska fabrikernas möjligheter att exploatera fattigdomen söder om gränsen för billig produktion till den amerikanska marknaden. Det är inte enbart geopolitik som gör att USA inte vill se några radikala regimer i mellan- och sydamerika, det är lika mycket för att det amerikanska näringslivet drar nytta av skillnaden i levnadsstandard.


De nyligen föreslagna gränsförstärkningarna, den 130 mil långa muren och militariseringen, måste sättas in i det här perspektivet. Fattigdomen i Mexiko, slummen i Nogales, Tijuana, Mexicali, Reynosa och Ciudad Juárez är inte problemet för Vita Huset. Det är att de fattiga inte stannar kvar på rätt sida gränsen.

Bland de tolv miljoner mexikaner och amerikaner som bor längs gränsen finns ett stort motstånd mot Vita Husets senaste förslag att förstärka bevakningen med ytterligare 7000 soldater ur nationalgardet . På många orter talar man sedan länge om tillståndet som en permanent militär belägring. Otaliga aktionsgrupper riktar sökarljuset på hur gränspolisens brutala metoder urskilingslöst drabbar alla med latinoutseende.


2003 intervjuade aktionsgruppen Borderaction invånare i gränsorterna Nogales, Douglas, Pirtleville och Naco. De fann att fundamentala värden som tillit, trygghet och säkerhet hade eroderats bort av den fördomsfulla och rasistiska behandlingen invånarna utsatts för i år efter år. I dess plats har rädsla och misstänksamhet spridit sig. Gränspolisen gjorde oanmälda razzior i människors hem, misshandlade och utvisade utan vidare processer den som greps utan giltiga papper. En annan aktionsgrupp, BNHR, gjorde 2000 en genomgång som avslöjade att 71 procent av offren för våld från gränspolisen hade giltiga papper för att vara i USA.

Den mexikanska och den amerikanska sidan av gränsen har olika typer av problem. Men även på den amerikanska sidan har vidsträckta, oplanerade bostadsområden - Colonias - utan anslutning till vatten, avlopp, skola, sjukvård och fungerande vägar vuxit fram på låglänt mark. Befolkningen i områdena är till övervägande delen emigrerade mexikaner som arbetar på farmer, som tjänstefolk eller i fabrikerna. Enbart i Texas bor 400 000 i någon av de cirka 2300 colonias som ligger längs gränsen.

Gränsekonomin är, krasst ekonomiskt sett, aldrig säker. Regionen lever på företagens villkor, ekonomin går ur hand i mun. De multinationella företagen flyttar när produktionen blir mer lönsam någon annanstans eller det politiska läget förändras. Efter 11 september 2001 drabbades Ciuadad Juarez av en recession då 60 000 jobb försvann i ett slag. Mellan 2000 och 2002 sjönk sysselsättningen i gränsregionen med 20 procent och totalt 290 000 jobb flyttade. Hotet om flytt finns ständigt, den genomsnittliga lönenivån i Maquilasen är 2 dollar i timmen, I Kina är det endast en tiondel. Att strejka för höjda löner vågar inte många göra, säger Harley Shaiken, professor vid UC Berkeley:

"You don't have to move many plants at all to have a lot of frightened workers. The hope of an expanding domestic market in Mexico based on higher wages is, in effect, throttled."

Regionen behöver snabbt höja sin bildningsnivå för att kunna expandera inom mer kvalificerade arbetsområden, men frånvaron av skatteinkomster sätter hinder ivägen. I Ciuadad Juárez som har 1,2 miljoner invånare har de två enda högstadieskolorna en avhoppningsgrad på 95%.

Gränsen mellan USA och Mexiko är bara en av globaliseringens många gränszoner och bara en av nutidens många historier om folkförflyttningar och levnadsvillkor i skuggan av ekonomiska omstruktureringar, maktförhållanden och en alltjämt pågående och nödvändig klasskamp. Även här måste människor kunna bo och leva med värdighet. Någonstans i frihandelsavtalen glömdes det bort.

Texten är även publicerad på Byggbrigaden.se