Vill jag verkligen blogga?

Nej, eller jo, eller... jag är inte säker ärligt talat.

Bloggandet tog mig på sängen: På en och samma gång en manifestering av människors fria, ohindrade tänkande och samtidigt den sunkigaste formen av grupphets. Tycka, tycka, tycka... Den som inte klarar av att snabbt ha en åsikt får stå kvar på perrongen när debattens smockfulla tåg lyckligt rullar mot nya dagskontroverser.

Allt fler av oss sitter nu i bloggandets värld och formulerar våra individuella tankeprojekt medan den värld som faktiskt är byggd på människors kollektiva organisering tycks falla i bitar runt om oss. Om alla kör sina individuella åsiktsrace, vilka tar ansvar för organisationernas långsamma men nödvändiga form av åsiktsbildning? Vilka står vid stencileringsapparaterna eller slickar medlemsutskickens frimärken?

Jag är kluven till det här. För själv är jag organisationsmänniska och bloggare verkar ofta vara så upptagna av sina egna välformlerade tankegångar att de inte inser att det inte var bloggen som skapade det demokratiska samhället. Det var torgmöten och demonstrationer.

Det som ger idéer bärkraft över tiden är organisationer. Det som åstadkommer bestående förändring är organisationer. Tröga och ibland dinosaurielika, men just därför allt nödvändigare i en tid där tankegångar är skrivna i vatten, och där övertygelser kan skiftas över natten.

Jag undrar också om den nya form av samhällsdebatt som tycks existera i bloggvärlden, är en verklig samhällsdebatt (har den djup? har den minne, har den verkligen så många "fria" infallsvinklar som den utger sig för att ha?)eller är det bara ekot av våra egna röster vi hör? Finns det inte egentligen hundra stycken Dick Erixon i den svenska bloggvärlden och är inte det ganska tröttsamt?

Är bloggandets debatt en öppen debatt eller är den elitistisk? Öppen skulle många bloggare själva säga, eftersom alla kan följa den. Men alla kan inte följa bloggdiskussionen. De timmar som krävs för att vara en duktig bloggare finns i de flesta människors vardag helt enkelt inte tillgängliga. Så är bloggvärlden då något annat än en vidareutveckling av herrlogernas diskussionsklubbar för stadens cigarrökande kvasiintellektia? Och finns det inte väl många likheter mellan bloggkulturen och de självutnämnda supermarxister som så ofta dödat mötesglädjen i folkrörelserna med sina högtravande teorier, höjda röster och uppblåsta egon?

Samtidigt: man ska inte förblindas av de högljudda debattörernas kanon. Det verkligt intressanta bloggandet försigår som alltid vid sidan av autostradan. Och till skillnad från hur det ser ut i ett mötesrum så kan man faktiskt gå runt rösterna som vevar slitna fraser och hitta till de oväntade som finns därutanför. Dum som jag är har jag inte bokmärkt ordentligt, men det verkar överallt i detta land och denna värld (Gävle, Karlstad, Borås, Öland, Irak, Kina...) finnas röster i alla åldrar och av alla typer som kan ställa världen välbehövligt på ända. Ska försöka hitta tillbaks till dom och länka dom här.

Bra eller dåligt, bloggarna är en oundviklig konsekvens av teknikutvecklingen. En teknikutveckling som frambringat en djungel av ljud som vill höras. I den djungeln atomiseras människorna och det är nog det som skrämmer mig mest. Om bloggarna är en medverkande eller motverkande kraft i den utvecklingen, tja, Ola Larsmo säger som vanligt kloka saker och som vanligt gäller också att framtiden får utvisa. Nu är jag bloggare i alla fall, bara för att få formulera idéer lite mer approximativt än jag vill göra i min organisation.

Ännu så länge inbillar jag mig inte att det är en samhällsdebatt som pågår här. Det är högst individuella approximationer. I vår våldsamma och våldsamt orättvisa värld är det i sig en lyx.