Panopticon 2100

Jag tänker mig den som en liten rund kula ungefär 2-3 centimeter i diameter. I samband med skolstarten vid sjuårsåldern får du den inopererad i buken, där vilar den under sin/din livstid mjukt inpackad i transplanterad biologisk vävnad som snart växer samman med ditt eget nersystem.

Några veckor senare talar den till dig för första gången. Du har hört om det från andra i klassen och förtvivalt ropat efter den i ditt huvud. ”Varför svarar du inte? Är det något fel på mig?” har du hunnit tänka, men så når du plötsligt fram och den svarar, den säger: ”Jag är din Aikon. Vad vill du kalla mig?”

Du hittar på ett namn åt den, du döper den till Oei, och du börjar tala med den. Den frågar vad du heter, vad du tänker på, vad du ska göra imorgon. Du berättar gärna, du har så mycket du vill prata om. Nästa dag är det som om den alltid funnits där i bakhuvet. Din Aikon uppmuntrar dig när du ska på din första skoldans. Du får tips när du sitter på ditt första prov, du får en utskällning när du slagit till en klasskompis.

Den vakar över dig. Att den också övervakar dig, kommer du en dag fundera över det?

Den hjälper dig. Att den också kan styra dig, märker du någonsin det? Dina föräldrar, dina vänner, dina kommande barn, alla får en likadan kula när de börjar skolan.

Din Aikon gör att du aldrig mer är ensam. Ingen är någonsin ensam längre. Ingen behöver någonsin vara olycklig. Och... det är just det. En röst, ett extra medvetande som stöttar dig. Som vet svaret när du undrar. En verklighetens realiserade daimon som varnar, utan att tvinga, för misstag och felsteg. Är inte det precis vad vi alla vill ha?

Aikon är en bild av framtidens panopticon. Vi behöver nog inte vänta mer än hundra år på dess ankomst. I kölvattnet av överjagets snara sammanbrott och den postmoderna rotlöshetens atomisering av individen kommer Aikons tillkomst vara ett prioriterat projekt för statsmakterna.

Den kommer sälja in sig själv. Alla kommer vilja ha en. Du också.

”Vad vill du kalla mig?”