Stadsbyggnad i norr

Det råder lite av en byggboom i Nordkalotten. Av olika anledningar står både Kiruna och Haparanda inför stora stadsbyggnadsmässiga förändringar.

I Kirunas fall handlar det om en väl genomtänkt och väldiskuterad flytt av hela centrala staden. En drastisk med nödvändig åtgärd för att hantera att gruvans utvidning underminerat marken under centrum. Inom 30 år måste stadskärnan vara flyttad, Möjligen, säger kommunen, kan det bli tal om ännu större delar än så, beroende på hur långt den brytvärda malmkroppen sträcker sig in under staden.

I Kiruna öppnar stadsflytten möjligheter till unika, utforskande och nyskapande stadsbyggnadsförändringar. Det diskuteras hur man skall åstadkomma ett stadsrum som på en och samma gång tar vara på läget i fjällvärlden och de långa siktlinjerna, men som också, som i Lunds vindlande stadskärna, genom gaturummet skapar ett varmare mikroklimat, och bryter de höga vindhastigheterna utanför staden. Även det existerande Kiruna har ett intressant stadsrum, en klimatmedveten gestaltning som kommunen berättar om på sin hemsida:

”Kiruna fick Sveriges första klimatanpassade stadsplan när Kunglig Majestät satte sina stämplar på dokumenten den 27 april 1900. Man byggde staden på en höjd där luften är varmare än i de omgivande dalarna och gatorna följer topografin, vilket bromsar vindarna.”

Kiruna är en korporativ stad. Kanske Sveriges mesta sådana. Bolaget och samhället har tillsammans stått för en planerad och kontrollerad tillväxt. Redan från början talade man om att bygga en mönsterstad – en god livsmiljö för bolagets arbetare, dess mellanchefer och dess chefer. Det stora statsägda bolaget, för lång tid bundet till platsen därför att det bryter platsens tillgångar, ger upphov till en alldeles särskild typ av stadsmiljö, intressant att studera i

Kirunas kommunfullmäktige tar nu spjärn mot den historiska självbilden som mönsterstad och lanserar tanken om Mönsterstaden II. Bara att våga tala i sådana termer, i en ideologiskrämd tid som vår, är utmanande. Det kan bära långt: en mönsterstad med samma ambitioner som för hundra år sedan, men med dagens kunskapsnivå och ackumulerade erfarenheter.

Den vision och planeringsinriktning som Kiruna kommunfullmäktige antagit är i sitt lilla omfång en pärla av insiktsfullt stadsbyggande av idag.

En plats att jämföra med, där staden växer på andra villkor, är Haparanda. I Haparanda är en intensiv och optimistisk tillväxt initerad av det nya IKEA-varuhuset som skall försörja hela Barentsregionen med Billybokhyllor och andra nödvändiga folkhemsmöbler. Väl så. Genom etableringen tillförs staden i ett slag 1000 nya arbetstillfällen, vilket, som kommunalrådet Sven-Erik Bucht konstaterar skulle motsvara att Stockholm fick 100 000 nya arbeten på ett bräde. Haparanda räknar med spinnoff-effekter, befolkningstillväxt och att bli regionens handelshuvudstad.

Haparandas politiker och affärsidkare är förstås överlyckliga. Men den snabba tillväxten reser en del farhågor. Plötsliga kapitalinjektioner, dopningskurer om man så vill, är genvägar till en snabb stadstillväxt. Från dödläge till hause över en natt. På morgonen efter IKEA:s etableringsbeslut stod affärsägarna i kö utanför stadshusets dörr och ville ha tomter och bygglov för att etablera sig i stan. Alla kommunledningars våta dröm.
I sådana lägen måste de planansvariga hålla huvudet extremt kallt om man inte skall bygga in nya problem i staden. Att döma av en projektsammanställning i DN (060502) har man inte riktigt lyckats med det.

Även om det är förrädiskt att läsa ut för mycket ur en karta på nästan 140 mils avstånd vill jag ändå mena att det tycks som om Happaranda inte tagit möjligheten att bygga en stad. Istället har man hasplat man fram stora stycken sammanhängande tomtmark utanför stadskärnan åt handelsområden, hotellbyggen och avkopplade villaområden. Det verkar inte ha funnits tid att ta ut svängarna i tänkandet, formulera en stadsvision som går bortom den plattitydiga devisen om ”handelsstaden”. Saknas gör konsekventa tankegångar om grönstråk, önskade rörelsemönster (gångavstånd, cykelvägar, riktningar), klimat, mötespunkter, platsbildningar, säkerhet och trygghet, långsiktighet. Här är Haparanda på intet sätt unikt. Många städer drabbas i högkonjunkturerna av en prestationsiver som sänker kvalitén. Det är ett välkänt faktum att såväl de bästa byggnaderna som stadsplanerna ofta tillkommer i lågkonjunkturer.

Såväl Haparanda som Kiruna kommer vara intressanta att följa utifrån sina respektive utgångspunkter.

Vi har alltså dels en stad som tar sig an framtiden medvetet och förutseende, med utgångspunkt i ”gruva, rymd, miljö och natur”. En stad med en i många stycken avundsvärd position med en industri som garanterat blir kvar på platsen och kan stå för uthålliga investeringar under lång tid. Staden kan planerat förbereda den successiva överfasningen från ”gruva” till ”rymd, miljö och natur”.

Och vi har, på andra sidan, en gränspost, en mycket anrik sådan, som lätt nyvakna och chockade vaknat upp till en position som regional IKEA-metropol. Skrämda av tanken på att inte ta alla möjligheter som nu erbjuds, forcerar man planarbetet och stadsbyggnadskvalitén riskerar att bli därefter.

Två bilder av stadsbyggandets mycket olika förutsättningar i vår tid.

Det rör sig i alla fall i norr kan man konstatera. Det är alltid spännande.

Artikeln är även publicerad på Byggbrigaden.se